“there is a crack in everything that’s how the light gets in” Leonard Cohen

Om vikten av att göra en ”Poggibonsi” då och då handlar dagens fundering. Och! För att du ska förstå vad jag menar så uppmanas du härmed att läsa vad jag nu har kommit fram till.

Som en del av er vet har jag de senaste arton åren med förkärlek åkt till Italien och då främst till Toscana. Även om de flesta gångerna har varit arbetsrelaterade har jag haft glädjen att se stora delar av det vackra landskapet och besökt många av de mytomspunna städerna.

Det var därför jag förra året fixade/ arrangerade en resa tillsammans med ett gäng goda vänner. Vi bodde i ”min” stad Montecatini Terme och gjorde det jag brukar göra med andra grupper. Förutom att bara få vistas i staden som i italienska Wikipedia kallas ”La citta de staccare la spina”/ staden där man drar ut kontakten och anspelar på att det är en stad dit man åker för att koppla av. Hit åker man för att dricka brunn och må gott. Det gjorde vi samtidigt som vi hann med att hann med vinprovning  hos Enzo på Chicco d’Uva, besöka Leonardo i Vinci, käka lunch i Greve, bese Lucca och uppleva den charmiga vingården Le Poggiola. Vi hade det bra!

Resultatet av vår resa var naturlig. En begäran formulerades. Vi gör det igen, men nu kan du väl hitta på något lite nytt. Och! Jodå vi åkte iväg för ett par veckor sedan och allt var bara så bra som det kan vara. När vi landade i Pisa stod vår chaufför Gian Piero där. Det första han gjorde var att bjuda på ett glas spumante. När vi kom fram till vårt hotell väntade de på att få bjuda oss på en sen lunch. Solen sken och vi gick ner på stan. Allt var perfekt. Det fanns inga problem, allt gick enligt plan och vi trivdes. Ingen kunde ens tänka tanken att det skulle göras det vi kom att kalla ”En Poggibonsi”! Helt enligt tradition bjöd jag på en välkomstdrink på min terrass och naturligtvis öppnades det mousserande vinet genom att det sabrerades. Allt var helt perfekt när vi gick till sängs efter en ljuvlig trerätters middag.

Nästa dag började med att det regnade så mycket att det var ”omöjligt” att gå ut, men – i den väl planerade resans namn – slutade det regna i den stund vi lämnade hotellet för transport till tåget som naturligtvis avgick i tid. Vårt mål var Florens. Efter en god lunch på en mysig restaurang fick vi en mycket trevlig guidning på ett par timmar. Vår guide Agneta hade absolut inget emot att sitta på en uteservering och berätta om livet i Italien. Det tyckte vi var precis lika intressant som att se allt det man inte orkar ta in. Det räckte mer än väl att se det vi hann se. Och ingen av oss tänkte ens på Poggibonsi. Hem till hotellet och innan vi gick till sängs efter den goda maten tog vi en Vin Santo för att helga ännu en perfekt dag.

Dievole är en mycket vackert belägen vingård i Chianti Classico som vi besökte. Helt enligt plan var vi framme kl. 11,00. För att ni ska förstå hur vackert det är där med ett par enkla ord så smaka på översättningen ”Guds dal” så förstår ni mer av vad vi såg. En ung guide tog hand om oss och någon timme senare hade vi lärt oss mer om vintillverkning, provat goda viner och mått bra. Solen var nu på väg att tränga igenom molnen och det fanns hopp om en härlig sensommardag. Tyvärr var köket stängt så vi var tvungna att åka vidare till Siena innan vi kunde äta lunch. Men inte tänkte vi på att det var lite Poggibonsi inte. Näh alla såg vi fram emot att få komma till den av mig så omtalade staden.

Mitt emot stadens Fortezza ligger mitt favorithotell La Villa i Siena. Det är som det säger en villa som är omgjort till ett litet hotell. Jag har bott där ett par gånger och det måste vara ett av de absolut bästa trestjärniga hotell som finns. Allt är bara så vackert, rent och trevligt. Dessutom ligger det fenomenalt ett par hundra meter från centrum men borta från den tunga trafiken. Trots att vi var tidiga så var rummen klara och efter en liten stund träffades vi på nytt för att gå till den vackert belägna restaurangen Pizzeria di Nonno Mede. Hänförda av vädret, maten och miljön + lite vin bröt vi upp från varandra för lite olika aktiviteter (läs shopping) innan vi återsågs på Il Campo som är pärlan i det vackra Siena. Stadens innevånare är stolta över att deras centralpunkt fått utmärkelsen ”Världens vackraste torg” och den som suttit på en restaurang en sommarkväll och se timmen färgas blå med Kampanilen och Stadshuset i fonden förstår precis varför. Vi upplevde det en härlig solig dag och det är snudd på lika bra. Leonard Cohens ord om att “there is a crack in everything that’s how the light gets in” fanns inte I vår hjärna. Vi mådde bra och ännu bättre blev det med en liten vila inför kvällen på hotellet.

Klockan 18,00  serverades Prosecco på balkongen hos Helena och Håkan! Så magiskt, så mysigt och så bra vi hade det! Ja, vi mådde så bra att vi ansåg att en middag på närbelägna Nonno Mede var precis det vi behövde. Och! Jodå, det var ännu godare mat, ännu bättre vin och ännu mysigare utsikt. Lägg därtill att vi blev bjudna på hemgjord Limoncello (lagom till notan naturligtvis) och vi fick en helkväll tillsammans. Vad göra nu? Mätta, lätt berusade och halvgamla som vi alla är blev det en promenad ”hem” till hotellet. En grappa och reflekterande samtal fullbordade kvällen innan vi fick lära oss på vilket sätt Poggibonsi skulle förgylla resan.

Soldis med förhoppning om en solig dag välkomnade oss när vi vaknade nästa morgon. Efter frukost var det dags för den sista etappen. Vi skulle åka tåg till Pisa via Empoli. I precis lagom tid parkerade taxin utanför hotellet och snart så satt vi alla på tåget. Perfekt var inte längre ett ord, det var fakta. Allt gick ju enligt plan och alla i gruppen hade full tillit till reseledaren som nu hade börjat utveckla en för honom positiv hybris.

När en av vännerna frågade när kommer vi till Empoli tänktes det ”ingen aning” men svaret blev om precis 25 minuter. Alla – även undertecknad – kände perfektionen visa sig ännu en gång när vi efter 23 minuter såg att vi närmade oss en stad med många industribyggnader. Reseledaren hade ju sagt att Empoli var en industristad så ingen var förvånad. Rätt igen!

När tåget stannade så hoppade vi alla glatt av tåget och innan tio sekunder hade gått insåg vi att vi hamnat i Poggibonsi. Jävlars! Vad göra nu? Efter lite strul och påpekande från den numera något stukade reseledaren insåg vi att det fanns gott om tid kvar och att nästa tåg skulle komma om tjugo minuter.

Perfekt! Nu fanns det tid för lite mellanmål och vatten. Och! Naturligtvis fanns det utrymme för lite positiv verbal mobbning från kamraterna. De hade kul och någonstans hade även jag det. Lite strul ska det kunna vara och felet var ju faktiskt lite kollektivt. Alla hade vi trott på mitt pompösa uttalande, trots att mina vänner i vanliga fall är så kloka att de insåg att det bara var lite struntprat eftersom jag aldrig hade åkt sträckan tidigare.

Och det är här konklusionen kommer in. “there is a crack in everything that’s how the light gets in”. Om resan hade gått helt precis enligt plan så hade det inte varit lika roligt att tala om den. Den var ju bara bra. Nu har vi ett ord som vi som var med kan enas om att skratta åt. Det lilla misstaget vi gjorde gör att vår utflykt till Toscana blir ännu mer värd att minnas. För hur många av er kära vänner har besökt den spännande staden Poggibonsi? Vi har det och det kommer vi aldrig att glömma.