När jag var ung en gång för länge sen visste jag allt, förstod allt och hade alltid de rätta svaren. Ingen fråga var för liten, ej heller för stor. Det var jag och oraklet i Delfi!

Så jävla självgod var jag naturligtvis inte, men nästan. Och! Det tror jag att du också var så kom inte här och hacka på mitt ungdomliga ego. Det är nog delvis det som hjälpt mig att låtsas tro på mig själv när livet inte varit så roligt. Men ju äldre jag blir desto mindre vet jag.

Jo, jag vet att det är det som kallas livet. Men varför är det så? Om det handlar dagens fundering. Det händer – som alltid – mycket i världen och media förmedlar nyheter i snudd på realtid. Det är Maud Olofsson som inte vill höras av KU, det är Putin och krisen i Ukraina och det är gangsters som bränner restauranger. För att inte tala om de fascistoida rörelserna på vänster och högerkanten som gör sitt bästa att föröda varandra. Och allt detta förväntas jag ta ställning till.

På Facebook florerar uppmaningar om att trycka ”like” om både det ena och det andra. Twitter, Linkedin och Instagram är något jag förväntas vara aktiv på. Och det är jag. Tydligen! Imorse såg jag att en gammal vän gjort ett inlägg på Instagram. Då kom jag att tänka på att jag har väl ett konto? Tror jag? Det kollades upp och jodå, det fanns ett konto i mitt namn. Trots att jag aldrig gjort något inlägg så hade jag 64 följare. Hur kan det komma sig? Fattar noll och är lika ointresserad av att veta varför. Jag blir bara trött.

Ju äldre jag blir desto högre flyger jag. När det gäller allt som händer i samhället är det inte längre så lätt att ta ställning. Min fundering är alltid, varför! Hur har det kunnat ske och varför har det skett på det sätt som det skett. Förra veckan skrev jag om Krim och Putin. Om ett landområde som just Krim varit en del av det Ryska riket (och Sovjetiska) mellan 1746 – 1991 är det lätt att förstå de tankar om att Krim ska återförenas med Ryssland. Det betyder inte att jag stöder tanken utan funderar vidare och försöker förstå hur det blev att Krim blev en del av Ukraina. Det betyder att jag istället för att direkt ta ställning allt oftare använder Helikopterperspektivet. Med lite perspektiv och lite eftertänksamhet ger det mig kunskap som jag inte hade tid att ta till mig som ung.

När det gäller aktiviteten på sociala media är jag mer kluven. En del av mina vänner är aldrig ute och lämnar kommentarer medan andra lägger ut så mycket att jag faktiskt blockat en del. Det blir helt enkelt för mycket. Då är det skönt att ta till Helikoptern igen och försöka förstå vad det ger mina aktiva vänner för mervärde i att lägga ut ”miljonstals” bilder på sig själv och samtidigt förstå de som finns där utan att lägga ut någonting. Jag skiter i att ta ställning.

Och det är här konklusionen kommer in. Det har varit årsmöten på årsmöten i föreningslivet. Gamla styrelser har gått och nya kommit. Valberedarna har gjort sitt arbete, eller har de verkligen gjort det? Hur ser det ut egentligen. Har styrelsen en lagom blandning av gammalt och nytt? Har de vågat byta ut gamlingar med helikopterperspektiv mot unga besserwissrar? Tyvärr tror jag inte det! Men vem är jag att kritisera som hoppade av ett ordförandeskap i en styrelse eftersom kamraterna mest var intresserade av att baktala och ifrågasätta varandra. Det passade inte mig så jag satte mig i helikoptern och flög iväg.

Tyvärr, eller….?

Jag blir rädd när jag läser det här. Byt ut ortsnamnen och landet och du hör Putins röst. Samtidigt som det i sig visar problematiken vid gränsdragningar av länder. Det här med politik är inte lätt och när det gäller var ett lands gränser ska gå börjar det bli snudd på omöjligt.

Det är ett – av mig något bearbetat – tal som kommer från min bok Talaren – Talet – Lyssnaren.

Folkvalda tyska riksdagsmän!

 Sedan månader tillbaka plågas vi alla av ett problem, som en gång Versailletraktatet lade på oss, och som i sin nuvarande utformning har fullkomligt urartat och blivit outhärdligt.

 Danzig var och är en tysk stad! Korridoren var och är tysk!

Alla dessa områden kan för sin kulturella blomstring tacka uteslutande det tyska folket, utan vilket det i dessa östliga områden råda det grövsta barbari. Danzig blev skilt från oss! Korridoren annekterades av Polen! De tyska minoriteterna där råkade ut för den plågsammaste misshandel. Över en miljon människor av tyskt blod tvingades åren 1919 – 1920 lämna sin hembygd.

 Som alltid har jag också här försökt att genom fredliga revisionsförslag åstadkomma en ändring av de outhärdliga förhållandena.

–       – – – –

Ni känner till förslagen, som jag lade fram om nödvändigheten av att återställa den tyska suveräniteten över de tyska riksområdena, de ändlösa försöken jag gjorde att komma till en fredlig överenskommelse om problemet Österrike och senare om problemet Sudetlandet, Böhmen och Märhren.

 Allt detta var förgäves.

Men en sak är omöjlig: att kräva att man skall göra slut på ett omöjligt tillstånd genom en fredlig revision – och sedan konsekvent vägra göra denna fredliga revision.

 Det är också omöjligt att påstå att den som i ett sådant läge övergår till att själv genomföra revisionen bryter mot en lag. För oss tyskar är Versailletraktatet ingen lag. Det går inte att med dragen pistol och hot om att miljoner människor skall svälta ihjäl pressa fram en underskrift och sedan upphöja dokumentet till högtidlig lag.

–       – – –

Tyskland har inga intressen i väst, vår västvall är för all framtid rikets gräns. Vi har inget annat mål för framtiden, och denna hållning kommer inte att förändras.

–       – – – – –

Jag är lycklig över att idag på denna plats kunna underrätta er om en särskilt betydelsefull tilldragelse. Ni vet att Ryssland och Tyskland styrs efter olika politiska doktriner. Det var bara en fråga som måste klaras ut: Tyskland har inte för avsikt att exportera sin doktrin, och för närvarande, då Sovjetryssland inte tänker exportera sin doktrin, ser jag ingen orsak längre att vi ännu en gång skulle ta ställning mot varandra! Vi har båda detta klart för oss: Varje strid mellan våra folk skulle bara vara till nytta för andra parter. Därför har vi beslutat att ingå en pakt, som för all framtid utesluter användandet av våld mellan oss, som förpliktar oss att i vissa europeiska frågor samråda med varandra, som gör ett ekonomiskt samarbete möjligt, och framför all gör att båda dessa stora staters krafter inte brukas mot varandra.

 –       – – – – –

 Jag tror att hela det tyska folket hälsar denna politiska hållning med glädje. Ryssland och Tyskland har slagits mot varandra i världskriget och hörde båda till slut till förlorarna. En andra gång skall och får detta inte ske

 Den ickeangrepps- och samförståndspakt, som blev gällande redan samma dag den undertecknades, har i dag ratificerats på högsta ort i både Moskva och Berlin. I Moskva hälsades denna pakt med samma glädje som ni här hälsar den med. Det tal, som utrikeskommissarie Molotov höll, kan jag ord för ord instämma i.

 Våra mål: Jag har beslutat att lösa 1. frågan om Danzig, 2. frågan om Korridoren och 3. se till att i Tysklands förhållande till Polen inträder en vändning, som garanderar fredlig samexistens. jag har därför beslutat att strida så länge att antingen den nuvarande polska reegeringen är beredd att genomföra dessa förändringar eller tills en annan polsk regering blir det.

Jag skall befria de tyska gränserna från känslan av osäkerhet och en atmosfär som påminner om inbördeskrig. Jag skall därför se till att det i öster inte råder ett annat slags lugn vid gränsen än det vi har vid våra övriga gränser.

Jag skall därför vidta de nödvändiga åtgärderna på ett sådant sätt att de inte motsäger det som jag här för er, herrar riksdagsmän, själv tillkännagav som förslag till världen i övrigt.

Detta betyder att jag inte tänker föra krig mot kvinnor och barn. jag har givit mitt flygvapen order att i sina anfall begränsa sig till militära mål. men om fienden tror att han därmed har erhållit ett fribrev att slåss med motsatta metoder, då skall han få ett svar som berövar honom både syn och hörsel!

 –       – – – –

 Som nationalsocialist och tysk soldat går jag in i denna strid med mod  i mitt hjärta. Hela mitt liv har inte varit annat än en enda kamp för mitt folk, för dess återupprättelse, för Tyskland. Och över denna kamp står en bekännelse skriven: tron på detta folk!

Ett ord har jag aldrig lärt mig, det är: kapitulation

 –       – – – – – –

 Så länge jag själv är beredd att ge mitt liv för mitt folk och för Tyskland, fordrar jag detsamma av er andra! Men den som tror att han kan motsätta sig denna nationella befallning, direkt eller indirekt, han är dömd. Med förrädare har vi inget förbarmande.

Det här med var ett lands gränser bör och ska gå är inte lätt att förstå och sedan intellektuellt kunna försvara det man inte förstår. Men vad jag har förstått så är just Israel, Irak och Ukraina länder vars territorium någon annan än de som bor i dessa områden kommit fram till. Det har inte varit krig som gjort att gränserna bestämts utan det har varit högt uppsatta politiker i länder långt borta.

Problemet med Israel är välbekant och tragiskt på så många olika sätt. Hur man ska lösa den problematiken förstår jag inte. Irak är ett resultat av Engelska ingenjörer (kan det stämma) som ”ritade streck” på kartan och så uppstod nationen. De löste ett problem men tog ingen hänsyn till de människor som bor och bodde där. Resultatet är förödande och olyckligt. Hur man ska lösa den problematiken förstår jag inte. Nu är det samma sak på gång i Ukraina och Krim.

Vad jag har förstått så har Krimhalvön varit Rysk (läs gärna även Sovjetisk) från 1746 – 1991. Om det stämmer – och det gör det nog – så är det lättare att förstå att det är många boende på Krim som röstar att det ska tillhöra Ryssland. Men det glöms ofta bort i den av EU och USA upphetsade debatten. Eftersom jag inte riktigt förstår varför Krim blev en del av Ukraina så har jag också svårt att förstå det orimliga i deras strävan att få återgå till Ryssland.

Jag kan inte ens ta ställning för eller emot och skulle vilja veta mer. Men media pumpar ut Putin och den ryska björnen som ett hot mot freden. Den enda som ifrågasatt den linjen är Henry Kissinger. Han menar att krisen är EU:s och USA:s fel. Det är deras sätt att infiltrera Rysslands nära grannar som det skapar ett hot mot Ryssland. De talar om demokratiska projekt samtidigt som de fördömer folkomröstningen på Krim.

Jag skulle verkligen vilja veta mer om Ukrainas statsbildning från oberoende källor för att förstå varför det har blivit som det har blivit. Samtidigt skulle jag vilja veta mer om Israel och Irak. Varför blev det som det blev och hur kunde det fattas så olyckliga beslut?

Och så kommer jag att tänka på Jämtland och Härjedalen. Det är landskap som inte alltid varit Svenska. Borde de inte få tillhöra Norge istället. Det vore ju så mycket bättre för befolkningen. Istället för att hamna i skymundan geografiskt i Sverige så skulle de ju bli en mycket spännande del av Norge.  De skulle ha närheten till havet och Trondheim. Tillsammans skulle de bli en viktig och expansiv del av ett Norge som ligger i framkant av utvecklingen.

Om befolkningen i Östersund och Sveg gjorde uppror. De skulle ju faktiskt få det bättre i Norge. Hur skulle då vi reagera. Skulle du tycka att det är rätt och riktigt? Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka?

Och det är här konklusionen kommer in. Vem eller vilka ska ha rätt att bestämma ett lands gränser? Ska det vara de som geografiskt befinner sig på plats eller ska det vara politiker som med ett sträck bestämmer var gränsen ska vara? Det vore intressant att höra vad du tycker.

För som du har förstått så är det inte mycket jag har förstått! Hör gärna av dig.

och man bara vill dra något gammalt över sig så är det inte roligt! Om det handlar dagens fundering.

Näh så farligt som du kanske tror att det är efter den här inledningen är det inte, och då kanske det blir ännu allvarligare. När man inte ens orkar bry sig och du inte ens kan skylla på sjukdom, bakfylla eller en vanligt hederlig vardagsdepression.

När lusten sinade härom veckan för mig och jag hamnade i ett drömland av frossa och febertoppar dränerades jag på all kraft. Det var jobbigt att ligga i sängen och tycka synd om mig själv, Influensan slog till och jag hamnade i sängen ett par dagar. Men det som har varit jobbigast är att den inte riktigt vill försvinna. Nu hostas det och kliar i halsen hela tiden, samtidigt som jag inte orkar vara mig själv fullt ut. Livet är alltså lite så där småjobbigt. Och det där med lust är inget jag ids tänka på. Men ………

Det är då jag börjar tänka på Jan Guillou. Skulle han låta sig däckas av lite olust? Skulle han lägga sig i soffan med en gammal pläd över sig? Skulle han beklaga sig i en blogg? Näh, tror inte det. Han skulle bara göra det som skall göras. Först skulle han skriva sitt dagspensum på tio A4-sidor, sedan gå ut i skogen gör att fälla en råbock , skriva en impertinent kolumn om hur svaga alla andra är och sedan på kvällen innan middagen medverka i ett debattprogram som handlade om herrn själv. Och det skulle han göra på en torsdag. Wow! När ska hans lust sina?

Eller Gudrun Schyman som fortfarande har krafter kvar och fortfarande kämpar för det hon anser vara ett rätt och rättvist samhälle. Tanten börjar bli lite skrynklig på utsidan men viljan att kämpa finns kvar. Wow! Undrar var hon får den lusten ifrån?

Men den jag mest beundrar är Karin Lindström. Hon är och var min mamma. Det hon gjorde för mig och min syster är så stort att jag aldrig kan förstå det fultl ut. Hon levde sitt liv för oss på ett sätt jag aldrig kommer att kunna återgälda till våra barn. Vilket fjanteri att känna efter. Kände hon lust till att göra allt hon gjorde. Tror inte det. Det var bara att göra det.

Vår pappa dog två månader innan änkepension infördes. Mamma hade två barn 5 och 7 år som skulle försörjas. Vi lärde oss att hon behövde jobba och var nog tacksamma barn att ha att göra med på så sätt att vi snabbt blev självständiga. Mamma gav allt och lite till förutom tid, den använde hon ju till att se till vår försörjning. Ett tag hade hon tre jobb samtidigt. Hon delade ut tidningar på morgonen, jobbade heltid för att sedan avsluta med att jobba i en kiosk på kvällen. Men min syster fick gå i realskola (man betalade skolböckerna själv på den tiden) och vi hade alltid snygga kläder. Dessutom så satt hon där på kvällen när jag kom hem vid köksbordet. Vi tog en fika och jag uppfattade henne som enormt självklar. Hon fanns ju där för oss! Mamma gav mig självkänsla och lust till livet. Den lusten gjorde att jag levde gott med mina vänner och utvecklades.

Henne tänker jag på idag. Istället för att sitta här hacklandes och hostandes ska jag skapa lust genom att göra istället för att tänka att det borde göras. Häcken ska lyftas från skrivbordsstolen. Fingrarna ska ta tag i sekatören. Kvistar ska falla till marken och genom min upplyfta position högst upp på stegen kommer jag att få nya perspektiv som kommer att ge näring och lust att leva en dag till.

För.

Jag tror att tron på egna gränser

stoppar oss innan vi nått till skogens bryn.

Jag tror att vi kan nå över trädens toppar

om vi bara har siktet ställt mot skyn.

Jag tror att denna utsaga är sann

din vishet kan föröka.

För det är otroligt vad man inte kan

när man med avsikt inte vill försöka.                          Piet Hein

Stryk det där med inte och du får

Det är otroligt vad man kan när man med avsikt vill försöka

För att tro på drömmar ska man förverkliga de man har! Så brukar jag påstå när jag talar om Målbilder och Mental träning. Som ett exempel på detta brukar jag sedan berätta om drömmen att ha kurser i Toscana. Det här blogginlägget skrev jag för snart år sedan och det har ett budskap som gäller även idag. Läs och inspireras. Det handlar om hur lätt det är att göra sin dröm till en sann och verklig händelse.

Det hela började 1997 i samband med att familjen bestämt att vi skulle åka på bilsemester i Europa. Som alla bilsemestrar såg och upplevde vi mycket. Men det var egentligen bara en bra semester. Drömmen börjar med att vi kommer fram till Montecatini Terme. Vi tog in på ett hotell som hette Grand Hotel Panoramic och redan vid middagen var det som om vi kommit hem. Hela familjen njöt av gästfriheten, maten och miljön på hotellet. Det blev bara bättre och bättre när vi tog en liten promenad ner på stan var det självklart. Här ville vi stanna ett par dagar. Det gjorde vi och sedan stannade vi ett par dagar till bara för att det var så härligt att bara vara i denna härliga stad. Sedan åkte vi vidare i Toscana innan vi kände att vi bara måste åka ”hem” igen. Som du ser står ”hem” i citattecken eftersom hem för oss var än en gång Montecatini.

Om nu någon är förvånad är förvånad över vårt resmål sommaren därpå är jag förvånad över det. Naturligtvis var det en liten bilresa ner till Montecatini som var resans mål. Så vad är det då för stad som fick hela familjen Lundström att vilja återvända. Så här beskriver jag den på min hemsida

Det är en vacker brunnsort i norra Toscana som i Italien är känd som orten där man ”staccare la spina”; staden där man drar ur kontakten och mår gott. Det är en liten stad på en vacker kulle mellan Pisa, Lucca och Florens.
Staden ger den perfekta pedagogiska inramningen som stimulerar kreativitet och reflektion. Det här är den underbara platsen för många av mina kurser i retorik. Montecatini ger den perfekta inramningen till talandets sköna konst. I det förföriskt vackra landskapet förenas antikens kultur och renässansens konstskatter med retorikens konst.

Precis så känner jag det än idag. Som gammal reumatiker händer det något i min kropp när jag kommer ner. Jag mår bättre, spänningar försvinner, kroppen rätar på sig och jag känner mig mycket yngre. Det här med Staccare la spina/ dra ut kontakten stämmer också. Det är något speciellt som händer när man promenerar ner i parken. All stress försvinner och livet känns bra.

Sommaren 1998 sitter jag och Solveig i den ljuvliga sommarkvällen och dricker ett glas vin hos (vår blivande vän) Enzo på hans enotek/ vinbar. Vi mår gott och filosoferar om livet. Och! Det är då jag säger orden som förändrar mitt liv. – Här vill jag ha kurs! Solveigs replik. – Gör något åt det då!

Retorik i Toscana började som en dröm, en vision och en förväntan från Solveig att jag inte bara skulle snacka utan faktiskt förverkliga det jag talar om. Och jag gjorde precis som det står i manualen för mental träning.

Jag satte upp ett mål – Retorik i Toscana

Jag talade om det

Jag jobbade för att nå målet.

Så vad hände då! Jo, Tomas Josefsson som är en gammal vän från Luleå hörde mig tala om det. Han hade varit i Toscana 1997 och 1998 och ville gärna åka tillbaka. Han är tandläkare och satt vid den tiden i Tandläkarförbundets kursnämnd. De godkände kursupplägget och tog med det i sin katalog. Resultatet? Ett trettiotal nyfikna tandvårdsmänniskor kom ner till Montecatini Terme i juni 1999.

Sedan dess har jag haft 42 kurser därnere och alla är mycket starka livsupplevelser för mig. Jag har fått vänner och lärt mig enormt mycket av alla kursdeltagare. Vi är nu långt över femhundra medlemmar i Montecatinis Retoriska Sällskap och än så länge få jag vara dess president.

Som du säkert förstår kommer mer om kurserna därnere framöver. Men! Vad jag ville skriva om idag var det här med vikten av att tro på drömmar.

För utan drömmar dör man

Min dröm om Retorik i Toscana är att vi ses i maj (11 – 14 maj 2014) och så ska jag visa dig mina drömmar stad. Välkommen!