Archive | augusti 2013

Klotter, tomglas och omogna äpplen!

Som hundägare ser jag mycket på våra rundor i kvarteren där vi går. Det var fredag igår och det kan jag med god säkerhet veta genom att titta på de trasiga ölflaskorna, de kastade ölburkarna och de tomma cigarettaskarna som garnerar gatan. Det är något som jag ofta ser på lördag- och söndagsmornar. Som gammal sur gubbe är det lätt att förbanna och redan på morgonen ha nöjet att bli sur på det som händer i vår stad. Men det vill jag inte bli. Istället försöker jag se på det med andra ögon. Det positiva med detta är ju att de som gjort det fått sig en hälsobringande promenad samtidigt som de inmundigade/inhalerade de mindre hälsosamma gifterna.

Och i morse kunde jag konstatera att, nu får inte ens de unga träden i Kronskogen vara ifred. Det som igår var livskraftiga unga björkar var nu neddragna och spärrade stigen. Trist, tråkigt eller kanske vi ska se det som att skolan har börjat och eleverna måste på gymnastiken springa/lufsa/ gå motionsslingan runt. För om vi ser det på det sättet är det väl inget att några träd förstörs, eftersom de som gjorde det fick lite frisk luft och motion när de gjorde det. Intet ont som inte har något gott i sig.

Jag bor i ett vackert gammalt villaområde med härliga äppelträd. Min granne har ett väldigt speciellt placerat träd som är mycket lockande för de som går förbi. Äpplena är dessutom stora och ser onekligen goda ut. Du förstår säkert vad det innebär. Folk vill plocka och eftersom allt mitt är ditt, så gör de just det. Och även här finns det positiva saker att uppmärksamma. För att nå träden får de utföra Friskis och Svettis-liknande rörelser och sträcka på kroppen och det är ju bra i sig. Problemet är bara att de är så omogna att de mycket snabbt slängs på gatan. Samtidigt som det sker så har vi ca. 7 m därifrån ett träd som ger massor med frukt och som vi inte tar hand om. Varje år kommer det någon förbi och frågar om de kan få plocka lite äpplen och varje år tar vi tacksamt emot deras förfrågan med ett – varsågod!

Och så var det Klottret! Varför ska vi se på klotter som något klandervärt. Att det kostar miljoner att sanera är väl inte det väsentliga. Det primära är ju att de som utfört den konstnärliga handlingen ofta – inte alltid – både utvecklat sin kreativa och sin fysiska förmåga. Härligt! Efter att ha sprungit i skogen togs cykeln ner till stadens centrum. En av de fastigheter jag passerade har en massiv häck på ca 8 – 10 m upp mot gaveln. Och! Det var säkert tänkt som att den skulle rama in kvällen/ nattens klotter på ett vackert sätt. Men! Det olyckliga är att den som gjorde det inte borde ha gjort det så stort och så fult. Alltså, det finns graffiti och så finns det klotter. Huvaligen! Dock det positiva är naturligtvis den kreativitet som inspirerat till verket och att den som gjorde det måste förutom att ha fått skrapsår även fått en behövlig work out. (hoppas ni förstår skämtet).

Jag är faktiskt seriös i min fundering, men det räcker inte. Jag blir bara förbannad och ledsen. Naturligtvis är det inte mitt fel att andra gör det! Eller? Det är det visst det! Personligen har jag en stor skuld i det hela. Jag är 60+ och dessutom har jag arbetat som lärare i över trettio år. Det är vi, vår generation som på sätt och viss lagt grunden till den värdegrund vi i realiteten lever i idag. Inte den värdegrund som vi med ord bejakar utan den som vi de facto lever efter. Det är genom våra handlingar eller snarare brist på handling som framkallat det samhälle vi har idag. Och! Jag skäms!

Om vi slutade att inte se, inte säga något och inte ifrågasätta när andra gör förstör vår gemensamma egendom skulle vi skapa ett bättre samhälle. Men! Frågan är om du vågar göra det. Jag vågar och får skit för det, men det tycker jag att det är värt!

Annonser

I väntan på ……

När ska de komma? Hantverkarna alltså!  Det sägs att det finns ingenting om väntans tider. Och, för den som väntar är det ett frustrerande uttryck. För det är ju det som gör att du sitter där och inte kommer igång med något. Du vet ju inte när de kommer och kan därför inte heller planera dagen och dess göranden. M.a.o. man sitter där och kan inte så mycket annat.

Jo, det går visst att göra något säger nu någon besserwisser. Du t.ex. skriver ju ner dina funderingar. Nöj dig med det lilla! Vad vinner du på att sitta och hetsa upp dig för något så oviktigt. De har ju meddelat att de kommer att komma. Ta det lugnt – ta en TOY!

Men! Det är bara det att det påståendet stressar än mer. Jag vet ju hur knäppt det är att stressa upp mig för något jag inte kan styra. Alltså blir hela situationen en intressant form av dubbelsbestraffning av sig själv. Gränsen för hur dum man får vara för sig själv är klart överskriden och det är då det händer.

Nej, inte att  hantverkarna kommer utan att jag inser det knäppa i att stressandet och kan koppla av. Det är nu jag börjar tänka på ”I väntan på Godot” och en solig eftermiddag utanför Koskenkorva i Finland på 70-talet. På väg hem från en tripp till Helsingfors stod jag och liftade vid landsvägen. Det var hett och det kom nästan inga bilar. Framför allt var det inga bilar som stannade för att ta upp en ensam liftare. Vattnet tog slut och jag började må dåligt av att stå där i solen. Men vänta nu. En bil stannade en bit ifrån mig. Äntligen!Nej! Istället för att ta upp en liftare släpptes en annan ut. Kris! Det är svårare för två män att få lift än en.

Den nye kamraten var en student från Schweiz och vi började tala med varandra om livet och våra intressen. Båda var vi intresserade av teater och det var då vi fick vår i vårt tycke så briljanta idé. Om en bil stannade skulle vi gå fram och fråga om hon/hen/han var Godot? Om svaret var nej skulle vi tacka för intresset och fortsätta vår väntan. Vi tyckte själva att vi var både smarta och kreativa så när en bil äntligen stannade gjorde vi just det också. Det var inte många finska bilister på 70-talet som en varm julidag ska komma att tänka på en pjäs av Samuel Beckett. Vi var tvungna stanna. Kossorna på andra sidan vägen undrade vad vi höll på med. Mitt huvud likaså, avsaknad av vatten och solskenet gjorde att jag fick solstygn och var tvungen att lägga mig i diket.

Och det var då det hände! En god människa stannade och undrade hur det var och om han kunde hjälpa till. Vi frågade inte ens om han var Godot, han gjorde ju en god gärning och det räckte för oss. Och ser man på, det är nu det händer. Det ringer på dörren, hantverkarna är här och jag har ju inte ens hunnit stressa upp mig för att de inte kommer.

Istället har jag fått tillfälle att filosofera över livet och i minnet gå tillbaka till ett möte mitt i skogen mitt i Finland. Det är nu mer än fyrtio år sedan det hände och jag kommer ihåg vårt möte och samtal. Det hade jag inte gjort om jag inte varit med om detta med

I väntan på ….

Tack för det bäste hantverkare.