Trägolv, knuttimmer, äppelträd och en sovande hund.
Jag sitter barfota i min skrivarstuga och känner det solvarma trägolvet mot fötterna. Det är mjukt, det är varmt och det känns så tryggt. Trots att jag vuxit upp med plastgolv så är det så här det ska kännas när man är hemma hos sig.
Jag sitter i en rödfärgad, knuttimrad liten stuga som ligger längst in i vår lummiga trädgård. Dörrarna är öppna och en mild bris skänker svalka till min kropp och syre till min knopp. I skuggan av äppelträdet ligger min vän ”Wille the dog” och sover. Det är nästan för bra för att vara sant.
Kreativitet är ett begrepp som indikerar att någon/ du känner att nu är tiden inne för en skapande process. Hur du uppnår detta läge tvistar de lärde. Det finns de som anser att den kommer när du minst anar det. Därför ska man sitta och vänta på att den ska komma. Å andra sidan gäller det att jobba på hur trögt det än går. Den som gör en ”Jan Guillou” och skriver tio sidor text per dag förstår vad som menas med det.
Själv ligger jag någonstans i mitten. För att vara kreativ anser jag att det primära är att må bra. Det gäller att se till att både själ och kropp är i balans. Lika viktig är din arbetsmiljö och det som händer runt dig. Lägg sedan till ett mått disciplin och du har gett dig chansen att släpp lös spännande tankar och möjliggöra visioner.
Det är därför jag sitter i min stuga, utanför traskar husspindeln ”pappa långben” över trädäcket. Solen skiner. Miljön runt omkring mig ger mig en känsla av välmående. Lägg där till lite arbetsdisciplin. Jag ger mig en uppgift som ska lösas/ utföras under dagen och när det är gjort är jag ledig.
Det är mitt sätt att skapa den kreativa stunden. När tänkte du senast på hur du och ditt sätt att hantera dig själv ger resultatet av ditt arbete.
Så här skrev jag den 22 augusti. Så länge sedan att jag totalt glömt bort dess existens. Men. Så skönt jag hade det då. Idag den 28 november är det inte lika kul att leva. Ja, livet som sådant är väl OK. Vad jag menar är vädermässigt. Idag var det så dåligt väder att jag fick nöjet att promenera med ”Wille the dog”. Två grader och vertikalt regn är ett väder som ingen förtjänar att vara ute i. Men behöver en kompis sällskap så får man ju ställa upp. Och. Det är han värd.
Det är också november rent konjunkturmässigt. Sverige har rasat ner i en kraftfull lågkonjunktur och det första som dras ner på är kompetensutveckling. Så det som såg ljust ut i augusti är tyvärr inte lika strålande som då. Eller, kanske ändå inte! Lika säkert som att det första man drar in på är kurser och föreläsningar så är det också en av indikatorerna på att en vändning är på gång. Mitt ”bokningsläge” för hösten 2013 ser idag ut bättre än det gjorde inför hösten 2012 förra året.
Vad då göra? Jo, det gäller att jobba fram kreativiteten. Det gäller att göra en ”Jan Guillou” och skapa arbetsrutiner och ge sig själv uppdrag på vad som ska presteras per dag. Igår var jag på en intressant föreläsning om hur man bygger varumärken. Eftersom jag själv åker runt och talar om just detta var det med positiv förväntan jag gick dit. Och! Jo, det var otroligt intressant. Julian Stubbs föreläste och var precis så bra som jag hoppades att han skulle vara. Naturligtvis insåg jag sanningen i ”små konstnärer stjäl lite, stora stjäl mycket” och så fort jag kom hem kompletterades min Power Point med insikter från honom. Tack för det!
Sedan blev det svårare! Kolla Facebook, dricka kaffe och läsa läxan till vinkursen kändes intressantare än att ringa runt och föreslå kurser och föreläsningar. Men då hoppade agent Hamilton upp på min axel och jag insåg att morgondagen skapar jag idag. Och när sen även Luther hoppade upp på den andra axeln blev det faktiskt hyfsat mycket gjort.
Och jag kommer aldrig att glömma danslärarens ord i tv-serien Fame. ”So you want fame, well here you start paying it in sweat”. Lite för gammal för berömmelse är jag kanske men det är roligare att jobba än att sitta och slöa. Idag har jag skapat min kreativa process genom att göra just det. Jag har svettats med både min hjärna och min kropp. Gå du och gör detsamma. Din rast är slut!
Man lever bara en gång och det är faktiskt så. Många lever ingen gång men ingen lever två!
En replik från pjäsen Hemmet av Kent Andersson och Bengt Bratt får inleda dagens blogg. Det är en så läcker formulering att jag bara måste ta den en gång till. ”Man lever bara en gång och det är faktiskt så. Många lever ingen gång men ingen lever två”. Uj, Uj, Uj så sant som det är sagt. Frågan som uppstår! Varför lever så få det liv de vill leva? Varför är det så svårt att ta tag i saker och gör det man egentligen vill?
”Utan drömmar dör man sade du till mig när jag var liten” är en formulering av Ulf Nilsson i en dialog mellan far och son. Svaret från fadern är ”Det var då det! Nej du! mina drömmar dog när verkligheten hann ikapp mig. Mina drömmar köper jag!”
Det regnar vertikalt, det blåser alldeles för mycket, och det är två grader varmt. Klockan är elva och det är småmörkt redan nu. Det är inte roligt. Det är tungt att få något gjort. Bildspelet på datorn indikerar att inget arbete utförts på ett tag. Då kommer bilden av Titti upp. Det är en bild från förra våren. Hon står hos Lisa i trädgården intill hönsen och håller sitt ”examenstal”. Vi avslutar en retorikkurs på en vingård i Toscana.
Jag är en man som har förverkligat många drömmar och förstår verkligen betydelsen av att försöka göra just det. För utan drömmar dör man. Och det är därför du måste jobba på att skapa drömmar och se till att du förverkligar dem. Då förverkligar ju även dig själv!
Men! Det är inte så jävla lätt att vara positivt och kreativt affirmerande när jobbet trycker på, när ungarna vill ha hjälp och bilen pajar. Dessutom är det november både ute och inne. Mörkret, regnet och kylan gör att vi mår fysiskt sämre. Det är länge sedan både du och dina arbetskamrater hade semester och tid till vila och reflektion. November månad är en tid när stress och frustration parat med tröttheten gör att det är lätt för konflikter att uppstå. Ingen vill bråka men det blir bara så.
Och då måste du inse just detta att du lever bara ditt liv här och nu. Och det är faktiskt det du är född för att göra. Formulera din vision och svettas för att nå ditt mål. På så sätt ger du dig en dubbel belöning. Du har något att göra medan du jobbar för att nå ditt mål och du belönar dig när du nått det.
Två av de drömmar jag förverkligat är kurser i Toscana och att få skriva en bok. Sedan 1999 har det blivit 41 kurser där nere och två böcker. Och! Det som är så fantastiskt är att det var inte alls svårt. Det var bara att göra det. Och det är det som är mitt budskap till dig idag. Gör det! Föreverkliga din dröm. Har du ingen för tillfället. Sätt dig ner och tänk efter. Vad vill du göra med resten av ditt liv? Formulera målet och svettas för att nå det. Du blir lycklig, stolt och en bättre människa. För du har fattat just detta att
”Man lever bara en gång och det är faktiskt så. Många lever ingen gång men ingen lever två”!
Black is death! Jag vill inte men är oändligt rädd.
Det finns de som förstår, men de som inte förstår, förstår inte jag. Vad tänker jag på då?
De svartklädda människorna så klart och deras oförmåga att inte inse att det är svårt att se dem när de kommer gående, springande och cyklande i mörkret. Flera gånger har jag blivit så förtvivlad att jag ensam i bilen skrikit rakt ut.Jag vill inte, men är oändligt rädd att du ska utsätta mig för den situation som du inte vill att jag ska utsätta dig för. Nämligen att köra på dig med min bil.
Igår höll det på att två gånger på ett par hundra meter. Det började med att jag skymtade en ung svartklädd kvinna alldeles i närheten av ett övergångsställe. Helt plötsligt långt framför detsamma svängde hon – utan att kolla om det kom någon bil – ut i körbanan. Hade hon haft ljusare kläder eller kanske t.o.m. en reflex så hade det inte hänt det som höll på att hända. Min Folkvagn har bra bromsar och det hjälpte oss båda. Men jag såg henne så sent i mörkret att jag inte ens hann reflektera om hon kanske skulle gå över gatan där det var tänkt.
Upprörd körde jag därifrån. Nu på helspänn i det regniga Novembermörkret. Och! Vid nästa övergångställe – som är lika dåligt upplyst – händer det. Ur mörkret kommer helt plötsligt en medelålders man springandes i mycket hög fart. Det här var i en rondell med mycket tät trafik. Det fanns en cykelbana där cyklar kan komma från båda hållen och som sagt de som med Zebralagen som grund hävdar sin rätt att ta sig fram utan att ta häsnyn till andra människor. Stress, mycket trafik och obefintlig sikt gjorde situationen besvärlig. Om den springande mannen tänkt efter en liten smula hade han insett problematiken med att springa helt svartklädd utan tillstymmelse till reflex. Han hade även insett att det vore nog säkrast att ta det försiktigt över gatan. Men! Näh! Än en gång fungerade bromsarna och det gick bra. Även för mig. Jag slapp ju skada någon.
Det värsta till sist. Det var härom året i utkanten av en vacker park. Jag hade tagit en kopp kaffe i slottscaféet och när jag gick till bilen var det becksvart ute. Inne på caféet hade det suttit en mamma med sin lilla son. Eftersom jag skulle bli morfar var det så vackert att se mamma och barn tillsammans. De hade det så fint och det fanns så mycket kärlek i hennes ögon. Jag tänkte på det när jag satte mig i bilen och försiktigt körde iväg. Eftersom det inte fanns mycket till gatubelysning körde jag försiktigt. Och! Tur var väl det!
Helt plötsligt korsar mamman med barnet i cykelsadeln vägen framför mig. Naturligtvis var hon helt svartklädd, cykeln var svart och hon hade inte någon form av belysning. Jag mår dåligt när jag tänker på det, för hon hade inte någon form av rätt till sitt handlande. Hon måste ha sett mig komma, sett när jag sätter mig i bilen, slår på ljuset och kör därifrån. Och hon bör ha insett att man inte ens i dagsljus korsar vägbanan framför en bil i rullning utan att se sig för. Så varför gjorde hon det? Min teori är att barnet absorberade hennes uppmärksamhet så mycket att det inte fanns en tanke på något annat. Men! Hur skulle hon ha känt det om jag råkat köra in i hennes cykel? Det är den känslan jag vill slippa känna.’
Black is death! Det säger jag som i mer än ett decennium i huvudsak klätt mig svart. Men när jag går ut i trafiken bär jag mer än gärna en reflexväst över den svarta outfiten. Det hjälper mig att hjälpa andra trafikanter. Det är de värda!
Jag vill inte, men är oändligt rädd att du ska utsätta mig för den situation som du inte vill att jag ska utsätta dig för. Nämligen att köra på dig med min bil. Därför ber jag dig att för din och min skulle antingen använda reflexer eller se dig för när du går ut i novembermörkret. Tack för att du gör det!
Förneka trots att det är uppenbart ljug! Modern managment policy? Eller! Hur tänker de egentligen?
Varför ska man ljuga alternativt försköna den riktiga sanningen? Den kommer ju alltid fram förr eller senare. Det är funderingar jag får när jag läser Eskilstunakuriren den 19 november 2012. Idag har vi i Eskilstuna fått ännu en ledande företrädare som håller god Bagdad Bob- klass.
Den här gången är det Länspolismästare Mats Kirestam som på frågan om varför man bara klarar 2,8 % av alla redovisade brott går till åklagare lämnar svaret – ”Jag kan egentligen inte svara på den frågan. Min bedömning är att vi har de bästa medarbetarna och de bästa cheferna som går att få tag på i Sverige. !!!!!????? Det är nästan synd om karln. Eller, det är väl snarare synd om oss medborgare som tvingas leva i ett samhälle där högste polischefen kan tillåtas att tänka så fel. Om vi nu har de bästa poliserna i landet och de klarar av att lösa 2,8 % av redovisade brott. Hur ser det då inte ut i andra städer och varför ska man överhuvudtaget bry sig om att rapportera ett brott?
Ett annat exempel på än mer framstående Bagdag Bob- kopia är Torbjörn Bergvall som är VD på Parken Zoo. Jag googlade på honom och det går att plocka fram ett stort antal osanningar som kommit ur hans mun. Ett exempel är de avlivade pumorna. Han uttalar sig i Sveriges Radio om att orsaken till detta är att de var inavlade. Enligt protokoll från veterinär så stämmer det inte. Men han är ju både man och VD så han kan ju inte ha fel. På Parken Zoo är det bara kvinnor som får sluta när de ljuger!
Även Eskilstuna kommuns skolchef Bo Karlsson är drabbad av Bagdag Bob- smittan. Skolverket låter årligen Statistiska Centralbyrån ta fram fakta om betygsstatisk för att få fram en enhetlig bild av hur det ser ut i den svenska skolan. Tyvärr utmärker sig Eskilstunas skolor år efter år på ett negativt sätt. Men inte enligt Bosse. Nej! Tvärtom! Eskilstunas ungdomar klarar skolan mycket bättre än ungdomar i genomsnitt. Problemet är att SCB inte räknar rätt. Den metod som Eskilstuna arbetar med är den rätta och då har naturligtvis Skolverket fel.
”Varför gör di på detta viset”. Ett berömt citat från Ronja Rövardotter sammanfattar mina tankar. Jag har själv haft Bo Karlsson som chef och uppskattade mycket hans ledarskap. Men nu! Vad vinner man egentligen på en uppenbar lögn? Om någon kan förklara det för mig skulle jag vara tacksam.
Men vem var då Bagdad Bob? Det var Saddam Husseins bisarre informationsminister som blev världsberömd under Irakkriget när han i TV gång på gång förnekade invasionen från USA och Storbritannien. Han stod centralt i Bagdad och berättade om nya segrar trots att man kunde höra den tunga beskjutningen i bakgrunden.
Så långt har det inte gått för Mats, Torbjörn och Bo, men frågan kvarstår. Varför gör NI på detta viset?
Sikta mot flugan – filosofiska tankar kring mäns urinerande!
Jag har länge funderat över det här med hanhundars och mäns behov av att ha något att rikta mot när de släpper sitt vatten. De studier jag gjort klargör även att kvinnor uppskattar att göra det i den absoluta närheten av en byggnad, ett träd eller åtminstone en buske. Dagens tankar uppkom i morse när jag vandrade runt i vårt villaområde med två hanhundar. De ledde mig sedan vidare till observationerna jag gjorde vid en Country Musik konsert häromåret.
Det hade kunnat vara en magisk sommarkväll med härlig musik i den ljumma sommarkvällen. Scenen var nedanför Vilstabacken i Eskilstuna. Läckert med sittplatser i backen och öltält i närheten. Men. Tyvärr! Den store guden var i ett stort behov att släppa sitt vatten och gjorde det naturligtvis just där vi stod. Det regnade den dagen mer än vad det gjort i Eskilstuna på hela sommaren. Dock! En Country Music Lover har ju cowboy-oufit så på dem gick det ingen nöd. Dessutom fanns det ju pilsner. En öl, en öl till och så kanske en tredje. Och! Det var nu jag började mitt observerande av urinella aktiviteter. Mitt uppdrag för kvällen var att vakta så att inte någon tog sig in på konsertområdet vilket innebar att stå i dess utkanter. Så när det började tränga på sökte många upp mitt lilla revir där det fanns goda möjligheter att ha något att sikta på. Det var träd, buskar av alla de slag men det som snabbt blev mest populärt var ett långtradarsläp.
Till en början var det mest män eftersom kvinnorna föredrog att köa framför Bajamajorna. Men det var bara inledningsvis. Snart så stod det klart. Alla vill vi ha något att sikta mot. Det var däck, det var släpets fästanordningar, det var buskar och naturligtvis breda rejäla trädstammar. De fåtal som inte kunde hitta något och kände sig tvungna att låta det strila fritt tycket jag synd om. Så desillusionerade och ensamma har jag sällan sett en människa. Det var snudd på en Lars Norén tragedi att se dem knäppa upp, låta det gå för att sedan knäppa igen.
Och så är det ju i livet också. Alla har vi ett behov att ”sikta mot flugan”. Vi behöver ett mål, en dröm, en vision. Det är det som håller oss vid liv, som gör att vi orkar gå vidare när det är tungt. Och! Även om vi vet att strålen inte kommer att kunna fukta flugan hela tiden så försöker vi. Vad som är ”flugan” kan skifta men det är viktigt att det finns där.
Därför tänker jag mycket på de som för tillfället är utan arbete, på ungdomar som ännu inte kommit in i samhället utan känner ett utanförskap. De har ingen ”fluga” och de vet det. Det verkliga resultatet av ett sådant utanförskap kan inte ens Lars Norén skriva om. ( Det är ju inte ens kommersiellt gångbart). Men trots allt finns det där. Alla dessa män och kvinnor som står där i regnet i sin ensamhet och knäpper upp byxan. De gör det för att överleva. Urinförgiftning är inte att leka med.
Men vi är på väg att skapa en förlorad generation och jag skulle så gärna ge dem en liten späd björk att kissa mot. Det skulle ju skapa en bättre värld. De mår bättre. Björken vattnas med både det ena och det andra. De växer båda och när så trädet har vuxit till sig så ska det avverkas och vem gör det då om inte den urinerades barnbarn.
Jag siktar alltid mot flugan när det finns den möjligheten. En annan variant som jag uppskattar är när jag med urinstrålen kan göra en Bulls eye. I vissa urinoarer finns det små ”piltavlor” som underlättar siktandet. När jag träffar blir jag nöjd både psykiskt och fysiskt.
Och det var det jag kom att tänka på när jag var ute på promenad med hundarna Wille och Teddy. De var förövrigt mycket nöjda när vi kom hem.
Jag tyckte om att tycka illa om SAS, men nu ….
blev jag så trevligt bemött att jag tycker lite synd om företagets personal. Häromdagen flög jag till Luleå. Sugen på att äta något innan flyget gick stressade jag upp till Mc Donalds. Det var ingen upplyftande upplevelse. Ja, burgaren var ju så där och då får man väl vara Mc Donalds-nöjd. Men just detta att jag besvärade den unga tösen i kassan genom att beställa något när hon kunde ha snackat med sina arbetskompisar istället var lite beklagligt. Det krävs 38 muskler i ansiktet för att kunna se sur ut. 17 för att le. Tyvärr arbetade hon hårt!!
Och på det skulle jag då flyga med SAS. Flygbolaget som jag i många år försökt att undvika att flyga med. Men. Då och då hamnar man i en möglig gammal MD 80 i alla fall. Inte såg jag fram emot det. En sammanfattande uppfattning var – innan dagens flight – Snikna, ointresserad personal och hycklandet om att det är ett bolag som sätter kunden i centrum. Näh!
Snikna tyckte och tycker jag att de är när de inte ens kan bjuda på en liten smörgås som de flesta andra bolag erbjuder. Det beslutet gjorde att jag upptäckte Lufthansa som förutom moderna plan, trevlig personal bjuder på en ostmacka och en öl. Trevligt! Men inte lika trevligt att båda bolagen ingår i Star Alliance. Jag bokade Lufthansa och var tvungen att flyga SAS från Frankfurt. SAS service på Lufthansas bekostnad gjorde att jag nästa gång valde Swissair! Nu ska de dessutom skippa champagnen för höjdarna i Pandionklassen. Och det tycker jag är ännu dummare. De som är med i Pandion är män och kvinnor som flyger väldigt mycket och väldigt dyrt. Det indikerar att de är folk med möjligheter att påverka sina företags personalresor. Om någon VD för ett större företag bli lite putt för att hon/ han måste dricka cava istället för champagne och bestämmer att personalen ska åka med ett annat bolag med bättre service så blir det just den snikna attityden som gör att SAS slutar flyga.
Den ointresserade personalen som gör att en flygning med Ryanair framstår som lockande är ett annat skäl till att jag aktivt undvikit att flyga med SAS. Egentligen förstår jag inte varför, men det här med ett leende och ett skämt var inte något som kännetecknade mina erfarenheter av personalen. Men! Så gick jag då ombord på flighten mot Luleå. Och! Jodå, det var en gammal MD80 och var lite så där lagom SAS-sliten. Mina farhågor bekräftades. Så! Kom då personalen och de var precis så trevliga och skojfriska som man bara kunde hoppas på. Och! Jag blev glad, jag blev sedd och bekräftad att de var glada att se mig på deras flygning mot Luleå. Den positivismen gjorde att jag översåg med allt annat. Och jag blev lite ledsen att SAS är på väg att gå i konkurs.
Men felet ligger inte hos de anställda. Det är hyckleriet om att det är ett flygbolag som håller yppersta klass. Det gör de inte. Jag antar att personalen på ett eller annat sätt känner det och hur roligt är det då att arbeta på ett företag som inte satsar framåt. För att SAS ska kunna överleva behövs att de lägger sig på en nivå som de klarar av. Det gör de inte idag och då finns det så många alternativ.
Men! Till sist! Jag åkte sedan hem med ett annat plan och det var tyvärr mer SAS i dess dåliga bemärkelse. Jag gjorde tabben att be om ett glas vatten. Frågan var då kolsyrat eller inte. Jag valde kolsyrat. Det ville de ha 22 kr. för. Jag tyckte att det var dyrt eftersom naturellt var gratis. Flygvärdinnan fick gå två gånger. Det uppskattade hon inte. Synd att det ska vara så.
Norwegian är ett spännande alternativ.
Retorisk omedvetenhet kostar pengar!
Ibland blir jag så trött! Ibland blir jag så ledsen! Allt för ofta suckar jag bara tyst för mig själv. För det jag vill ta upp idag är inte något som man bör tala högt om. Egentligen! För det är väl i det närmaste självklart. Om du är en ledande företrädare för ett företag, en organisation, så bör du även ha förmågan att informera på ett sådant sätt att andra vill lyssna. Alltså är det tabu att ta upp något sådant som att det finns goda förbättringsmöjligheter hos många talare.
Men! Om man – som jag – lever för och på att förbättra kommunikationen oss människor emellan så gör jag det i alla fall.
Inse att retorisk omedvetenhet kostar pengar. Det besudlar företaget/ organisationens varumärke och det värsta av allt. De som talar utan att känna sig helt komfortabla när de gör det mår dåligt av att de själva inser att de kunde göra det bättre.
Låt oss börja med det ekonomiska incitamentet till retorisk medvetenhet. Tänk dig en aula med ca. 300 – 400 lärare. De ska lyssna till en föreläsare som sitter alldeles ensam på scenen. Han väntar på att skolledningen skall komma för att introducera honom. När de gör entré i aulan 10 minuter försent så upplyser han om att det behövs en OH-projektor. Ojdå! Finns det fortfarande sådant! och! Ojdå! Behövs det en förlängningssladd! Och! När projektor är hittad och sladden kopplad så återstår frågan. Hur fungerar apparaten? Hur tror ni att stämningen i aulan var när föreläsningen väl började en halvtimme försent. Och vad kostade det? Nu var det ju tur att det var lärare som lyssnade. De är ju inte särskilt högavlönade. Låt oss säga att de har ca 175 kr/tim. Kostnaden blir då 25 – 30 000 kr för ingenting. Som i sig är en månadslön för en lärare. Tyvärr kan även du ta fram fler exempel på liknande små fadäser som man naturligtvis inte ska bry sig så mycket om. Eller?
Allt lyssnande sker på lyssnarens villkor är en tes jag ständigt påpekar. Tyvärr finns det även här multipla exempel på hur talare tar alldeles för mycket tid på sig. De upprepar sitt budskap gång på gång och går alldeles för långt över tiden. Det viktiga är ju att de får det sagt som de vill ha sagt, inte att lyssnaren förmår och vill ta emot budskapet. En klassiker är ju den stackare som kommer sist efter en rad talare som gått en liten smula över sin schemalagda tid. Hon/ han har då två saker att välja på. Antingen att säga att det finns inte tid till att säga det jag ville ha sagt eller att även den stackarn gör som alla de andra och säger allt. Att lyssnarna somnat, sprungit på toaletten eller rymt därifrån gör inte så mycket. De har ju fått säga sitt. Men! Vad blir resultatet hos de som tänkt sig att lyssna och få ut något. Men, det är klart. så är det ju alltid så varför snacka om att det kan bli bättre.
Eller så är det ju det där med vikten av att vara ”cool” är viktigare än förmågan att informera. Jag tänker på en talare som såg bra ut. Han hade den rätta frisyren, den trendiga hårbeklädnaden i ansiktet, den rätta IMacen och var en mycket trevlig person att dricka en Latte med. Med lämplig bakgrund, mycket cred hade han fått det nya uppdraget. Representera och utveckla varumärket. Han gör inleder sitt anförande och denne trevlige unge man svarar inte på något sätt upp till de förväntningar som jag hoppades kunna ha på honom. Det räcker inte med att vara cool och trevlig. Ett plus är om man är väl förberedd på det man ska säga och gör det på ett trovärdigt sätt. Tyvärr satt jag vid detta tillfälle intill en gammal gymnasielärare i Svenska och vår uppfattning var att det kunde ha varit mycket bättre. Vad jag vill säga med det är att om den unge mannen förberett sig en liten stund och även fått lite retorisk coachning skulle han ha mått mycket bättre och det positiva budskapet blivit just det.
Men retorisk omedvetenhet kostar pengar enbart för att det inte satsas en krona eller två på lite hantverksmässig kompetensutveckling. Och! Det är lite synd!
Chianti Classico?????? om du vill veta mer, så läs!
Eftersom jag har ett stort vinintresse så är det naturligt att bli nyfiken på mer än att få i sig alkohol. Genom mina resor till Italien och Toscana i synnerhet har jag lärt mer och mer om just vinerna från Chiantidistriktet. På begäran kommer här då och då (regelbundet oregelbundet) små notiser om det här med vin. Och eftersom jag drack en utmärkt Villa Caffagio Riserva 1995 så känns det naturligt att börja i trakterna av Florens. Där så mycket annat i vår västerländska värld har börjat.
Chianti Classico är en typ av vin med en mycket spännande historia. Som så mycket annat i den Toscanska historien så kan man skymta familjen Medici. Den här gången är det Cosimo den tredje som förekommer i annalerna. Han var en av de första som sökte skapa en reglering av hur och med vilka druvor som vin med tillnamnet Chianti fick produceras. År 1716 kom påbudet att endast viner från byarna Castellina, Gaiole, Radda, Greve och ett par mindre byar söder om Florens fick sälja sitt vin under namnet Chianti. Ett varumärke var skapat och som så många andra blev det populärt att kopiera och sälja sitt vin under den beteckningen trots att det inte var ”godkänt”. Resultatet av detta är tyvärr lätt att förstå.
I mitten av 1800-talet kom nästa steg i utvecklingen mot det vi idag kallar Chianti Classico. Bettino Ricasoli på Castello di Brolio lanserade ett recept på hur och med vilka druvor som skulle ingå i en ”godkänd” Chianti. Det var 70% Sangiovese, 15 % Canaiolo, 10 % Malvasia och 5 % passande lokala druvor. Men striderna om vilka viner som skulle kunna få kalla sig Chianti gick vidare. Många vinbönder i de klassiska byarna ansåg att deras viner var överlägsna de viner som odlades i områdets grannbyar. Efter mycket bråk och stridigheter lyckades man slutligen 1996 få det ursprungliga området förklarat som en egen appelation. DOCG Chianti Classico var skapat och om man jämför Bettino Ricasolis recept med dagens ser man att han i mångt och mycket hade helt rätt. Den druvblandning som nu gäller är. Vinet ska bestå av 80 – 100 % Sangiovese och upp till 20 % av andra druvor.
Det finns 597 odlare som är medlemmar i Consorzio Vino Chianti Classico som tillsammans odlar ca 10 000 hektar. Att det är så pass lite på en så stor yta beror i mångt och mycket på druvan Sangiovese som är en mycket krävande druva. Den är svår att odla och kräver de bästa odlingslägena. Även temperaturen har en mycket stor betydelse. Det får inte var för varmt och inte för kallt. Därför sker odlingen på 200 – 700 meter över havet. Eftersom den mognar sent gäller det att försöka skörda så sent som möjligt. Det innebär då risk för att skörden förstörs av höstregnen. Den vanliga tiden för skörd är slutet av september och början av oktober.
Sangiovese är en druva som förändrar karaktär när den blandas med andra druvor vilket har gjort att man nu för tiden gärna talar om olika typer av Chianti Classic.
Traditionalister, 80 – 100 % Sangiovese ofta kompletterat med inhemska druvor som canaiolo och lagtar på stora träfat (Botti).
Nytraditionalister, 80 – 100 % Sangiovese ofta kompletterat med inhemska druvor som canaiolo och lagtar på små träfat (Barrique)
Modernister, 80 – 90 % Sangiovese blandat med både inhemska och internationella druvor som Cabernet Saugvignon. Lagrat på Barrique och Botti.
Internationella modernister 80% Sangiovese, internationella druvor. Lagrat på Barrique. Där större delen av faten är nya.
Viltväxel! Bestiga berg! En syllogism som kan bli sann!
Idag funderar jag på livet i stort och så lite smått. Det är höst men solen sken för ett litet tag sedan. Och. Precis så där lagom när jag kände det där jobbiga med att gå ut för att kratta löv så försvann den. Skönt! Då jag kan fortsätta med att sitta inne och filosofera. Dagens tema är Bergsbestigning + Viltväxlar = Montecatini Terme.
Det senare är en liten hobby som jag genom åren praktiserat med mina hundar. Frågan blir då enligt Aristoteles teori om Syllogism har jag ska kunna få ihop det? Kontentan av tankarna kommer som synes att hamna i Toscana och den vackra bergstaden Montecatini Alto.
En del finner en storhet och en skön avkoppling i att söka upp en plats med god sikt i skogen. De väljer gärna en plats där de utan att bli sedda kan övervaka en viltväxel, växel , terrängavsnitt, vägar eller stigar där viltet mer regelbundet går fram (växlar) under sina dygnsbundna förflyttningar. De tar fram sitt vapen och sätta sig i naturens tystnad. De gör sig beredda att jaga rådjur! Det är ett intresse som jag förstår och respekterar även om jag själv inte skulle kunna lyfta ett vapen. Men en Rådjursstek och en Brunello di Montealcino säger jag inte nej till. Så om någon av Er vänner jagar så kommer jag gärna med vinet!
En del andra finner en storheten och den sköna avkopplingen i en skogspromenad. Det gör jag också och då gärna med våra hundar. Wille the dog är min nuvarande vän och följer mer än gärna med på spännande promenader i skogen. De är spännande för jag söker gärna upp små rådjursstigar (se ovan förklaringen till viltväxel) istället för att trampa på i gamla fotspår/ leriga stigar som alla andra går på. De första gångerna jag hittar dem vet jag inte alls var de ska sluta. Sedan blir det en sport att gå där fler gånger. För! Det är då det händer. Till min glädje upptäcker jag att fler och fler går på den stig som ”jag ” trampat upp. Det finns faktiskt ett ställe i Kronskogen (Eskilstuna) där den gamla stigen växt igen och alla går den väg jag en gång valde.
Vad har då detta med Toscana att göra? Ja, det kan man väl fråga sig! Det är ju tusentals svenskar som åker dit varje år. Det är väl inte min förtjänst? Någonstans ska hybrisen väl ta slut! Det är naturligtvis ett sätt att tolka dessa rader på.
Ett annat och mer filosofiskt är att se livet som konsten att bestiga ett berg. Jag har tillsammans med många kursdeltagare fått gå upp till Alto. Under ett par års tid ingick det i vår retoriska fortbildning att uppe vid La Fortezza di Montecatini Alto ha vår retoriska examen. Det är en magisk plats som alla uppskattar att besöka. En del tar Funicularen/ bergbanan medan andra föredrar att bestiga berget till fots.
Det är alltid en fascinerande upplevelse. Alltid lika lätt till en början, sedan blir det brantare, en paus vid ”bron”, gång under tystnad, några av oss flåsar lätt, Dags för en kort vila eftersom våra kamrater – inte vi själva – behöver det och så lättar vi på klädseln. Det är dags för den sista backen sedan breder utsikten över Arnodalen ut sig i ett härligt panorama. Vi har nått vårt mål och känner oss stolta.
Det är jag också just nu! Min dröm om Toscana började som en rådjursstig som jag fann sommaren 1997. Nu sitter jag här med biljetterna till nästa års kurser ordnade och klara. Vänner ( vi blir mycket goda vänner på de här kurserna) har hjälpt mig att hålla drömmen vid liv och ge den så mycket ekonomi att det finns flera flaskor med Brunello i vinkylen (bara så att ni som jagar vet det). Men Ni har också gett mig en stark tro på att allt är möjligt, när man ger sig mod att tro att allt är möjligt. Tack för det!
En annan förklaring enl. Google på ordet viltväxel är ”Viltväxeln är hårt trampad av älg och ren och här samlas gärna traktens orrar”. Och eftersom vi alla är uttalade oratorer/ egentligen fast inte alla upptäckt det än, vore det ju härligt om ni också ville bestiga berget tillsammans med mig. Det gör ni genom att tala! Ja! Alltså tala om det för mig. Ja! Alltså, att du också vill bli medlem i Montecatinis Retoriska Sällskap. Då välkomnar vi dig!!
”Det är hit man kommer när man kommer hem”!
Jag har tre hem! Vart och ett är oändligt kärt för mig. Det ena kan få mig tårögd och jag kan känna en outsäglig längtan dit. Men där vill jag inte bo. Egentligen! Det andra får mig att slappna av och jag känner en stor lycka över att jag får vara där. Men där vill jag inte bo! Det tredje är där jag bor! Jag har bott där i tjugofem år och känner varje hörn av hus och trädgård. Det är våra barns trädgård med den stora stenen som nu inte längre är berget, hästen eller platsen för barnsligt vackra filosofiska tankar. Det är huset med äppelträden och hängmattan Nu är stenen mossbelupen och väntar på att barnbarnet ska leka på den. Hängmattan är undanplockad för hösten och enda orsaken till att vara ute i trädgården är att kratta löv. Det är vackert, det är fint. Men är det egentligen här jag vill bo?
Luleå – Montecatini Terme – Eskilstuna! Så perfekt det bara kan bli. Kamratskap – Värme – Trygghet! Nästa vecka åker jag hem till Luleå. Jag ser fram emot att gå längs Storgatan bort till Statt. Där har mina vänner bjudit in sina vänner till en föreläsning. Jag ska prata om Varumärkesskapande Retorik. Det är en ny föreläsning och var kan man ha premiär på något sådant bäst om inte på hemmaplan. Sedan blir det pilsner och umgänge innan Stig kommer och hämtar mig. Han var mammas sambo och nu är han våra flickors älskade ”farfar”. Han tar hand om mig innan det är dags för fest. Lasse fyller år. Det är kul för då blir vi alla unga och vackra på nytt.
Om SAS och SJ kan samverka så kommer jag till Eskilstuna när jag kommer hem på söndag kväll. Jag är stolt över vårt hem. Det är ett klassiskt svenskt trähus, rött med vita knutar. Huset har faktiskt typnamnet ”Hemlängtan”. På baksidan har vi byggt en liten skrivarstuga med ett underbart trädäck. Där kan vi sitta och bara njuta när vi vill vara för oss själva en liten stund. Ingen ser oss och det är bara våra kära grannar som hör oss. Jag har ett bra liv i Eskilstuna och det bästa är att vi är att vi bor där vi bor. För det är hit jag kommer när jag kommer hem.
Nu sjunger Nat King Cole den underbara sången ”Smile” av Charlie Chaplin. Och! Det är precis det jag gör när träden i Montecatini Termes stadspark omsluter mig. Jag kan inte förstå vad det är. Staden är inte speciell på något sätt. Javisst den är otroligt vacker! Men jag har ju sett den så många gånger. Det måste vara mer än tvåhundra solnedgångar som jag fått uppleva i Toscana. Och! Jag är ibland enormt less och längtar hem, trots att det är bland mina käraste hem, när jag är hemma i de andra hemmen. Hängde ni med där? Jag är lycklig men längtar efter ….! Vadå?
Känslan! Kärleken! Gemenskapen! Grönskan! Ljuset! Minnena! Lukten! Längtan???? Ja, det kan det vara! Det är ganska gott att längta och vad vore livet utan längtan. Idag har jag gjort en spellista på Spotify. Som av en händelse handlar flera låtar om ”A place to call home” och sedan satte jag mig ner vid datorn och skrev det här.
Och!
Det är hit jag kommer när jag kommer hem. Sittandes framför datorn för att reflektera och skriva. Det är när tankarna blir ord som jag är lycklig. Jag är lika lycklig som när huset är fullt med familj och vänner. Eller när jag går på Storgatan i Luleå och blir igenkänd trots att jag inte bott där på fyrtio år. Eller när jag sitter vid poolen på Grand Hotel Panoramic och ser den blå timmen gå över i svart sammet.
Då är det gott att leva.
retoriker 