Det var ju så det skulle vara. Trodde vi och så levde vi och det är vi stolta över än idag. Ibland hamnar man på platser som betytt mycket i ens liv. Idag gjorde vi det. S. och jag körde förbi vårt första barns dagis. Vi har inte kört förbi där på mycket länge och minnet av den tiden dök upp i mitt minne. Jag sa: – här började vårt liv. Som den kloka kvinna S. är så rättade hon mig inte utan förstod vad jag menade.

Det är många steg som tas i en människas liv men det är få som är så epokgörande som när ens barn börjar på dagis. Baby-tiden är förbi, nu ska det lilla barnet bli en del av det stora samhället så att dess föräldrar kan bidra till den gemensamma välfärden. Så tänkte vi och så stolta vi var när J. no1 fick plats på dagis. Att det låg åtta kilometer från vårt hem, att pappa var den enda med körkort och jobbade alldeles för mycket (för att vi skulle ha råd med vårt lilla hus) och att mamma dessutom var gravid igen förmörkade inte vår glädje.

Vi hade ju blivit ”godkända” som vuxna och ville göra rätt för oss. Vi tyckte inte ens att det var jobbigt, torts att det var det. Rent förbannat jobbigt! Ja, inte för mig med bilen. Men för S. Till dagis gick det ju bra eftersom jag då kunde ställa upp, men hem, huga. Tänk dig själv att under sen eftermiddag hoppa på en redan full buss. Du står där med en stor härlig gravidmage med en trött treårig flicka vid din sida. Du har en barnvagn/ sulky som ska få plats och ett barn som vill komma upp i din famn. Väl framme vid bussens ändhållplats väntar så 1,5 km promenad med två stora backar för mamman och barnet innan de äntligen är hemma. Plussa på med lite dåligt väder och du beundrar de som kämpat sig till hemmets lugna vrå.

Det är den kvinnan som trettio år senare sitter vid min sida och säger ”Vi tyckte inte ens att det var jobbigt” och jag håller med henne. Med lite perspektiv så var det ju ett enormt slit, det var stress och det slet att vara förälder. Man förväntas vara på topp i jobbet och samtidigt en empatisk förälder som gärna ska hinna vara kärleksfull med sin partner.

Och! Tur är väl det att så många unga människor gör det vi gjorde. Bekräftar sin kärlek till varandra genom att låta ett barn födas. För de borde ju inse vilket slit det innebär, vilket paradigmskifte det är att släppa in ett barn i en levande relation, att dina privata hobbys och intressen är något du kan glömma de kommande 15 åren (och då är du för gammal att ta upp dem igen). De borde ju inse att livet aldrig mer kommer att bli detsamma.

Och tur är väl det. ”vi tyckte inte ens att det var jobbigt” och det är jag som morfar glad över idag.

Det här är en appel, en vädjan, ett snälla och ett kom igen nu! Till dig som funderar på att ge din röst på endera partiet säger jag, läs igenom partiprogrammet/ valmanifestet innan du bestämmer dig. Till dig som kampanjar för ett annat parti säger jag, läs igenom deras partiprogram!

Det började så bra i morse. Solen sken, fåglarna sjöng och min vän Wille the dog låg lojt på trappen som om han sa – Ta det lugnt du, läs din tidning, drick ditt kaffe, vi hinner ta promenaden senare. Sagt och gjort. Kaffe på bordet, tidningen i handen. Sen var det inte så roligt längre.

SD och Fi går framåt i opionsmätningarna. Och så var den dagen förstörd, eller kanske ändå inte. Istället för att gnälla över obetänksamma människor som inte förstår bättre respekterar jag deras tankar och åsikter. Vi har ju det som kallas demokrati och för mig innebär det bl.a. att det är tillåtet att tänka fritt. Men! Och det är ett stort men! Jag är övertygad om att även de som sympatiserar med ovanstående partier kan tänka om. Genom att läsa vad Fi och SD egentligen tycker och tänker om samhället, vår ekonomi och sättet att ta hand om alla i samhället är jag övertygad om att de skulle ändra mening.

SD till att börja med. Ja, det är väl självklart att de har en knäpp människofientlig politik som ingen tänkande person kan ställa sig bakom säger du kanske nu. De som sympatiserar med SD kan ju inte ha tänkt mycket i sina dar! Jaha, och? Om du nu tycker lite åt det hållet så ställer jag frågan. Varför vänder du då dom ryggen? Det vore väl det lättaste som finns här i världen att förklara för deras sympatisörer hur mycket bättre er politik är. De som vänder ryggen till göder känslan av utanförskap hos SD:s sympatisörer och gör att de går framåt i valet. Min vädjan till er. Ta matchen, ta samtalet, informera, agitera. Tala om för de tvehågsna varför ditt parti har den rätta politiken. Läs ert partiprogram och du har argumenten.

Fi då? Där blir jag faktiskt ännu mer orolig. Jag ber dig, uppmanar dig, träng igenom det feministiska ramverket (som jag respekterar) och läs partiprogrammet. Tyvärr är det ingen rolig läsning. Läs, fundera på deras ekonomiska politik, på deras syn på samhällets uppbyggnad och framför allt deras syn på människan. Det senare är faktiskt det som gjorde att jag själv läste på. Fi anser att barn/ ungdomar i särskola är utsatta för ”strukturell diskriminering” och skall självklart gå i samma klass, få samma undervisning som ”vanliga” ungdomar. Sedan gick jag vidare och läste om deras ekonomiska tankar och även där tog jag mig för huvudet och funderade ”hur tänkte dom där?”.

Och det är ju det som är min vädjan till dig. Läs och fundera på ”hur tänkte dom där?”. Om du då fortfarande anser att de ska få din röst har du min fulla respekt (utifrån demokratiargumentet) men jag är tämligen övertygad om att du kommer att inse att de andra partierna har nog ett bättre program som utvecklar Sverige på bästa möjliga sätt.

Solen skiner, det är snart helg och sen på söndag valdagen. Ut på torget, lyssna, fundera och välj. Det är din och min framtid som står på spel.

Vad Nu? Har han blivit SD-are och ska hoppa på en så enkel, smart och kraftfull metod för att protestera mot den politik som Jimmy Åkesson och hans anhang sprider runt om i Sverige. Om du nu slutar läsa min fundering och istället går ut i den fenomenalt vackra försommardagen tycker jag faktiskt synd om dig. Istället för att reflektera om det kan vara något att fundera över reagerar du med ointresse och nonchalans till de tankar som kanske kan få även dig på andra tankar.

Till att börja med tyckte jag att det här med att vända ryggen till var så smart, genialt och kraftfullt. Sedan tänkte jag en gång till och insåg att det är precis det vi absolut inte ska göra om vi vill demonstrera mot den politik som Sverigedemokraterna står för. NEJ! Jag är ingen anhängare av SD. Det är just därför jag ber dig att sluta med att vända ryggen till. Låt mig förklara vad jag menar.

Till att börja med så gör ni/ de precis det som det tyska etablissemanget gjorde i början på 30-talet. De vände ryggen till och låtsades som om de där brunskjortorna inte existerade. Resultatet av detta bör alla känna till. Just därför skrämmer det mig att i sociala medier se bilder på en f.d. Kommunstyrelseordförande och Riksdagsledamot stå och vända ryggen till vid ett möte/ demonstration mot detsamma. Har denna hen inte utvecklat sin retoriska förmåga bättre efter att ha arbetat i ett stort partis tjänst i över tjugo år att hen inte kan argumentera för sin sak på ett bättre sätt förstår jag att hen är just en f.d. Men tyvärr är hen inte ensam. Intill hen stod ett nuvarande kommunalråd från ett annat parti.

Soran Ismail gör tvärtom. Han förstår, inser och gör det vi alla borde göra. Ta kontakt med de som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Tala med dem, resonera och försök få dem att förstå att deras åsikter kan förändras till något bättre både för dem själva och för samhället i stort. Soran äter lunch med Sverigedemokraternas stabschef Linus Bylund. Själv förklarar han det med ”om jag inte tolererar det intoleranta, då är jag dom”. Istället för att vända ryggen till, sträcker han fram handen och bjuder in till ett samtal. Jag skulle önska att fler gjorde detsamma. Framförallt anser jag att de som arbetar med politik bör göra det. Till det finns det två skäl. Båda är lika uppenbara. I grundläggande konfliktlösning talar man om att för att lösa en konflikt måste man först hitta en nivå där de olika åsikterna kan mötas. Det andra är det demokratiska argumentet.

Vi har en lång tradition av demokrati i vårt land. Med den följer också begreppet mötesfrihet. Och det bör ju säga allt. Det går inte att komma ifrån att Sverigedemokraterna är representerade i vår riksdag. Bara det innebär att de bör kunna få hålla möten utan att störas av motdemonstranter.  De som demonstrerar på det sättet göder ju bara Sverigedemokraterna. De skapar ett vi och dom, där de som inte tänker rätt är paria. Tänk även här en gång till. Det finns många runt om i vårt land som sympatiserar med SD. När de ser hur deras företrädare blir behandlade förstärks ju deras uppfattning om att samhället inte tål att höra sanningen. Det är många politiska kommentatorer som tar upp detta, men det når tydligen inte ut till de andra partiernas högkvarter. Om man värnar demokrati och tror på mötesfrihet bör det gälla alla. Tyvärr tycker jag så och det är därför jag inte vänder ryggen till.

Det vi kallar demokrati idag föddes – enligt legenden – i Aten. De fria männen samlades på torget/agoran för att göra upp om hur staten skulle skötas. De argumenterade med varandra och kom på så sätt fram till beslut. De lyssnade, värderade argumenten och utifrån det skapades det mönster som präglat vårt västerländska samhälle sedan dess. Det är i samtalet förståelse skapas.

Du/de som vänder ryggen till, vänder tyvärr – enligt mig – även ryggen mot den formen av demokrati. Istället vill jag att du ska ta matchen, tala med Sverigedemokraterna och du vinner sympati, inte bara hos den du talar med utan även ifrån dina väljare.

Gör som Soran Ismail och du får min röst!

Skriv en bok om vår ungdom och kalla den ”Den glömda glädjen” skrev BeO till mig för ett par veckor sedan. Han hade blivit påmind om midsommar 1973 som vi tillbringat tillsammans. Han kom ihåg den – jag kom ihåg den – enligt Facebook var vi många som kom ihåg den! Det var en magisk afton!

Det är ett ljuvligt minne på så många olika sätt. På sätt och vis var det faktiskt den sista sommaren vi hade tillsammans innan vi alla tog nästa steg i våra liv. Det var dags för oss att lämna tonårens trygghet i kamratgänget, börja studera och ta de första stapplande stegen in i det som blev vårt vuxenliv. För mig var det alldeles speciellt eftersom jag var en av två i gänget som flyttade till Uppsala. De andra drog till Umeå utom Marvin som redan bodde i Stockholm. Och som det sedan visade sig så blev det faktiskt något av sista natten – nåja midsommar då – med gänget.

Samtidigt som det är ett vackert minne blir det lite fundersamt när jag läser vad jag faktiskt skrev i min dagbok den 22 juni 1973.

”Vaknade på morgonen, en härlig sommarmorgon, vindstilla och strålande sol. Jag gick omkring hemma och smådeppade. Vad skulle jag göra ikväll? Tog cykeln ner till stan och gick upp på Domus fik. Där träffade jag polarna – vi hängde där tillsammans en stund – inget beslut togs – inget hände – hem och tyckte att allt var skit. Deppade hemma ett tag. Men så! Jolly ringde och sa att de skulle åka. Bosse och Marianne skulle skjutsa ut oss med deras båt. Snabbt plockade jag med det allra nödvändigaste – två vinare – kläder – myggstift – kamera – mat i en väska och snart satt jag i båten med sju av mina bästa vänner.

Det var en otroligt vacker båttur. Luleå skärgård i försommarskrud och havet låg spegelblankt. Vi hade det bra tillsammans. Väl framme vid Långöhällarna satte vi upp tälten och gjorde upp en brasa. När det var gjort var det dags för bad. Vi hade det underbart tillsammans. Fler båtar kom (och som ni ser på bilden hälsade vi dom välkomna med ett HEJ) Till slut var vi runt tjugofem personer som skulle fira midsommar tillsammans. Och nu var det roliga i princip slut.

Vi började alla SUPA. Vi blev fullare och fullare och sen la vi oss. Synd – för det var så vackert och härligt väder. Om vi hade haft vår gemenskap hade det varit toppen”.

Så skrev jag. Men så minns jag det absolut inte. Mitt minne av Långöhällarna var båtresan ut, det vackra vädret, tälten, brasan, alla skratt och vår underbara gemenskap. Jag minns med glädje när vi badade näck och det vi grabbar hade mellan benen försvann så totalt att våra röster förändrades och vi alla blev sopraner. Den lekfulla hälsningen till vännerna som kom i andra båtar och vår totala tillit till varandra. Vi visste att tillsammans var allt möjligt för oss, vi var oslagbara, vackra och intelligenta. Vi visste att världen fanns till för oss. För vi skulle göra den ännu bättre. Fan vad bra vi hade det! Vilket gäng vi var och faktiskt är! Sant! Vi är fortfarande ett gäng. De flesta har flyttat tillbaka till Luleå, de har skapat sina egna karriärer, de har sina familjer och sina nätverk. Men, gänget finns där och alltid när jag får komma ”hem ” till Luleå träffar jag några av dem och fortsätter våra samtal. Tack för att ni finns, ni har verkligen berikat mitt liv.

”Den bortglömda glädjen” var det som BeO ville att jag skulle skriva en bok om. Och det kanske jag gör. Det finns så många minnen från den tiden som kan utgöra stoffet för en roman om 70-talet. Redan nu har jag börjat fundera på ett synopsis och vilka karaktärer som ska få utgöra kärnan i berättelsen. Samtidigt så har han fått mig att läsa mina dagböcker från den tiden. Där står det lika mycket om lycka och gemenskap som om funderingar om livet, depressioner och känslan av att inte riktigt vara med. Och det tycker jag på något sätt är vackert. Livet var ungt och jag var en sökare. En ung man som ville hitta min roll i det samhälle andra kallade världen.

Vår gemenskap och glädje försvann tydligen när vi började dricka alkohol på allvar! Och! Tänk er själva vilket uppslag till film/ teater. Ungdomar på en enslig ö. Droger, sex, missförstånd, bråk, knivar som försvinner, ännu mer bråk. Jävlars vilken story det skulle kunna bli. Men eftersom vi inte bråkade, att knivar försvann eller att Lars Norén var med oss. Så blev det bara så att vi i fyllan och villan somnade in istället för att tillsammans uppleva en förtrollad natt med midnattssol.

Nästa morgon vaknade jag enormt bakfull och nu när jag tänker tillbaka på den dagen blir jag faktiskt full av glädje. Det är nog den bortglömda glädjen som BeO vill att jag ska skriva om. Och! Nu är det gjort. Tack för idén min vän.