Olof Palme, Al Gore och Donald Trump!

Ett annat sätt att formulera dagens fundering är annars att skriva Torbjörn Fälldin, George W Bush och Hilary Clinton. Ett tredje sätt är att påpeka faran med att vara överlägsen till både sätt och ord i en politisk debatt.

”Torka bort flinet från ansiktet på den där människan och hon får fler röster” är ett citat från en bekant som hade tittat på den första debatten mellan Hilary Clinton och Donald Trump. Han – ja, det var en han – hade retat upp sig på hur Hilary hade nyttjat härskartekniken det nedlåtande leendet när Donald hade argumenterat för sin sak. Och! Efter att ha tittat på delar av debatten måste jag ge honom rätt. Hilary Clinton förde sig på ett sådant sätt gentemot Donald Trump att jag förstår att min vän reagerade negativt på henne. Det var inte så mycket orden som förmedlades utan hela hennes uppträdande som störde vad hon faktiskt sade.

Olof Palme gjorde bort sig på samma sätt gentemot Torbjörn Fälldin. Hans Lindblad beskriver det så här ” Valet 1976 som ledde till maktskiftet fick en extra social dimension genom de två huvudaktörerna. Mot den kroppsarbetande norrländske bonden Thorbjörn Fälldin stod den akademiskt utbildade Olof Palme ur konservativ överklassmiljö. Många menar att valet till stor del avgjordes genom en debatt mellan de två. Palme var aggressiv, hånfull och spelade ut mängder av debattknep. Han vann överlägset tyckte nog partivänner i lokalen, men vid TV-apparater landet runt hamnade sympatierna hos den sävligare och eftertänksamme Fälldin.

Det var den skicklige överklassonen Olof Palme mot bonden som mest av allt längtade hem till fåren Torbjörn Fälldin. Resultatet liknar Hilary Clinton och Donald Trumps första debatt. Hilary vann – enligt sina anhängare – den första ronden men förlorade stort när det gällde att vara förtroendeingivande. I den andra debatten 1976 ändrade Palme sin taktik och försökte vara mer av den enkla människan, en representant för folket. Resultatet var lika misslyckat och Socialdemokraterna förlorade valet.

Al Gore! Vilken man och vilken perfekt kandidat till att bli USAs nästa president tänkte säkert det demokratiska partiet inför presidentvalet år 2000. Det räcker långt att bara läsa igenom Al Gores biografi för att inse att han var en perfekt kandidat. Han föddes in i den politiska överklassen i Washington (pappa var senator). Gore gick på pojkskolan St. Albans School in Washington, D.C.  en ansedd skola vars elever senare ofta antogs till Ivi League -universitet. Han var kapten över fotbollslaget, kastade diskus , spelade basket och läste konst och statsvetenskap. Han sökte bara till ett college, Harvard, och antogs naturligtvis. Karriären gick vidare och inför valet år 2000 hade han hunnit med att vara vicepresident i USA. Ingenting kunde gå fel!

I presidentvalet skulle han möta George W Bush. Det kunde ju bara gå på ett sätt och det gjorde det naturligtvis inte. Varför? Ja, min uppfattning är att även han förlorade många väljare genom sitt sätt att uppträda i TV-debatter. Ni förstår säkert vad jag menar om ni tittar på https://www.youtube.com/watch?v=E086GjZmZkY. Hans suckande och överlägsna kroppsspråk är det man minns efter det.

Vem var då Geroge W Bush! Han var till en början känd som presidentsonen med det tvivelaktiga ryktet, mannen med alkoholbesvär, som hankat sig igenom utbildningar och jobb tack vare att han var presidentens son. Han hävdade själv att han var en man av Texas och det var den bilden som förmedlades när han började sin politiska karriär. Den började som Guvernör i Texas där han politiska beskrev sig som medkännande konservativ och lovade att sänka skatterna, förbättra skolan och sjukförsäkringssystemet, samt betonade att han ville bedriva en politik som tänkte på de svaga i samhället. Bush menade också att det var tid för USA att minska sina militära åtaganden utomlands.

Se gärna likheter med hur Torbjörn Fälldin framställdes av Centerpartiet. Han var bonden som kände plikten att göra något för landet Sverige fastän han mest av allt ville vara hemma på ägorna i Ångermanland. Än en gång var det den ”enkla mannen” som vann mot etablissemangets kandidat.

Vilket leder oss fram till konklusionen av dagens fundering. Det blir två saker som jag tycker är intressanta. Den ena är faran i att vara nedlåtande och överlägsen i en politisk debatt och den andra är att om jag nu har rätt i mina tankar så inser vi alla vem som kommer att vinna valet och bli USAs näste president.

Retorikens ABC – bokstaven M

Varför minns du det ena och absolut inte det andra? Dagens fundering kring det här med varför det ibland kan vara så svårt att komma ihåg vad någon talat om. Ur en strikt retorisk synvinkel vill jag påstå att det är absolut inte ditt fel utan problemet ligger hos den du lyssnar till.

Den klassiska retoriken använder gärna latinska uttryck för att uttrycka något speciellt. Det är vare sig märkligt eller ovanligt. Jag själv tänker gärna i de klassiska uttrycken men använder dem inte så gärna i offentliga föreläsningar eftersom de ibland kan skapa en negativ distans mellan mig som talar och de som lyssnar. Ett av dess ord är memoria.

Jag ser mig främst som en praktisk retoriker och har min teoretiska skolning i teaterns dramaturgi (vetenskapen om hur man berättar en historia). Det tillsammans med kunskapen om hur man på bästa sätt agerar på en scen har gjort att jag kunnat livnära mig som resande föreläsare och författare i ämnet sedan 1987. För mig är retorik ett hantverk vi alla kan lära oss och må gott av att göra det.

Och det är här ordet memoria kommer in. I den mer akademiska delen av retoriken tas det upp som att det är av största vikt att talaren är väl förberedd så att de vet och kommer ihåg vad de ska säga. Självklart tycker jag och blir lätt upprörd. Det är väl ett grundkrav att en talare ska veta vad de ska tala om. För mig är memoria så mycket mer!

Vad vill du att talaren ska komma ihåg när du är klar? Det är den frågeställningen alla som ska framföra ett budskap ska tänka på. Nästa tanke bör då vara. Hur ska/ kan jag göra för att de ska komma ihåg just det jag vill att de ska komma ihåg.

Finns det då någon enkel genväg till lyssnarens hjärna och hjärta? Javisst, tänk på siffran tre! En triad sammanfattar och konkretiserar ditt budskap. Enligt tankar om hur mycket vi minns så kommer man lätt in på det tretalet. Låt oss låtsas att du får i uppgift att åka till närköpet och köpa lite livsmedel. Om det är tre saker tror jag nog att flera stycken av er säger: – Jaha och åker iväg. Chansen att du kommer ihåg är då stor, men om det är så mycket som fyra saker du ska komma ihåg blir det genast mycket svårare.

Fundera sedan på hur det kan komma sig att vi har slagord som Frihet – Jämlikhet – Broderskap, eller hur det kommer sig att kristendomen har det heliga tretalet Gud – Jesus – Den helige ande. Och nu kommer du säkert på fler saker i din närhet som de smarta kommunikatörerna använder triaden för att förstärka ditt budskap.

En klassisk schlager ska vara tre minuter, med tre verser, tre refränger och med en tonartshöjning på slutet. Varför? Och framför allt! Vad kan du som talare lära dig av detta.

Jo! Du ska hela tiden tänka på hur du ska hjälpa lyssnaren att komma ihåg ditt budskap. Det är rätt och riktigt att likt schlagern regelbundet lägga in små påminnelser (= läs refränger) och på slutet ta i lite extra (tonartshöjningen) när du för sista gången påminner om ditt budskap.

Naturligtvis ska du göra det på tre minuter. För om du tänker efter före du talar kommer du att inse att du hinner med mycket på den tiden. Och framför allt. Lyssnarna hinner inte lessna och ta fram sina mobiler.

Memoria är samma sak som visad respekt. Det är vi som lyssnar till dig värda. Och! Du är värd en positiv uppmärksamhet för att du visat att du minns att den viktigaste personen i ditt tal är var och en av oss som lyssnar till dig.

Den som förstår det förstår mycket om konsten att tala så att andra vill lyssna!

Retorik är Medvetenhet – Njutning – Jävlar anamma

Retorikens ABC bokstaven L

Varför, visar, vem, vilka, vad? Det här är de 5 V:na som är självklara för mig som hela livet arbetat med teater på ett eller annat sätt. Alltför ofta har jag som åhörare önskat att de som talar hade tänkt på detta som är så självklart:

Lyssnarna sätter villkoren för ditt tal. De är huvudpersonerna, inte du!

Vi är nu framme vid bokstaven L i det retoriska alfabetet. Egentligen borde dagens budskap vara självklart men det är det alltför ofta inte. Som talare ska du alltid tänka på att all kommunikation sker på mottagarens villkor och därför söka göra det så bra som möjligt för de som är på plats för att lyssna. Jag och du har säkert även du har många gånger tvingats lyssna till talare som inte har förstått detta och bara levererat orden utan vare sig känsla för budskapet eller för de som lyssnar. Det är lätt att förbereda sitt manus och för de som känner sig osäkra finns det ”mallar” som garanterat fungerar. Om kunskapen i hur man skriver ett manus kunde spridas vore mycket hjälpt.

Men! Det är inte det som dagens fundering handlar om. Varför, visar, vem, vilka, vad kan också användas som en utgångspunkt för hur en talare kan använda hjälpmedel för att förstärka och nå ut med sitt budskap. Här tänker jag på sådant som i Teater och Show Business är så självklart som Scenografi, Ljus och Ljud.

Ett fenomenalt – i mitt tycke – exempel på detta är årets Eurovision Song Contest. Så läckert, så snyggt och så jävla bra satt jag och sade när vi tittade på detsamma. Mina kommentarer handlade inte om musiken utan om ljussättningen. En kamrat som är musiker hade njutit lika mycket av ljudet som tydligen även det var av högsta klass. Ingen av oss var speciellt intresserade att tala om musiken. Inget ont om den men du som såg det kan nog hålla med om att Scenografin, Ljuset och Ljudet bidrog till att förstärka upplevelsen.

Nu menar jag absolut inte att en talare ska ha en ljusshow på scenen när de står upp och framför sitt budskap. Det räcker långt om vi kan se dem och speciellt deras ansikten. För mig är det fascinerande att se hur ofta man släcker i taket för att det ska vara ”lättare” att se PP-bilden vilket innebär att den som talar står i mörkret. Som lyssnare tappar du då en viktig dimension av budskapet.

Än värre blir det om det är många i salen och talaren inte använder en mikrofon. Det finns – antar jag – en övertro på att om den talande hör sin röst så hör även de som lyssnar den. Jag tycker att det här är pinsamt, olyckligt och dåligt. Tesen för bokstaven L i det retoriska alfabetet handlar om Lyssnaren.

Vår uppgift som talare är att med alla medel söka underlätta för lyssnaren att ta emot den information, det budskap vi vill förmedla. Vi ska se till att förbereda vårt manus på ett sådant sätt att vi hjälper lyssnaren att komma ihåg precis det vi vill att de ska komma ihåg. Innan vi går upp på scenen/ ställer oss upp för att tala ska vi se till att det ser rent och snyggt ut att den plats vi ska tala på är belyst så att vi är sedda och att vi gjort ett soundcheck med mikrofonen så att vi vet att allt fungerar.

Om vi gör det så är det mesta vunnet. Ett annat visdomsord jag lever efter är ”endast den som är väl förberedd förtjänar att känna sig säker” och det är exakt det jag menar. En talare som tänkt efter före och anpassat sitt manus efter målgruppen och sökt göra det så tydligt och estetiskt som möjligt för åhörarna. Hon/ Han/ Hen vet det och det gör att man känner sig säker. Den positiva auktoriteten speglas i framförandet och de blir en talare som alla lyssnare vill lyssna till. Glöm inte bort det!

 

Retorik = Medvetenhet – Njutning – Jävlar anamma

Retorikens ABC bokstaven L

 Varför, visar, vem, vilka, vad? Det här är de 5 V:na som är självklara för mig som hela livet arbetat med teater på ett eller annat sätt. Alltför ofta har jag som åhörare önskat att de som talar hade tänkt på detta som är så självklart:

Lyssnarna sätter villkoren för ditt tal. De är huvudpersonerna, inte du!

Vi är nu framme vid bokstaven L i det retoriska alfabetet. Egentligen borde dagens budskap vara självklart men det är det alltför ofta inte. Som talare ska du alltid tänka på att all kommunikation sker på mottagarens villkor och därför söka göra det så bra som möjligt för de som är på plats för att lyssna. Jag och du har säkert även du har många gånger tvingats lyssna till talare som inte har förstått detta och bara levererat orden utan vare sig känsla för budskapet eller för de som lyssnar. Det är lätt att förbereda sitt manus och för de som känner sig osäkra finns det ”mallar” som garanterat fungerar. Om kunskapen i hur man skriver ett manus kunde spridas vore mycket hjälpt.

Men! Det är inte det som dagens fundering handlar om. Varför, visar, vem, vilka, vad kan också användas som en utgångspunkt för hur en talare kan använda hjälpmedel för att förstärka och nå ut med sitt budskap. Här tänker jag på sådant som i Teater och Show Business är så självklart som Scenografi, Ljus och Ljud.

Ett fenomenalt – i mitt tycke – exempel på detta är årets Eurovision Song Contest. Så läckert, så snyggt och så jävla bra satt jag och sade när vi tittade på detsamma. Mina kommentarer handlade inte om musiken utan ljussättningen. En kamrat som är musiker hade njutit lika mycket av ljudet som tydligen även det var av högsta klass. Ingen av oss var speciellt intresserade att tala om musiken. Inget ont om den, men du som såg det kan nog hålla med om att Scenografin, Ljuset och Ljudet bidrog till att förstärka upplevelsen.

Nu menar jag absolut inte att en talare ska ha en ljusshow på scenen när de står upp och framför sitt budskap. Det räcker långt om vi kan se dem och speciellt deras ansikten. För mig är det fascinerande att se hur ofta man släcker i taket för att det ska vara ”lättare” att se PP-bilden vilket innebär att den som talar står i mörkret. Som lyssnare tappar du då en viktig dimension av budskapet.

Än värre blir det om det är många i salen och talaren inte använder en mikrofon. Det finns – antar jag – en övertro på att om den talande hör sin röst så hör även de som lyssnar den. Jag tycker att det här är pinsamt, olyckligt och dåligt. Tesen för bokstaven L i det retoriska alfabetet handlar om Lyssnaren.

Vår uppgift som talare är att med alla medel söka underlätta för lyssnaren att ta emot den information, det budskap vi vill förmedla. Vi ska se till att förbereda vårt manus på ett sådant sätt att vi hjälper lyssnaren att komma ihåg precis det vi vill att de ska komma ihåg. Innan vi går upp på scenen/ ställer oss upp för att tala ska vi se till att det ser rent och snyggt ut att den plats vi ska tala på är belyst så att vi är sedda och att vi gjort ett soundcheck med mikrofonen så att vi vet att allt fungerar.

Om vi gör det så är det mesta vunnet. Ett annat visdomsord jag lever efter är ”endast den som är väl förberedd förtjänar att känna sig säker” och det är exakt det jag menar. En talare som tänkt efter före och anpassat sitt manus efter målgruppen och sökt göra det så tydligt och estetiskt som möjligt för åhörarna. Hon/ Han/ Hen vet det och det gör att man känner sig säker. Den positiva auktoriteten speglas i framförandet och de blir en talare som alla lyssnare vill lyssna till. Glöm inte bort det!

 

Retorik = Medvetenhet – Njutning – Jävlar anamma

Retorikens ABC – bokstaven K

 

Om du någon gång vill reta en ”akademisk” retoriker ska du säga följande;

  • Kroppsspråket hos dig kommer dina lyssnare ihåg bättre än de ord som du har sagt. Det viktiga är inte vad du säger utan hur du säger det!

Jodå, det finns många talare som är bra på att skriva manus och dessutom lyckas vara så skickliga att de med ett minimalt kroppsspråk förmår att förmedla sitt budskap på ett intressant och givande sätt. Det bör ju då indikera att det viktiga är inte kroppsspråket utan vad man säger. Och! Naturligtvis är det rätt. Det viktigaste är alltid vad man säger inte hur man säger det. Så då har jag väl fel då?

Nej och åter Nej! Det här är ett retoriskt alfabet och varje påstående kan ses som en rubrik vars syfte är att få dig att läsa vidare. Det är en löpsedel, en skrika, ett utrop och ett påkallande av uppmärksamhet. Så nu när du har läst så här långt kanske du vill veta varför jag påstår att kroppsspråket är centralt i alla former av kommunikation.

Som praktisk retoriker/ teaterpedagog/ regissör påpekar jag alltid att du ska vara medveten om hur du agerar och hur du använder din röst. Jag menar att kunskapen om hur du når ut med ditt budskap i mångt och mycket är medvetenheten om just detta.

Som grund för mitt påstående resonerar jag alltid utifrån följande påstående. Om vi utgår ifrån att upplevelsen är 100% så uppfattas det enligt följande

60% Anblicken (kroppsspråk och klädsel)

30% Rösten

10% Orden

Vid första anblicken kan det verka brutalt att endast 10 % av vad man uppfattar av en talare är orden. Att 30 % ska vara rösten är lättare att förstå för de flesta, men det här med att kroppsspråket ska vara så mycket som 60 % är svårt att förstå.

För att illustrera vad jag menar så spelar jag sedan upp två scener. Båda handlar om mötet med ”vårt barns lärare för första gången”. I scen No 1 är jag en lärare som har ett svagt, osäkert och nervöst kroppsspråk som talar med låg volym och alldeles för fort. I scen No 2 säger jag sedan exakt samma sak men nu tar jag plats i rummet, har en stolt hållning och ett öppet välkomnande kroppsspråk. Jag ler och talar med en hög och klar stämma.  Påståendet är med detta bevisat. Allt hänger ihop. När du som talare förstår vikten av att förstärka dina argument med ett stolt och öppet kroppsspråk som dessutom toppas med att du vågar använda din röst så att alla hör blir du en talare som beundras av  många andra.

Den sista meningen var tyvärr lite jobbig att skriva! För det är allt för många människor som inte vågar tro på sig själva och sin förmåga att tala så att andra vill lyssna. Det är ju så enkelt. Våga tro på dig själv. Inse att det är lika viktigt att repetera det manus du lagt ner tid på att skriva. Ställ dig framför spegeln och njut av att du vet att du kommer att vara väl förberedd när du sedan ska presentera ditt budskap.

Det är nämligen så att kroppsspråket påverkar både utåt och inåt. På samma sätt som att de som lyssnar till dig blir påverkade av hur du agerar så blir även du som talare det. Lars Lindberg som är en professionell toastmaster sa en gång vid en intervju följande

”Le, se glad ut! Var rak i ryggen. Ser det ut som om du har kontroll blir brudparet och gästerna trygga!”

Jag tycker det är ett genialt påstående. Våga agera att du kan det här och även du kommer att tro att du kan det. Så enkelt är det.

Till sist ska du få några tips som sammanfattar vad jag menar att du ska tänka på nästa gång du står upp och ska informera. Om det råkar vara några påståenden du inte riktigt förstår så får du gärna höra av dig. Det är faktiskt det jag hoppas att du gör.

Det retoriska kroppsspråket

– Dra i dig en 75:a och tänd ljuset inom dig

– Gör entré med stolt hållning.

– Stå still, håll tyst, andas.

– Ta Lulesteget och Le.

– Inled ditt anförande i klassisk talarsituation eller med händerna på ryggen.

– Rör dig gärna, men så lite som möjligt. Tänk på din 1:a position.

– Sträva efter att ha ett så öppet kroppsspråk som möjligt = Inga barriärer.

– Förstärk gärna ditt budskap med dina armar och händer.

– Njut!

 

Den retoriska rösten

– Våga tala högt och tydligt (det räcker inte med din ”vanliga” volym)

– Tala långsamt

– Pausera

– Modulera

 

Tack för att du läst så långt

 

Retorik = Medvetenhet – Njutning – Jävlar anamma

Retorikens ABC – bokstaven J!

Det finns ord som är lätt att missbruka samtidigt som de är en viktig del i alla former av kommunikation. Som du ser handlar dagens fundering om bokstaven J och det magiska ordet JAG är grunden för mina reflektioner.

  • Jag är ett farligt ord, som du skall bruka med måtta. En god talare skapar en Vi-gemenskap så snart som möjligt.

Det är väldigt spännande att uttrycka sina funderingar i bloggform. Å ena sidan får du på pränt dina tankar för dagen, å andra ger dina ord reaktioner som får dig att tänka efter. Vad du kan lära av det är något som jag redan insett och därför fortsätter att skriva på detta retoriska alfabet.

Jag är ju alltid mitt eget jordiska epicentrum och alla mina tankar emanerar ju från min hjärna så det kan väl inte vara fel att mitt budskap förstärks med det magiska ordet ”Jag”. Nejdå, jag håller med dig och jag anser att det är alldeles för många som använder ”jaget” alltför ofta. (Som du ser är de senaste meningarna ett exempel på detta). Vad som är viktigt är att du använder ordet med måtta för då får det en mycket större verkningsgrad.

Ordet ”jag” bör användas som en krydda. Lagom mycket förhöjer det maträtten men överdoserar du blir det en illasmakande anrättning. En annan metafor som beskriver vad jag menar är den om att ordet ”jag” bör användas som man använder parfym. En liten dutt av den goda doften skapar nyfikenhet och välmående, för mycket och det stinker så att man vill springa därifrån.

Istället ska du tänka på vem som är den viktigaste personen i ditt budskap. Det är inte du utan vi/ de som är på plats för att få lyssna till dig. Innan du går upp på scen/ börjar tala ska du tänka efter före. På vilket sätt och vilka medel kan jag använda för att nå de som lyssnar. Du ska av ett Ni – Jag skapa ett Vi. Gör Du inte det kan Du inte heller vara säker på att Vi vill lyssna.

En god värdinna/ värd bjuder sina middagsgäster på en liten välkomstdrink när de har en bjudning. Syftet är att välkomna varandra till en trevlig kväll. Men en annan vinkling på just den lilla drinken är att gästerna får i sig 0,2 – 0,3 promille och just vid den promillehalten kopplar man av och börjar känna ett positivt välmående. Den gemensamma skålen och de påföljande skratten skapar den Vi-känsla som är så viktig för en trevlig samvaro.

Rent retoriskt kan det vara svårt att bjuda på en liten välkomstdrink ett par minuter in i en föreläsning. (Men jag kan garantera att det blir väldigt lyckat eftersom jag själv gjort det ett par gånger). Istället ska du se till att du vet vem dina lyssnare är och redan från början anpassar dina ord till deras verklighet. Bjud på ett leende, en positiv hälsning och hälsa personligt på så många du kan innan du börjar, Då behöver du inte använda ordet jag för att förstärka ditt budskap. När du skapat relationen med lyssnarna kan du använda det fenomenala ordet ”VI”. När du gör det och de nickar instämmande har du lyckats.

Tänk så lätt det kan vara

Retorik = Medvetenhet – Njutning – Jävlar anamma

Retorikens ABC – Bokstaven I!

 

Väck intresset eller var tyst!

Va? Det är väl självklart att det jag säger kommer att vara så intressant att de som lyssnar att de vill lyssna! Ja, så säger säkert någon av er lätt irriterad medan andra nickar instämmande. Dagens fundering handlar om

  • Intresset avgör om ditt tal ska bli lyckat. Inte ditt intresse, lyssnarnas. Det är din skyldighet att väcka deras intresse. Om du inte kan det, låt bli att tala.

För en tid sedan var jag på en företagarfrukost  jag gärna besöker. Det är Munktell Science Park i Eskilstuna som på tisdagar bjuder på det de kallar nätverksfrukost plus en kortare föreläsning. Tiden är perfekt mellan 8 -9 och det är bara att komma förbi om man har tid. Jag är där så ofta det fungerar med annat. Nätverkandet ger mycket men det stora mervärdet är föreläsningarna/ företagspresentationerna.

Som självutnämnd retoriker är det naturligt att jag kollar in talarna och det är en betydande skillnad på de som insett betydelsen av att vara väl förberedd och de som tror att de kan ”sätta på bandspelaren”. (Jodå, en del vill jag ge mitt visitkort för att hjälpa dem med deras pitch).

Men det är inte det perfekta framträdandet som är det viktiga utan det som är budskapet i dagens ord. Du måste inse att du som talare ska se till att väcka intresset hos oss som lyssnar. Hur du gör och med vilka medel du använder är upp till dig. Men det primära är alltid att jag som lyssnare ska känna att du själv är intresserad av och tror på det du säger.

Den gång jag vill berätta om var det en representant från Arbetsförmedlingen som skulle berätta om olika anställningsformer som kan vara av intresse för oss företagare att känna till. Oj då! Skittrist ämne tänkte jag men åkte dit för kaffe och nätverkande. Och! Så fel jag hade.

Framför oss stod en man som med glöd berättade om de möjligheter vi hade att göra en insats för de arbetssökande och på vilket sätt även vi kunde tjäna på den utsträckta handen. Härligt! Han var intresserad av att förmedla sitt budskap och det gjorde att vi ville lyssna till honom. Han var intresserad av att svara på våra frågor och han ville att vi skulle få ett mervärde av den stund vi avsatt till att lyssna till honom. Jag var glad och imponerad.

Nu kanske du undrar vad han gjorde för fel då? Jodå, det fanns säkert en del att anmärka på men det är inte så intressant. Jag kände att han ville att jag skulle vara intresserad och han bemödade sig om att få mig/ oss att vilja lyssna. Genom sitt agerande förstärkte han min tes om att ”om jag känner att du vill tala så vill jag lyssna”.

Peter Brook är en världsberömd teaterteoretiker och regissör som för länge sedan myntade begreppet ”Smittbärande teater”. Som teaterpedagog och regissör har jag sett så förbaskat mycket dålig teater (svordomen är medveten) att det är lätt att förstå. Det är den där teatern som du alltför ofta får uppleva på Riksteaterns uppsättningar. Du sitter i salongen och ser skådespelarna rabblar sina repliker utan inlevelse. Det känns som om de bara väntar på att få dricka vin på hotellrummet istället för att göra sitt bästa att ge publiken en upplevelse.

Som lärare på ett gymnasium i trettio år har jag upplevt samma fenomen på ett litet annorlunda sätt. Det finns ett elakt påstående i lärarkåren om att kan man inte undervisa så blir man skolledare. Tyvärr tycker även jag att det ligger en sanning i det här. Under mina år på skolan var det en rektor – av många – som förstod att försöka väcka intresset hos oss som lyssnade.

Tack Eva Svensson. Du fattade det mannen från Arbetsförmedlingen också gjorde. Ni hade båda ett i sig inte alltför intressant ämne att tala om, men ni gjorde det på att sådan sätt att vi ville lyssna.

Min uppmaning till dig är just det som står i rubriken. Väck vårt intresse eller var tyst!