Det var vi som byggde landet!

Det var vi som byggde landet

med våra händer och vår rygg.

Nu frågar vi för vem det är

vi byggde detta land?

 

Det var så vackert, stiligt och så beaktansvärt det vi såg  på Viking Cinderella häromdagen. Efter en god middag gick vi – jag och min fru – bort till nöjesdelen av fartyget. Där satt de i baren och väntade på att dansen skulle börja. Det fanns ingenstans att sitta, det var fullt och det var en skön stämning. På scenen försökte tre ur personalen ”värma upp publiken” innan showen skulle starta. Det gick väl så där! Det gjorde inte så mycket att de var hellre än bra. Resultatet var trivsamt. Publiken mådde gott och det var de sannerligen värda. Jag mådde också gott!

 

Varför? Ja, en anledning var ur en egosynpunkt att de fick mig att känna mig som en fjortis trots att jag är 67. Den enda som var yngre var nog hon som stod intill mig. Härligt! Men och det är ett viktigt men! Det som slog oss var att de som satt framför oss var de som byggt vårt land och nu fick njuta sitt otium. Den insikten fick mig att snudd på böja huvudet i respekt och säga ett stort TACK.

 

Det var de som byggde landet är en kampsång från 70-talet och texten har jag aldrig glömt. Frågan om ”för vem det är vi byggde detta land” kändes så stark för oss när vi stod där och tittade ut över alla dessa vackra människor med silvergrått hår. När detta skrivs är det den 27 november 2019 och det är mörkt, regnigt, småkallt och man drar sig gärna för att gå ut. Som ni säkert förstår så menar jag inte vädret. Det kan vi ju inte göra något åt! Vårt samhälle har blivit kallt.

 

Tage Danielsson skrev

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord

ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?

Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar

men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar”,

 

Sossarna är i kris, invandrarna väller in, gängkriminaliteten ökar tusenfalt, bankerna tvättar pengar åt gangsters i Baltikum, SD växer dag för dag och polisen beslagtar jackor från presumtiva knarkare. Listan går att göra lång, mycket lång. För att inte tala om hur det ser ut i resten av världen! Den är ju på väg att gå under. Det är november!

 

Där sitter gamlingarna och jäser med en GT i handen. De mår gott och jag älskar det. Den här kvällen, den här kryssningen är de värda. Ge dem den show de ser fram emot att uppleva tänker jag när det är dags för fyra vackert klädda ungdomar gör sig beredda att framföra sin julshow. Bra! Pay back time! Men nej, sämre föreställning har jag sällan sett. Visst är de unga och vackra med någorlunda sångröst men framträdandet är så jävla dåligt att de borde skämmas. Det känns som om de struntar totalt i publiken. Vi skäms å deras vägnar och går iväg.

 

Vad göra nu? Vi går till puben där brukar det vara karaoke eller kanske en trubadur som underhåller. Publiken är åldersmässigt densamma och jag är osäker på om jag år nog gammal för att få köpa en drink. Vi får varsitt glas och det är nu solen bryter fram. Äntligen!

 

Janne från Värmland måste vara en av Sveriges främsta underhållare. Trubaduren för kvällen får oss med halvtaskiga skämt, underhållande musik och framför allt spelglädje att förstå vad som menas med begreppet ”rock the boat”. Tack! Jag har jobbat med att undervisa i teater i över 40 år, föreläst i retorik i över trettio år och är en kritisk jävel som ser alla fel du gör. Janne gör allt rätt, det är så bra att han borde få jobb på landets scenskolor. Hans sätt att kommunicera med oss, skoja med oss, men framför allt låt oss vara involverade i underhållningen är av yppersta klass. Det må se improviserat ut och är det till viss del för Janne kan hantverket, han är en mästare. Jag njuter, min fru njuter och vi som sitter där är en familj som trivs tillsammans. Han förstår vem, vilka som är publiken och anpassar sin show efter oss. Han ser att vi är en samling silverryggar som så här på ålderns höst vill ha en trevlig kväll. Han får mig att känna ”because I’m worth it” och bokar en kryssning till. Livet kan vara gott även en kulen kväll i november.

 

Nu är vi tillbaka till frågan som vi gamlingar ställde i början av detta blogginlägg. För vem byggde vi landet? Jo, för alla ”Janne från Värmland” som bryr sig om oss andra och gör så gott de kan.

Säg Nej! Det räcker så! Eller vådan av att befinna sig i limbo.

Nej, det här blogginlägget handlar inte om Me-too. Det handlar inte heller om Donald Trump, inte ens om SD. Det handlar om att visa respekt för en utsträckt hand och helt enkelt säga Nej!

Som bilförare och cyklist är jag glad över att fler och fler trafikanter stannar till eller släpper fram den andre. Än gladare blir jag över de som med ett ögonkast eller liten vinkning tackar för vänligheten. Ja, jag tycker att det är precis lika roligt att tacka som att ge ett litet tecken på att tacket är uppskattat. Det betyder att vi sett varandra och visat varandra vederbörlig respekt.

Men när det gäller det här med att få respons i andra sammanhang är det inte alls så vanligt att man får respons på en propå. Om frånvaron av ett Nej och de konsekvenser det kan få handlar dagens fundering.

Som frilansande föreläsare – i över trettio år – måste jag hela tiden påminna om att jag finns och att eventuella kunder gärna får ta kontakt för att anlita mig. Det kan också kallas marknadsföring alternativt att sälja in en produkt. Problemet för mig och andra ensamarbetare är att produkten är jag. Och oss emellan, det kan kännas jävligt (svordomen är medveten) jobbigt att sälja in sig själv. Eller kanske ändå inte. Det borde det ju inte göra. Egentligen! En gång i tiden började jag ju med det här för att det fanns en tilltro till min förmåga. Att det fanns människor därute som både ville lyssna och dessutom betala för att göra det. Nu när jag tittar tillbaka så har det ju funkat i tre decennier, så vad är problemet?

Jo, det är att inte ens få ett Nej. Jag sträcker ut en digital hand via mejl och information. Det går via datorn rakt in i mottagarens. De får en chans att reagera och förhoppningsvis respondera. Men händer det något? Jag har ingen aning och det är den känslan som framkallar negativa tankar och ett dränerat självförtroende. Det kommer inget svar. (Jodå för mig är det här något av ett lyxproblem 66 år gammal och arbetslivet i stort sett bakom mig).

Det är värre för alla de som på ett eller annat sätt befinner sig utan arbete och möjlighet att försörja sig. Arbetsförmedlingen ”tvingar” dem att söka jobb, på jobb, på jobb. Det är ju i och för sig lovvärt. Naturligtvis ska den som för tillfället är utan arbete söka de jobb som kan passa dem. Men och det är ett viktigt men. Hur mår den människa som gång på gång skickar ut ett budskap om att de finns till och är beredda att dra sitt strå till stacken och inte får något svar? Jag förstår deras frustration. Säg Nej, det räcker så! Då vet de att de i alla fall har blivit uppmärksammade.

Runt om i landet finns det många som gärna vill skriva en bok och sedan få den publicerad. Själv har jag haft den stora glädjen att få ge ut tre böcker. Den känslan när man får se sina ord tryckta i en bok är fantastisk så jag förstår alla de som sitter på sin kammare och skapar den stora romanen. Förlagen får in massor av manus årligen och förväntas ge ett omdöme. Tror du att de gör det? Ja det säger de att de gör. Men? De är samtidigt tydliga med att den som sänt in ett bidrag inte kan förvänta sig att få respons på 3 – 6 månader. Hur tror du att det känns när du lämnat in något du arbetat och lagt in dina känslor i under en – ofta – mycket lång tid ska förväntas vänta ett halvår? Du bör då vara tacksam för att de i alla fall skickade ett mejl där de tackade för intresset med ett Nej Tack? Och det är bara ett fåtal som överhuvudtaget hör utav sig. Tror du att det är befrämjande för kreativiteten så tror du fel. Säg Nej, det räcker så!

Herr Gå Man-lagen har på ett positivt sätt skapat en – ibland – bättre kommunikation mellan trafikanter med det lilla tacket. Jag är övertygad om att det skulle vara enormt utvecklande för alla om vi blev bättre på att säga Nej.

Att befinna sig i limbo beskriver Läkartidningen så här ” Ordet limbo (medeltidslatin, ungefär »gräns«) används idag för att beskriva en obestämd väntan utan att veta när, eller ens om, något kommer att hända. Det har även betydelsen »vara förbisedd«, »åsidosatt« och »befinna sig i ett obestämt tillstånd«”. Den känslan är ingen värd!

Nå, nu kanske du undrar om det bara är surhet och frustration över att jag inte fått något manus refuserat? Nej det är det inte. Men vetskapen om att jag kanske inte ens får ett nej lägger hämsko på min inre önskan att skriva den roman som tickar i mitt huvud. Tänk om jag inte ens får ett Nej!

Den glömda glädjen!

retoriker

Skriv en bok om vår ungdom och kalla den ”Den glömda glädjen” skrev BeO till mig för ett par veckor sedan. Han hade blivit påmind om midsommar 1973 som vi tillbringat tillsammans. Han kom ihåg den – jag kom ihåg den – enligt Facebook var vi många som kom ihåg den! Det var en magisk afton!

Långöhällarna3 1973

Det är ett ljuvligt minne på så många olika sätt. På sätt och vis var det faktiskt den sista sommaren vi hade tillsammans innan vi alla tog nästa steg i våra liv. Det var dags för oss att lämna tonårens trygghet i kamratgänget, börja studera och ta de första stapplande stegen in i det som blev vårt vuxenliv. För mig var det alldeles speciellt eftersom jag var en av två i gänget som flyttade till Uppsala. De andra drog till Umeå utom Marvin som redan bodde i Stockholm. Och som det sedan visade sig…

View original post 694 fler ord

Retorikens ABC – bokstaven S

 Se publiken och den ser dig! Dagens fundering handlar om en sak som är så grundläggande att många glömmer  det!

Alla lyssnare är i grunden positiva. De vill lyssna till dig och är nyfikna på det du har att säga. Vill du att de ska lyssna till dig är det viktigt att du hela tiden ser till att du är sedd och att du ser din publik. Det är kontakten er emellan som ger resultatet av ditt tal.

Det viktiga är inte vad du säger utan hur det uppfattas av den som lyssnar!

Det är därför viktigt att du söker ögonkontakt med dina lyssnare. Är det många i salen kan det vara svårt, men oftast kan du under ditt anförande söka kontakt med ett par stycken på olika platser i rummet. Vi-känslan är viktig och eftersom dina lyssnare bjuder på sitt lyssnande är de tacksamma om du ser det. Det är ett enkelt sätt att visa respekt.

Det här borde vara en självklarhet för alla talare men är det tyvärr inte. Alltför många talare förstår alternativt vågar inte ta kontakt med lyssnarna genom en så enkel sak som att söka ögonkontakt. Och här skulle jag vilja skicka en vädjan till alla välmenande lärare i Svenska. Uppmuntra era elever att ta kontakt med de som ska lyssna.

Det finns en myt som frodas om att talaren ska söka ögonkontakt med en person som ser positiv ut och på sätt bygga sin självkänsla. Den tycker jag är olycklig eftersom det i och för sig ligger något i den samtidigt som den i praktiken exkluderar de andra som är på plats för att lyssna. Jag hävdar att alla lyssnare är positiva och att du som talare ska söka ögonkontakt med så många som möjligt. Som talare kan du utan vidare ha en ”relation” med upp till 30 – 40 lyssnare.

Ett annat sätt att påvisa vad jag menar är att nämna Michelle och Barack Obama. De är strålande retoriker och deras framställningsteknik är fenomenal. På nätet kan du studera hur de på ett medvetet och personligt sätt hela tiden bemödar sig om att ta ögonkontakt med de som lyssnar.

En annan positiv effekt som du uppnår när du medvetet tittar på publiken är att du ger dig själv mod och självkänsla. Du säger till din ”reptilhjärna” att det här fixar jag. Du kan ta det lugnt, det här kommer att gå bra! Därför blir jag fortfarande bestört när jag tänker på en berättelse från mitt gamla gymnasium. Det var en lärare i Svenska som berättade hur hon gör med elever som har en uttalad talarängslan. Hon och de övriga i klassen sätter sig med ryggarna mot den som ska tala. När jag hörde det så tänkte jag ……..! Men i och för sig har jag i många år kunnat livnära mig på den eftermarknad sådana pedagogiska experiment har skapat. Mod och tillit till sin förmåga är grunden för ett lyckat tal.

För länge sedan hade jag nöjet att delta i en retorisk konferens. Som ”praktisk retoriker” var det med en viss bävan jag åkte till universitetet och anmälde min närvaro. På plats var gräddan av Nordens främsta akademiska retoriska forskare. Wow! Och så lilla jag! Men mycket snart blev jag faktiskt lite besviken på talarnas förmåga framställningsförmåga. Det var inte bara jag som mumlade att de borde gå på kurs.

En av Nordens främsta retorikforskare höll ett anförande om actiot/ agerandets betydelse. Det var ett mycket fascinerande tal eftersom det innehöll de flesta fel i agerandet man kan göra. Han stod gömd bakom en talarstol med armarna i kors över bröstet. I stället för att ta kontakt med publiken fäste han blicken på en obestämd punkt på golvet och släppte den mycket sällan. Budskapet hade varit lättare att ta till sig om han höjt rösten men det olyckliga var att han inte heller bemödade sig om att söka ett klart och tydligt uttal. Hans artikulation var undermålig och eftersom han dessutom kom från Danmark och talade sitt hemlands språk var det inte lätt att förstå vad han ville ha fram.

Det hade varit lättare om han bjudit oss på ett ögonkast. Då hade han kunnat se att vi lyssnade. Det hade kunnat hjälpa honom att bli en bättre praktisk retoriker.

Den talare som genom att ta kontakt med publiken bjuder in dem i samtalet kan också improvisera bättre. Det goda talet föds i samvaron med de som lyssnar. Det är när man fångar stämningen i rummet och använder sig av det som den rätta stämningen infinner sig. Dina lyssnare får känna sig delaktiga i det du säger.

Ett annat sätt att bevisa ögonens betydelse är att citera Augosto Pinochet när han förklarar varför han så ofta använde solglasögon direkt efter militärkuppen i  Chile 1973:

 ”Lögner avslöjas i ögonen och jag ljög ofta”

 

Har kulorna krymt?

retoriker

Ja, så sa hon till mig. Något konfunderad svarade jag – Nej, inte så att jag märkt det! Om det handlar dagens fundering. För, någon minut senare kom ytterligare en kvinna som tittade på mig och undrade om testiklarna blivit mindre!

Som ni säkert förstår var jag på en djurklinik med Wille the dog och det var hans testiklar som var dagens huvudnummer. De hade inte alls krymt och det var lite märkligt. Vi var där p.g.a. en reklamation. Tvärtom syftet med vårt första besök hos veterinären så hade den behandling han fått gett en helt motsatt verkan. Vi hade nämligen beställt en s.k. kemisk kastration, eftersom den kära hunden blivit lite väl pilsk och önskade utföra sexuella handlingar på allt och alla. Dessutom så var han jobbig på promenaden. Det fanns ju så många härliga dofter som han under mycket lång tid var tvungen att njuta av. Vår Wille…

View original post 435 fler ord

Retorikens ABC – Bokstaven R

Bokstaven R är den första i ett par ord som alla bör tänka på innan och när de vill bli lyssnade till. Dagens fundering handlar om två av dem

Respekt och Repetition! Genom att visa lyssnaren respekt får du respekt tillbaka och genom att repetera ditt tal vet du att du kommer att lyckas!

Respekt

Lär känna dina lyssnare! Ett framgångsrikt tal börjar långt innan du ställer dig upp för att förmedla ditt budskap. När du gjort klart för dig själv vad det är du vill tala om. När du bestämt vad du vill att de ska komma ihåg. Vad tesen/ syftet är med ditt budskap är det dags att fundera på vem du talar till. Genom att lära känna dina lyssnare visar du dem respekt och du kan använda ord, bilder och tankar som de kan relatera till. Det är vad jag menar med en del av betydelsen i ordet respekt.

Våga vara smart är ett annat sätt att se på det hela. Ju mer du vet om de som är på plats för att lyssna till dig, desto mer kan du använda dig av den kunskapen. När du förbereder ditt tal kan det vara klokt att ställa upp en liten analysmodell. Jag brukar använda mig av denna:

Lär känna dina lyssnare genom att tänka på

  • Ålder                              Utbildning
  • Kön                                Arbetserfarenhet
  • Familj                            Funktion
  • Bostad                           Situation

Ekonomi

Ett par exempel på vad jag menar är:

Ålder

Jag är sextiofyra år gammal och precis som mina ålderskamrater – speciellt oss män – så tror jag väldigt ofta att ingenting nytt har skett sedan början av 70-talet. Vi kan inte referera till alla aktuella händelser eller känna till de artister som är inne för tillfället. Däremot kan jag gärna diskutera med bröder i samma ålder huruvida Jack Bruce i bandet Cream spelade på en fyr- eller femsträngad bas på deras debutalbum ”Fresh Cream” 1966.

Om jag då bara refererar till den tid som flytt, då kommer många mobila enheter fram. På samma sätt bör de som är unga tänka. Hur når jag de där gamlingarna. Vad fattar dom? Är det möjligt att få dem att förstå någonting överhuvudtaget?

Kön

Oj, Oj, Oj så viktigt detta är! Respekt är alltid ett honnörsord och vi är alla väldigt känsliga för ord som på ett eller annat sätt kan uppfattas som att det ena könet blir förminskat på bekostnad av det andra. Visst du får skoja lite lagom, men det får aldrig bli så att du roar dig på någon annans bekostnad. Vi vill gärna skratta med dig inte åt dig för att du är så plump.

Familj

Visst kan du anspela på det fina i att vara del av en familj, och visst kan du referera till händelser i din familj. Gör det då med finess och precis lagom lite. Tyvärr har jag – liksom en del av er – tvingats lyssna till talare som gör sig roliga på sin familjs bekostnad. Innan du öppnar munnen bör du tänka på att de som lyssnar inte är på plats för din personliga psykoterapi.

Repetition

Kroppsspråket förstärker ditt budskap

”Eighty percent of success is showing up”.  (Woody Allen)

För att du ska vara trovärdig är det viktigt att en lyssnare uppfattar att det du säger är rätt och riktigt. En talares trovärdighet förmedlas inte bara genom orden. Lika viktigt är det hur du framför dina ord. Och det är därför det är så viktigt att du vågar tro på dig själv. Det finns en stor sanning i de klassiska orden ”som man betraktar sig själv blir man betraktad av andra.

Nästa del i din utveckling som talare är repetitionen. Vill du utveckla din talarkonst och har du tid och lust så är det en genväg att lära sig att spela teater. Den som en gång lärt sig att agera och spela fram känslor i en rollkaraktär kan med lätthet använda samma teknik för att förstärka sina egna ord. Det som skiljer teatern från det talade ordets konst är att i teater är man någon annan än sig själv, i talet är man sig själv. En god talare är alltid sig själv men lägger dessutom till ett medvetet actio/ agerande.

Ingemar Stenmark – som enligt många är världens bästa alpina skidåkare genom tiderna –  sa en gång att ”ju mer jag tränade desto mer tur hade jag”! Det är lätt att hålla med honom. Naturligtvis kan du lyckas genom att bara ställa dig upp och improvisera ett tal. Men! Och det är ett viktigt men. Sannolikheten är oändligt mycket större om du repeterar ditt tal ett par gånger innan du gör det. Fundera varför skådespelare och musiker är så noga med att repetera in sina föreställningar så vet du svaret. Repetera mera!

Dale Carnegie är en man som brukar kallas den amerikanska retorikens fader säger ”endast den som är väl förberedd förtjänar att känna sig säker”. Jag håller med honom. Just nu mår jag bra och känner mig tillfreds med min planering. Om två dagar håller jag en föreläsning/ kurs i retorik. Trots att jag säkert gjort det närmare tusen gånger så förbereder jag mig som om just denna är den första.

Det gör jag av två skäl. Det ena är respekten för de som anlitat mig och det andra är att jag vill känna känslan av att ha gjort ett bra jobb.

Tack för att du läst så här långt!