”I valet kommer ångesten”!
Sören Kirkegaards mycket kloka ord är temat för dagens fundering. Jag läste det citatet alldeles nyss i ett reportage om företaget Apple och dess produkter, när jag slösurfade runt för att slippa välja om jag skulle dammsuga eller sätta mig och skriva fakturor.
Valet i det fallet bör ju ha varit lätt kanske du tycker. Men! Tänk efter en gång till. Vad ger det största och bästa mervärdet? Är det pengarna som kommer att komma om tidigast ett par veckor eller är det känslan av ett rent hus och den tacksamhet som övriga familjen visar för att det är rent och snyggt?
Och för sedan över det till det politiska läget i Sverige av idag. Det parti som omnämns dagligen och stundligen i media är Sverigedemorkraterna. Det faktumet är något som många får ångest över. Eftersom det sägs att all publicitet är bra publicitet är jag säker på att Kristdemokraterna – eller som jag höll på skriva Krisdemokraterna – inte är glada över den medieskugga som varandet av att vara med i Alliansen ger. På partihögkvarteret är säkert vibbar av ett traumatiskt Lars Norén-drama. Huvva, det är synd om dom (eller).
”I valet kommer ångesten” och det är kanske dags för Göran att frigöra sig från Fredrik så att de kan komma ut ur den slagskugga som Moderaterna skapat åt sina kamrater. Men frågan är om han/de vågar, för vad händer då? Sen har vi Jan Björklund som likt en ilsken liten terrier bjäbbar om att det är dåligt i skolans värld. Att alla utanför partiet hävdar att han har ett mycket stort ansvar för att det gått så dåligt de senaste åtta åren är något som han/de vägrar inse. För om de insåg det skulle ju ångesten lägga sig som en dimma över den liberala parnassen. Annie Lööf gör ju sina försök att tränga igenom bruset, men är det någon som vet mer om deras partiprogram än att de vet att den unga damen har rött hår? Varför vågar inte Centern ta just en tydlig centerposition i den politiska debatten? Men! Det har ju Stefan och Socialdemokraterna lyckats med. Han/ de har gått ut och sagt att de kan tänka sig att regera med vilket parti som helst (ja, utom SD förstås).
Och! Det är nu ångesten kommer över oss väljare. Vem ska vi tro på och vem vill vi att ska styra Sverige i framtiden? De står där på torget och ropar på oss. Men vill vi ha dem? Tycker vi att det är trovärdigt att ett så stort och tidigare så ideologiskt parti som Sossarna nu vill med allt och alla? Är Moderaterna trovärdiga i ekonomiska frågor nu när Borg klippt håret? Är det inte så att media och de övriga partierna mobbar de stackars Sverigedemokraterna för att de säger som det är? Och Miljöpartiet har väl fortfarande bara miljömuppar och teflonhattar som representanter, eller? Och så var det Vänsterpartiet. Tyvärr är jag övertygad om att det inte är många väljare som direkt kan svara på vad deras partiledare heter och än mindre vad de står för i politiska frågor (ja, förutom att de ofta säger Nej).
Det är November och förmultningen är total i skogen. De fallna löven och de kala träden skapar vackra grafiska bilder när dimman lättar. Jag går i skogen med Wille the dog och funderar på framtiden. Egentligen borde jag känna en stor ångest för vad som kommer att ske nästa höst men det gör jag inte. Och det bekymrar mig. Men framför allt så borde de bekymra dem som vill att vi ska rösta på just deras ideologi. De bör få ångest över att 15 – 20 % (olika i olika undersökningar) av oss väljare inte har bestämt sig och kanske inte ens bryr oss.
Jag bryr mig inte heller så mycket om att Apple är på gång att lansera Ipad-hybrid med en mycket större skärm än tidigare. Det bekommer mig inte det minsta om det kanske innebär att deras ultrabook MacBook Air då sannolikt kommer att dö sotdöden. Men många gör det och det innebär ångest för dem. Vad ska de nu göra och hur ska de överleva julen utan en ny pryl?
Ja, julen! Huga den skapar ångest på många sätt. Det är nog bäst att sluta tänka på framtiden och ta fram dammsugaren istället. Det ger ett snabbt och tydligt resultat och när det är klart så finns det tid till att skicka lite fakturor innan helgens lugn infinner sig. Det låter klokt för då kan jag det där goda glaset vin och må gott. Hade jag inte gjort det hade jag bara varit värd lite BiB-vin och då hade jag fått ångest för det.
Skål!
Nu har du gjort fel! Igen!
Tänk vad förödande det kan vara att få kritik och tillrättavisningar om läget och situationen inte är den rätta. Och! Så skönt det kan vara att få kritik och tillrättavisningar när man är mogen och villig att ta emot den. Om det handlar dagens fundering.
I mina föreläsningar tar jag alltid upp två formuleringar som ger min syn på det här med kommunikation och pedagogik. Det ena är ”Kunskap är omöjligt att lära ut, men möjligt att lära in” och det andra är ”När eleven är mogen kommer läraren att visa sig”. Och just därför bör du som talare, pedagog, kritiker först och främst sätta dig in i lyssnarens situation. All kommunikation sker alltid på mottagarens villkor och om du inte inser det riskerar du att skapa ovilja till att lyssna istället för en positiv kontakt.
Men! Det här är ju självklart kanske du säger. Och! Jag håller med dig, men hur ser det ut i verkligheten. Är du en mästare som aldrig hamnar i situationer som gör att du eller den du talar till är du en människa som är värd att beundra. Men jag tror dig inte. Inse att även du kan göra fel ibland och att även du kan lära dig att bli en bättre människa genom att tänka efter före.
Då är du mogen att lyssna, då är du mogen att ifrågasätta dig själv och ditt handlande och då är ny kunskap möjlig att ta in. På samma sätt ska du tänka när du formulera dina åsikter till någon som – enligt dig – behöver ändra ett beteende. Se den du talar med. Sätt dig in i hens/hans/hennes situation. Hur mår hen? Har han tid att lyssna? Var är hon på väg? När du gjort det vinner du mycket på att använda dig av den retoriska metod som Aristoteles sammanställde för snart 2 400 år sedan.
Han satte in Retoriken i vetenskapernas system som ”den psykologiska tillämpningen av logiken”. Och om du läser den formuleringen en gång till inser du säkert det geniala i påståendet. Det handlar helt enkelt om att du som ”sändare” ska få den som lyssnar att själv inse och förstå ditt budskap. När du gör det och om du gör det garanterar jag att du lyckas.
Om du vill undvika att göra fel igen ska du alltså ta det lite lugnt och istället för att börja kritisera på en gång så sätt dig ner och tala med den du vill tala med. ”Det positiva struntpratet” är något jag gärna nämner och med det menar jag just det. Det viktiga är inte att sända direkt utan ge dig tid att tala om något som inte har med saken att göra. Drick en kopp kaffe och känn av om den du vill ska förändra sitt beteende mår så pass bra att det är möjligt att ge den kritik du vill förmedla. Om hen inte mår gott så kan dina ord förstöra så mycket mer än vad du förstår. Ett bra sätt att ge kritik är att inte alltid ge kritik. När du känner att tiden är mogen kan du börja förmedla dina tankar. Då är hen mogen att lyssna och tillsammans kan ni lösa den kommunikativa knuten och få till stånd den förändring du eftersträvade.
Nu har jag väl gjort fel? Igen!
Ja, alltså att jag skrev ner det här som någon jävla besserwisser! Om så ber jag om ursäkt, för då har jag ju misslyckats. Men om du inser att mitt budskap till dig är att tänka efter före är klokt och oändligt enkelt så hoppas jag att du inte misstycker att du blev påmind. Jag har själv blivit en bättre människa genom att inte alltid säga vad jag tänker och tycker av respekt för andra. För ….
Ett ord som en människa fäster sig vid
Kan verka i oberäknelig tid.
Det kan framkalla glädje till livets slut.
Ja, det påverkar livet på jorden,
Så slarva inte med orden.
Stursk är vad du är!
Andra synonymer är ”Trotsig, fräck, näsvis, trilsk, motsträvig, styvnackad, uppstudsig, uppnosig, kaxig, mopsig; högfärdig, mallig, viktig”! Så sa min mamma till mig. Och! Naturligtvis hade hon rätt.
Nu när jag snart är framme vid ”livets cognac” inser även jag hur stursk jag har varit vid olika tillfällen i livet. Tyvärr inser jag även hur många negativa saker det har kostat genom åren. Men det skiter jag nästan i. För någon jävla stolthet måste man väl få kunna ha, även om det kostar både det ena och det andra. Om detta handlar dagens fundering.
Johan Hakelius har i Aftonbladet skrivit en kolumn om vikten av att ungdomar får utveckla sin retoriska förmåga. Kolla länken innan du läser vidare. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article17777317.ab
När jag läste artikeln tog den tag i mitt minne. Jag kom ihåg en av de gånger stoltheten (läs sturskheten) gjorde att jag med god säkerhet såg till att mitt betyg i Engelska på Gymnasiet blev lägre än vad det borde ha varit. Redan när jag fick det insåg jag hur dum jag varit som inte tänkte strategiskt. Men är man ”knäpp” som lärare bör han få veta det var nog min argumentation.
Scenen är 1971 och jag går i trean på gymnasiet. Vår lärare Eric B. vill att vi ska träna oss på argumenterande tal på engelska. Han ger mig – som är uttalad FNL-sympatisör – uppgiften att vara USAs president Richard Nixon och försvara kriget i Vietnam. Alltså! Hur dum kan man vara? Det finns gränser och han klev över den. Jag vägrade!!! Resultatet? Ja, inte hjälpte det att jag hade betyget fem på alla prov. På något outgrundligt sätt hade vi stört varandras tyckande om varandra och han lät det synas på betyget.
Nu när jag föreläser/arbetar med retorik inser jag hur rätt han hade. Det handlade inte om att stå för de åsikter som i övningens form förmedlades utan det var en klok form av argumentationsträning. För att bevisa styrkan i ett medvetet utformat tal gör jag det vid varje föreläsning. Lyssnarna får bestämma ett ämne och en tes/ ett syfte. Det bör också vara en åsikt som de själva inte står för.
Sedan ”improviserar” jag ett tal utifrån en medveten struktur. Resultatet blir ofta ett ”huvvaligen” eftersom jag får dem att bli påverkade på ett sätt de inte trodde var möjligt. Och! Ett annat resultat är att de genom att sätta sig in i motståndarens argumentation blir bättre på att vässa sin egen.
Händelsen 1971 kostade inte så mycket mer än sårad stolthet men blev en händelse som suttit kvar i minnet. Det finns många fler episoder som är löjligt pinsamma där jag genom att vara lite för stursk hamnat fel i kommunikationen med andra människor. Förlåt, du som råkat ut för mig på det sättet.
Men att vara stursk kan också vara ett sätt att överleva, och det tror jag att har hjälpt mig genom livet. Ingen ska få knäcka mig! Eller som Rekyl sjunger ”Låt inte dom jävlarna få dig ner på knä”!
Och en motsatt synonym till ordet stursk är – enligt mig – mesig som har synonymer som
”feg, rädd, ängslig, klemig, ynklig, försiktig, mjäkig, pjoskig, sjåpig, räddhågad, harhjärtad, mesaktig”.
Det kommer jag aldrig att bli!
”Med ödmjuk penna skrivet, det lär er allt ni redan vet om livet”
retoriker 