Archive | februari 2013

Jag är bäst i klassen och jag njuter av det!

Eller, egentligen så är jag nog inte det. Rubriken är bara till för att du ska läsa så här långt och är du fortfarande kvar vid skärmen så är det nog värt att läsa till slut. För! Jag är ganska så bra och är stolt över det!

Som du märker förstärkte jag det påståendet med ett utropstecken. Frågan är då om jag gjort ett stort socialt felsteg? Är det tillåtet att i vårt Jantelagsdrabbade land få uttrycka något sådant? Självklart är din ryggradsreaktion men tänk nu efter en liten stund och det blir nog inte riktigt samma svar. Tyvärr än idag 27 februari 2013 finns det folk som i ord och handlingar trycker ner och trycker till. – Du ska inte tro att du är något och Du ska framför allt inte tro att just du har något att komma med. Så är det bara, rätta in dig i ledet och håll käft.

Jag tjänar pengar på Jantelagen. Dess verkningar gör att jag regelbundet kan dricka goda viner och åka på berikande resor. Det innebär väl då att jag uppskattar att den finns? Jodå, ur en strikt monetär synvinkel är det ju bra men jag är helt övertygad att om den inte fanns skulle jag tjäna mycket mer pengar. Mitt yrke är att med retoriken som grund hjälpa människor att inse deras kapacitet och att vi väldigt gärna vill lyssna till det de har att säga. Jag är bra på att ge deltagarna på mina kurser nya kunskaper och insikter. De får  träna i hur de ska agera för att bli lyssnade till. Enligt många positiva utvärderingar är jag nog till och med mycket bra på just det. Det är ju kul och enormt roligt att våga skriva det till dig som läser det här.

Men det är ju det dagens fundering handlar om. Våga säga att du är bra, våga stå framför spegeln, se dig själv i densamma och hör dig säga – Vad jag är bra! Då händer det något magiskt! Du får en bättre hållning, blodomloppet ökar, dina kinder färgas röda och du blir mycket vackrare än du var innan du sa det. Tror du mig inte? Testa själv. Det är du värd!

Jag är bäst i klassen och njuter av det! Så långt vill jag nog inte gå själv men önskar att vi var fler som vågade säga:- Vad jag är bra! Om vi blir fler som vågar tro på vår förmåga och vara stolta över den är jag övertygad om att vi kan uträtta stordåd. För mig räcker det långt att få vara bra bland andra som också känner att de är just det.

Mina ögon tårades av stolthet och glädje för ett par år sedan. Det var när jag arbetade med vuxna långtidsarbetslösa som inte var starka i sin självkänsla. De flesta mådde helt enkelt inte bra. Orsaken till min glädje var att en kvinna som suttit och tittat på ett framträdande hon gjort veckan innan sade de magiska orden: – Vad jag är bra! Den kvinnan hade varit länge arbetslös och mådde inte bra när hon kom till kursen för första gången. Som hon själv uttryckte det ”Jag hade fastnat i köket och orkade inte lämna lägenheten”. Henne skulle jag på ett par korta veckor få att vilja stå upp och tala inför sina kamrater. Ett slutmål var också att när hon kände sig mogen skulle hon även bli videofilmad.

Det var när hon sett sig själv stå där och formulera sina tankar och åsikter som de magiska orden kom. Hon gick ut till sina kamrater och berättade hur det hade gått. Först efter det tittade vi alla tillsammans på videon. Deltagarna på den kursen växte varandra och det händer än idag att jag träffar deltagare som tackar för att de fick upptäcka hur bra de var och är.

Nej! Jag är inte bäst i klassen, men är bra nog att inse att även jag är bra. Det gör mig stolt  ….. om det nu kan få var tillåtet.

Jag är sämst i klassen och jag trivs med det!

PICT0609Som pedagog använder jag ofta två tankeord som kännetecknar min syn på det här med lärande. Det första är ”kunskap är omöjligt att lära ut, men möjligt att lära in” och det andra är ”när eleven är mogen kommer läraren att visa sig”. Varför? För att det är sant förstås!

Det gäller att skapa en lärande stämning, en positiv relation, en öppenhet och ett förlåtande förstående för de misstag som görs fram till det att kunskapen blivit just det hos mottagaren. Tyvärr är det ett faktum som inte alltid sätts i praktik. Än idag präglas mycket av utbildning på alla nivåer du kan tänka dig av ”Läraren talar – du lyssnar och om du då inte lyssnar så är det ditt problem”. Läraren har ju gjort det hen ska. De har förmedlat kunskap. Din uppgift var att förstå. Så vad är problemet?

Jag är sämst i klassen och jag trivs med det! En enkel men riktig sanning. Jag tycker att det är toppen. Det är så roligt att någon gång ibland få rätt och det är så kul när mina kamrater skrattar åt mina fåfänga försök att ge det rätta svaret. Och det bästa av allt är att jag blivit så mycket bättre än innan jag började den kurs jag går på. Snart är jag riktigt duktig och faktiskt bättre än många andra. Men fortfarande sämst.

????????????? Vad är det då för kurs kanske du frågar dig? Jo, det är ju min kurs i vinkunskap. Sedan många, många år är jag medlem i föreningen Munskänken i Eskilstuna. Det är ett forum för människor som tycker om och gärna vill lära sig mer om vin på alla de sätt och vis. Nu går jag två betygskursen för andra gången. ??? Misslyckades jag och fick göra omtenta?? Näh! För mig är det totalt ointressant att få ett litet märke som visa att jag är just en tvåbetygare (och det är fint som f.. i föreningen). Jag trivs så enormt bra med kursen att jag inte kommer att gå upp i examinationen i år heller. Istället har jag i likhet med flera av mina kamrater anmält mig till nästa års kurs igen. Härligt!

Jag är sämst i klassen och jag trivs med det! Det som kännetecknar vår kurs är den totala prestigelösheten och vår lärare Olles stillsamma vägledning. Vi får resonera oss fram till kunskap och då gör det ju inte något om vi har fel på vägen. Olle och kamraterna hjälper mig upp på kunskapens stig igen. Det får mig att känna mig trygg och då uppenbarar sig sanningen om att ”när eleven är mogen kommer läraren att visa sig”. Jag känner mig trygg och kan slappna av. Det gör mig mer receptiv och kreativ i mitt sätt att tänka. Jag hittar svaren och blir stolt. Kunskap är möjligt att lära in! Det gäller även en gammal gubbe som mig.

Förra gången var det vita viner från ”nya världen” (Nord- och Sydamerika, Sydafrika, Australien och Nya Zeeland) som var kvällens pensum. Efter ett kort samtal om de teoretiska frågorna var det dags att lämna rummet. När vi kom tillbaka stod det sex glas framför var och en. Vår uppgift var att genom att titta – lukta – smaka komma fram till vilken druva och från vilket land de kom. Om vi dessutom kunde disktrikt och vingård var det guldstjärna.

Och!? Jodå! Det gick bra, jättebra. Den lätta huvudvärken försvann och koncentrationen ökade. Jag tittade, jag luktade och jag svor. När Olle hörde mitt onomatopoetiska uttryck kom den förlösande repliken. ”- Ja, om ni hörde vad Erland sade så vet ni vad det är för druva och var den kommer ifrån”. De orden gjorde att jag förstod att jag hade ett rätt och innan övningen var över hade jag fem av sex glas rätt och två rätt på vilket land de kom från.

Tillsammans med magister Olle har mina kamrater och jag skapat just den lärande stämningen som gör att jag vill veta mer. Nu på tisdag är det dags för röda viner från nya världen. Då blir det spännande igen eftersom jag är en riktig vinnörd och har svårt att tänka mig att dricka viner från andra länder än Frankrike, Italien och Tyskland. Jodå! De viner som produceras där är ju bara bäst. Men! Min trångsynthet har gjort att jag inte upptäckt att det faktiskt finns goda viner och alternativa druvor från andra länder också. Kursen utvecklar mig som person.

Och det hjälper mig även att inse. All kunskap berikar. Tack och skål kamrater!

 

 

Yttrandefrihet gäller tydligen Lars Vilks men inte Ilmar Repalu!

Nu är det dags igen. Vilks rondellhundar ska skälla och skällas om. Den förste som gav upp ett skall är kommunstyrelsens ordförande i Malmö Ilmar Repalu. Hans skall har nu gett återskall ända bort till Svenska Dagbladets ledarssida. Huvaligen vad karln har gjort bort sig. Han har ju uttrycket en åsikt om något som folk har åsikter om. De åsikterna är inte helt politiskt korrekta ur skribentens synsätt och då ska han hudflängas. Uppmaningen är glasklar :- Håll käft!

Sanna Rayman har på ett något frikostigt språk (för att vara på SvD) uttryckt sitt tyckande på följande sätt ” först försäkra hur mycket jag ogillar Lars Vilks för att sedan haspla ur mig att vi väl får skydda den jobbige fan av yttrandefrihetsskäl. Givetvis i den ordningen för att verkligen markera att yttrandefriheten var något jag slogs av, medan ogillandet av och tröttheten på Vilks givetvis var min omedelbara instinkt”.

Vad jag förstår så menar hon att Lars Vilks rondellhundar och konstnärskap är irrelevant. Det är att han ska ställa ut och det måste han få ha rätt till att göra. Så långt förstår och respekterar jag hennes åsikt. Men! Sedan hoppar Sanna Rayman på Ilmar Repalu för att uttrycker sitt tyckande. Sådant borde han i sin roll som politiker hålla sig för god för. För att citera Shakespeare ”Var är resonen i den dissonansen?”. Sanna Rayman och Lars Vilks får tycka som de vill men inte Ilmar Repalu!!!!

Och! Det som jag tycker är mest allvarligt är att hon får tycka det på Svenska Dagbladets ledarsida. Jo, jag vet att det är en blogg och då får det gärna vara lite friare i formen, men ändock! Näh!

Jag är självklart en vän av yttrandefrihet och en öppen debatt. Så länge den tesen ska gälla är det lika självklart att Lars Vilks ska få möjligheter att ställa ut. Men! Det finns en frågeställning i hans provocerande som ingen vågar, kan eller kanske vill ta itu med. Var går gränsen? När blir det en belastning för samhället och i den demokratiska tankens namn. Tycker en majoritet av Sveriges befolkning att det är värt miljontals kronor för att skydda en konstnärligt diskutabel yttring. Eller vill vi hellre sätta de resurserna på vård – omsorg – skola?

Jag är brydd över Sanna Rayman antipati mot Ilmar Repalu och hoppas att redaktionen tar upp en debatt kring fenomenet att vissa får och att andra inte bör uttrycka sig fritt.

Välkommen Irja, vet hut Tommy

”One step forward, two steps back! It’s a crazy dance”. Så lyckat och så förbannat misslyckat är resultatet av Parken Zoo: s senaste beslut. De hade chansen och de tog den inte. Varför?

Som de flesta i vårt avlånga land kommer ihåg har Parken Zoo varit i blåsväder efter TV-programmet som avslöjade stora brister i deras sätt att ta hand om djuren. Det i sin tur avslöjade stora brister i hanteringen av likvida medel och sätt att överhuvudtaget sköta ett företag. Jag bor granne med Parken Zoo och har i alla år sett på verksamheten med skeptiska men i grunden mycket positiva ögon. Det skeptiska beror på att jag har svårt att se att en anläggning av det slaget ska vara i kommunal ägo. Det känns fel att Eskilstunaborna ska betala för det underskott som presenteras år efter år. Om det hade varit privatägt hade det inte varit företagsekonomiskt rimligt att driva en verksamhet på dessa villkor.

Det fanns tre personer som med rätta fick ta ansvar för den kritik de utsattes för. Det var djurparkschefen, det var VD och det var styrelsens ordförande. Dessutom fick den PR-byrå som de anlitat kritik för deras sätt att hjälpa dem genom krisen. Nu när det är dags för omstart så blir det en omstart som ingen med förståndet i behåll kan kalla omstart.

Jodå! PR-byrån är borta. Djurparkschefen lika så. Styrelsen har avgått. Så långt är det ju både klokt och rätt hanterat. Men! Styrelsens ordförande Tommy Hamberg sitter kvar och f.d. VD Torbjörn Bergvall jobbar kvar som enhetschef. Det betyder ju i klartext att de som var huvudansvariga sitter kvar. Jag skäms när jag försöker förstå varför. Det är ju dom som var ansvariga för den kultur som skapade problematiken. Det var ju dom som ansåg att de inte behövde vara med på konferenser och samarbeten med andra djurparker. Det var ju dom som tillät det hemska att hända.

MEN

Två steg framåt, ett steg tillbaks är ett klokt beslut. Något positivt som är mycket positivt är beslutet om att tillsätta Irja Bäckström som ny VD. Det är en mycket klok kvinna som har ett enormt förtroende hos båda allmänhet och näringsliv i Eskilstuna. Valet kunde inte vara bättre. Jag vill tacka Irja för modet att ställa upp. Det behövs en person med ”skinn på näsan” och hög integritet för att vända varumärket och återskapa ett positivt förtroende för Parken Zoo. Det har du och det får vi Eskilstunabor vara tacksamma för. Du kommer att göra ett bra jobb.

DOCK

Varför ger ni som styr inte henne chansen att ”vända blad” och starta på nytt? Den tragiska gubbmassan Tommy/ Torbjörn sitter ju kvar. Det är inte ett lyckat beslut.

”Men så svara då”!

Ibland sitter jag och gör ingenting! Ibland är det ofta jag inte gör någonting. Ibland blir jag förbannad över att jag inte får göra någonting! Då blir ju ingenting gjort. Nu säger vän av ordning. Gör något då! Och! Men! Det är ju det jag gör, men det händer ju ingenting. Vad är det då jag gör som inte blir något gjort av? Telefonsamtal!

Var är ni när jag söker er? Ni är ju ständigt uppkopplade och som det verkar ständigt urkopplade. Tillverkar vi samhällets mervärde genom att sitta i möten med avslagna mobiler? Ja, det verkar faktiskt så. Hittills denna morgon har jag ringt fem samtal. Det enda svar jag fick var att hen sitter i telefon. Ring senare och det kommer jag naturligtvis att göra, men jag slår vad om att denne käre hen då har gått på ett möte.

”Nej, jag är inte bitter”, men lätt fascinerande är det att det ska vara så svårt att få tag på de människor man söker. (nu gjorde jag en liten paus för att ringa igen. Och. Du vet svaret, jag hamnade i en röstbrevlåda). Vi lever i en tid där sociala medier tar upp stora delar av vår fritid. Facebook är en viktig del i många människors liv. I mitt också. Jag är säkert ute och kollar av FB 5-6 gånger om dagen. Ibland är det bara gulliga katter och gamla låtar men lika ofta är det både viktiga och intressanta saker som någon publicerat. FB är också viktigt för mina affärer, det har till viss del tagit över mejlfunktionen. Och ett kort chatt ger nästan lika mycket som ett analogt telefonsamtal.

Men jag är ju gammal och jag vill tala med dig, höra din röst och i realtid utbyta våra tankar och tyckanden. Den här arbetsdagen är vikt för planering av föreläsningar, bekräftelse på att båda paret har samma datum och samma uppfattning om vad uppdraget egentligen handlar om. Jag kommer att sitta ensam hemma på mitt kontor. Wille the dog kommer förbi ibland och då och då tittar ett rådjur förbi. Jag har det bra, men det känns faktiskt ensamt. Det är rösten jag saknar!

(Nu gjorde jag en liten paus för att ringa igen. Och. Du vet svaret, jag hamnade hos en röstbrevlåda). Så skrev jag när en röst plötsligt hördes. Det var Anders, en gammal kontakt och vän. Helt plötsligt bröt solens strålar genom de gråa molnen. Dagen fick guldkant och vi hade ett trevligt samtal. Det mesta handlade om hur vi mådde, vådan av att dricka BiB-vin och att livet gick vidare. Men! Vi talade också om jobb och det var ett viktigt syfte med samtalet. Förhoppningsvis blir det en resa till Göteborg framöver och ett fortsatt samarbete. Det är det som är så härligt med mitt jobb som föreläsare. Jag får träffa så mycket folk och många blir sedan mina personliga vänner.

Det är i den analoga, personliga kontakten mötet sker. På min ”att-göra-lista” står det att jag ska ringa många samtal. Tyvärr kommer det att innebära många röstbrevlådor och en uppgiven suck ”Men så svara då”! För att motverka tristessen när det inte händer något och jag hamnar i ett stadium av att ingen vill veta av mig gäller det att styra sina tankar och arbeta vidare.

På en av mina kurser berättade en framgångsrik reklamman hur han hade lärt sig vikten av att arbeta vidare och inte ge upp trots att det ibland kunde vara tungt. I sin ungdom hade han arbetat som dammsugarförsäljare. Det var hans livs främsta universitet. Han lärde sig snabbt sanningen om dörrknackningsförsäljning. Om du på hundra försök fått demonstrera dammsugarens funktioner två gånger och fått ett kontrakt var det en lyckad arbetsdag. Det heter ju också att ”droppen urholkar stenen”.

Jag har hittills ringt sex samtal och fått ett svar. Det är ju riktigt bra! Men du får gärna svara när jag ringer just dig. Tack på förhand, det kommer att bli ett trevligt samtal.

“It is a good day to die”

Det är en gråmulen morgon med massor av nysnö som ligger som mjuka bomullstussar på träd och buskar. Wille the dog pulsar framåt i snön och de enda ljud vi hör är våra steg. Det är en bra dags morgon!

Om ett tag sitter jag inne i värmen och dricker kaffe. Wille lägger sig vid min sida och jag läser en bok. Den handlar om hur du ska leda med förtroende. Den är bra och den leder mig fram till dagens fundering.

”It is a good day to die”! Oh my children dry your eyes. It is a good day to die”. Vad nu då? Är det en suicideringsaktivitet på gång undrar du kanske? Nej! Tvärtom! Läs rubriken en gång till så förstår du vad jag menar. Du har säkert upplevt många gråvädersdagar när livet inte varit helt på topp. Tänk om du dött just då. Inte hade det varit speciellt kul. Näh! Ska man dö så är det bättre att göra det när livet är som bäst.

Robbie Robertssons ord har jag många gånger funderat på. De är en affirmation som ger mig kraft när livet är tungt och lite småkul är det att tänka på dem när jag haft en dag att minnas. I går kväll lyssnade jag på den här låten samtidigt som jag lyssnade på en kamrat till Robbie Robertsson. Han heter Neil Young. En av hans mest kända sånger är ”Heart of Gold”.

I want to live,
I want to give
I’ve been a miner
For a heart of gold.
It’s these expressions
I never give
That keep me searching
For a heart of gold
And I’m getting old.
Keeps me searching
For a heart of gold
And I’m getting old.

Och det sista stämmer ju bra in på mig. Jag börjar bli gammal. Men eftersom jag under min vandring i livet fått uppleva så många bra dagar vill jag uppleva fler. Och som Neil Young säger. Det gäller att gräva, jobba, möta andra människor som jag kan få uppleva lyckan av att vara en del av den stora gemenskapen.

Jag har lekt teater, studerat teater, arbetat med teater i över fyrtio år. Ibland (tyvärr ofta i arbetet med ungdomar) kan jag vara enormt less eftersom de jag försöker regissera inte har riktigt samma syn på att svettas för att nå målet som jag har. Sedan tio år leder jag ett sällskap som gör teater för just lusten att göra teater tillsammans. Vi repeterar i en danssal där koreografen satt upp ett tankeord som jag tycker är mycket klokt. ”Ballet is what you put into it”. Så sant som det är skrivet.

Den 17 maj har vi premiär på En Midsommarnattsdröm på Eskilstuna teater. Jag ser fram emot det eftersom en stor lycka för mig är att se lyckan hos min ensemble när de gjort en strålande föreställning. Eventuellt kommer jag att själv gå upp på scenen för att avsluta med Pucks epilog ”Om vi skuggor nu har ….

Men jag vet redan nu hur jag ska avsluta mitt tal till ensemblen

 

And he turned to his people and said dry your eyes
We’ve been blessed and we are thankful
Raise your voices to the sky
It is a good day to die.

Skål för livet! Det här blir en bra dag.

 

 

 

Hur många goda viner finns det egentligen?

I Italien finns 16 500 viner från 1 685 vingårdar som är värda att uppmärksammas lite extra. De är de bästa vinerna som produceras där och just därför är det lite småkul att läsa om dem. De finns beskrivna i en bok som en god vän gav mig i födelsedagspresent. Men när jag skulle se efter vad två viner som Vinupplevelser AB hade fått för betyg så fanns de inte med. Om det handlar dagens fundering.

Boken heter Bibenda wine – the guide to the finest italian wines 2012. Det är en tegelsten på 1791 sidor och är sammanställd av föreningen för italienska sommelierer. Vilket indikerar att den bör vara en kvalitetsmarkör för oss som vill hitta de bästa vinerna.

Vinupplevelser är ett internetbaserat bolag som har hittat två viner från Toscana som de vill puffa extra för. De beskriver mångordigt och initierat ett vin från Bolgheri och ett från Montalcino. Eftersom jag ofta är i just Toscana och har förmånen att vara vän med Enzo som har ett välsorterat enotek (vinshop) har jag också upptäckt/ insett att just viner från Bolgheri och Montalcillo är ofta otroligt goda och välgjorda. Det var just därför jag slog upp min ”vinbibel” för att se vad de vingårdar de ville att jag skulle köpa från hade fått för recensioner av italienska sommelierklubben.

De fanns inte med! Alltså kan det inte vara gott vin. Eller? Jag blev nyfiken. För syns man inte så finns man inte! Eller hur var det här nu. Hur många vingårdar kan det finnas som levererar kvalitetsviner egentligen? Finns det alltså fler än 1685? Och! Hur mycket vin tillverkas det i Italien? Jag gick till källorna.

Min vinbibel vet att berätta att

  • Italien är det land som producerar mest vin i världen
  • att den odlade arealen är                                                                     632 000 hektar
  • antalet vingårdar är                                                                               384 000
  • snittproduktionen de senaste fem åren är                                    47 miljoner hektoliter

Den italienska vinindustrin är omsätter årligen 13 miljarder euro varav 3,9 miljarder kommer från exporten till andra länder. Till det kan läggas den ekonomi som turismen skapar och man inser att vin är viktigt för Italiens välmående

Om vi jämför lite med hur vi har det med vår agrara industri så fanns det år 2010 71 091 jordbruksföretag i Sverige som då kan jämföras med 384 000 vingårdar i Italien. Det är lite skillnad

Det är lätt att försvinna i mängden. Företaget Vinupplevelser slår ett extra slag för en Brunello de Montalcino med namnet Tenuta Donna Olga.  Och jag blir nyfiken, vad är det för vin, vem gör vinet och hur smakar det?

Svaret! ”Namnet kommer från den energiska och passionerade ägaren och vinmakerskan Olga Peluso Centolani. Familjens stora ägendom heter Tenuta Friggiali och är en av de större producenterna i området rund Montalcino. Olga såg att vissa vinmarker gav druvor som var något alldeles extra och startade detta premium märke inom gruppen som är hennes egen lilla juvel. Olga producerar en traditionell Brunello i motsats i vad många andra gör idag”. (Vinupplevelser)

Bästa sättet att få veta mer och om det duger till något är väl att åka dit tänker jag och beger mig i tankarna till Toscana. Det är så lätt att göra det. (Det snöar ute och ingen beger sig frivilligt ut i ovädret).  Och lättare blir det när jag ser filmen ”under Toscanas sol”. Det är en feel good- film som handlar om en kvinna som finner lyckan i staden Cortona.

I dag bokar jag en resa! Det kan jag vara värd. Kom med, det är du också värd! Vi åker till Montalcino och testar en Tenuta Donna Olga. På så sätt stöttar vi Italiens vacklande ekonomi samtidigt som vi mår gott.