Archive | januari 2013

”Låt dom inte få dig dit dom vill”

Igår  – den 29 januari – hade jag  en fantastisk dag. Det började med en föreläsning på Danske Bank i Eskilstuna som blev uppskattad. Det fortsatte med en trevlig lunch tillsammans med vänner och ett telefonsamtal som rubbade mina cirklar på ett mycket positivt sätt. Ibland är det kul att leva.

Men ibland är det ”november”! Med det menar jag de där dagarna när allt känns som mörker, + 2 grader varmt och iskallt regn. Då längtar jag bort, eller ska vi säga att jag längtar hem. Luleå, drömmens, mytens och ungdomens stad. Det är dit jag längtar och det är dit jag går för att hämta kraft.

Ett sätt att få den kraften hemma i Eskilstuna  är att lyssna på ett band från Luleå som heter Rekyl (njut av att lyssna på dem på Youtube http://www.youtube.com/watch?v=MsNHbg38FiY). De förstod och förstår att med ett härligt sväng berätta historier som berör och ger kraft. Det är speciellt två låtar som betyder mycket för mig. Vad den ena låten heter läste du i rubriken och den andra heter ”Det finns ingen förlorad generation”.

Läs texten och du förstår vad jag menar

Dom säger att jag är förlorad

och jag börjar nästan tro dom

även om jag vet att dom har fel.

Jag känner mig så hoppfull

när jag ser dig här i kväll.

Ingenting kan längre få mig ned på knä.

 

Det finns ingen förlorad generation

Vi är ingen samling knäckta vrak.

Det finns ingen förlorad generation

Vi hämtar bara andan för att orka kämpa mer.

Vi hämtar bara andan för att orka kämpa mer.

 

Och vår kamp sak föras av en segrande generation

där förlorarna bli några andra.

Jag är stolt att finnas till

och det kan ingen ta ifrån mig

även om de tagit mycket annat.

 

Det finns ingen förlorad generation

Vi är ingen samling knäckta vrak.

Det finns ingen förlorad generation

Vi hämtar bara andan för att orka kämpa mer.

Vi hämtar bara andan för att orka kämpa mer.

 

Frågan som uppstår är naturligtvis vilken generation talar de om? Är det vi som fyllt sextio eller är de dagens ungdomar som växer upp i snabbt föränderlig värld. Kommer de att ha något att se fram emot? Jag vet svaret! Det finns ingen förlorad generation, vi måste bara ge oss tid att hämta andan. Då orkar vi kämpa mer.

Jag tänker ofta på de orden när livet kunde vara bättre. Och! Jag tänker också på stroferna

”Du. du, du låt dom inte få dig dit dom vill”

och

”Låt inte hopplösheten inte få dig ner på knä”.

En stor del av mitt arbetsliv har handlat om växande. Människors växande och hur viktigt det är att hjälpa dem att må gott. Det har varit i skolans värld, i arbetet med arbetslösa men också i det andra kallar näringslivet. Det finns så många som mår dåligt och har en begränsad självkänsla. Det tycker jag är synd och det är mot det jag av hela mitt hjärta vill kämpa.

”Låt dom inte få dig ner på knä” och att du ”bara hämtar andan för att orka kämpa mer”. Då finns det ingen förlorade generation. Då kan vi leva tillsammans i god harmoni utan att det behöver belasta statskassan.

Du som mår sämre – gör det, ta steget och kämpa

Du som mår bra – hjälp dem att göra det!

 

Vad telefonsamtalet som rubbade mina cirklar handlade om får du veta en annan gång.

Var inte så jävla perfekt hela tiden är inte lika poetiskt som Leonard Cohens ord. Men budskapet är detsamma!

Ring the bells that still can ring

Forget your perfect offering

There is a crack in everything

That’s how the light gets in.

 

Vädret kunde vara mycket bättre. – 6 och gråa moln är inget som lockar till promenad. Men är man hundägare så är man. Och! Så vackert det är ute, så skönt väder och vilken stillhet det fanns i skogen. Den mötte mig med en gråskala som jag inte trodde kunde vara sann. Dock! Det kunde vara bättre.

Livet skulle också kunna vara mycket bättre. Vi strävar – helt naturligt – efter att ha det så bra som möjligt. Och som vi vet så ger prylar lycka. I går kväll var jag lycklig! Ja, kanske ändå inte. Ensam hemma med en taskig hamburgare och dålig pommes frites framför TV:n låter som att det kunde vara mycket bättre. Men det var det. Tack vare dongen!

Du vet kanske inte ens vad en dong är så nu undrar du säkert hur den kunde göra mig glad, tillfreds och behagligt filosofiskt eftertänksam. Jo, en dong är naturligtvis det nya ”måstet”. Har du ingen så tycker jag att du ska skaffa dig en. På allvar kan en dong förbättra din hälsa. En dong kan visa det du vill ha sagt och att du är en hipp typ som vet vad som krävs att vara inne. Du är med andra ord en jävligt perfekt person som vet vad som krävs för att vara just det.

Och det är väl det som gör att så många mår så dåligt. Alla krav du ställer på dig själv. Alla förväntningar du inbillar dig att andra har på dig. Alla måsten som bara måste göras. MEN! Du behöver inte leva efter de normer ”Solsidans vänner” har satt upp. Du behöver inte de senaste teknologiska prylarna. Om du är man behöver du inte ha trendskägget som alla läckra 08-pojkar springer omkring med. Du duger faktiskt som du är. Eller kanske ändå inte!

Med det menar jag att du måste bottna i dig själv. Du måste inse att du kan förändras och förbättras.  Slappna av och bejaka ditt eget jag. Se dig själv i spegeln och var nöjd. Alla är vi vackra! Jo, då till och med jag kan vara vacker. Vi är vackra när vi inser vad Leonard Cohen sjunger till oss;

Ring the bells that still can ring

Forget your perfect offering

There is a crack in everything,

a crack in everything

That’s how the light gets in.

That’s how the light gets in.

That’s how the light gets in.

Det kom jag att tänka på tack vare min nya dong! ??????! Det är en liten dosa som du kopplar till din TV. På så sätt kan du trådlöst föra över det du gör och ser på din mobiltelefon till TV-rutan. Eftersom jag satt ensam så köpte jag en liten leksak i stället för lördagsgodis. För att kolla upp hur den fungerade hamnade jag på Youtube. Det blev huspoeten Leonard som jag lyssnade till.

Han fick mig att inse just detta som skrivit om idag. Var dig själv och var stolt över att du är det.

Ps. Ett annat fantastiskt band jag lyssnade till var Rekyl och deras ”Det finns ingen förlorad generation, vi hämtar bara andan för att orka kämpa mer”. Mer om den låten en annan gång. Ds.

 

 

 

”Det är klart att du ska ha betalt, men måste det vara så mycket”?

Kunskap är lätt att bära och svårt att värdera. Vi lever i ett samhälle där allt har ett pris. Tyvärr värderar och värderas många utifrån det pris de kan debitera för de tjänster de erbjuder. Det kan vara vår nye minister Maria Arnholm, med kompisar som Göran Persson, Sven Otto Littorin och Per Nuder. Som ”public affairs-konsulter” tar de arvode på femtusen kronor/tim.  och uppåt! Men det kan också vara nyföretagaren som startar en städfirma och begär 250 kr/tim. Spannet är extremt och det kan säkert diskuteras om det är vettigt.

Dagens fundering handlar om just detta. Vad är ditt arbete värt. Själv arbetar jag som föreläsare/ kursgivare sedan 1987 (på deltid och sedan 2009 på heltid). Ämnet är något som alla kan och behärskar. Det handlar om kommunikation oss människor emellan utifrån ett retoriskt perspektiv. Det går bra för mig och jag tar ett arvode som är någorlunda bra. En del tycker att jag är för billig medan andra säger de inledande orden ”Det är klart att du ska ha betalt, men måste det vara så mycket”? Så det är inte synd om mig! Men!

Frågan är vad som är värt något och hur mycket det kan få vara värt. Som gammal lärare som sett det monetära värdet av arbetet bli mindre, mindre och mindre år efter år, bör jag ju inse att det är som förgjort att tro att förmedlingen av kunskap är värt att satsa på. Som gammal teaterlärare vet jag att kultur är något som man lätt kan undvara och det är inte värt att belönas med någon form av lönebidrag. Ska du hålla på med kultur bör du ha pengar undanstoppade eller en partner som kan försörja dig.

Det är dags för ungdomar i åk 9 att välja inriktning på gymnasieskolan. Frågan de ställer sig är naturligtvis vad de ska satsa på. Tyvärr tror jag att det monetära argumentet är starkt både hos föräldrar och också hos dem själva. Skolans SYV-are (studievägledare), Jan Björklund och etablissemanget förstärker deras tankar och ropar efter mer tekniker.

Samtidigt visar studier att vad dagens tekniker och ekonomer behöver är skolning i det som med ett fint ord kallas humaniora. Jag kallar det att kunna umgås och arbeta tillsammans i grupp. Det lär man sig genom att göra saker tillsammans med andra. Att medverka i t.ex. en teateruppsättning ger kunskaper för livet. De som gör det lär sig att uppträda, de lär sig att samarbeta, de lär sig att under tidspress arbeta för att nå det uttalade målet och de lär sig att känna lyckan i att ha lyckats.

Vad Maria Arnholm gjorde och vad Göran, Sven Otto och Pär gör är just detta. De kallar det bara något annat – gärna med ett anglosaxiskt ord – de vägleder företag och institutioner med deras kontakter med stat, kommun och media. De löser upp spänningar och de ser till att kommunikationen går fram. Och jag tycker att det är bra. Jättebra! Eftersom resultatet blir gott är de värd alla de pengarna de debiterar.

250 kr/ tim för en städerska innan RUT-avdraget dras. Är det värt det? Jag menar, städa kan vi ju alla.

Det är lätt att se Göran och den nyblivne entreprenören som människor från två olika världar. Rent monetärt är det så. Men jobbmässigt! Båda arbetar de ju med att göra det möjligt för andra att med så liten ansträngning som möjligt så snabbt som möjligt nå sitt mål. Varför ska de då värderas så olika och varför ska vi lära våra ungdomar att det finns arbeten och som är mer värt än andra. Och! Varför ska yrken som lärare, sjuksköterskor, bibliotekarier, skådepelare, journalister, städare m.fl. vara så undervärderade.

 

Man skall inte be någon att fara åt helvete!

”Man skall inte be någon att fara åt helvete, man skall uttrycka sig så att personen längtar dit självmant” är ett citat jag råkade hitta på Facebook. Det är ett favoritcitat från en person. Vem? Ja, den sanningen låter vi vara. Men menar hen allvar? Ja, det andra citatet är ”Man skall smäda mens hjärnan är varm”. Du får välja själv, en form av självironi eller är det allvar? Vad vet jag? Skrämmande är ett ord jag vill använda i alla fall.

Många av mina vänner tror att jag bara tycker om teater, vin (bara chianti, och det så fel det bara kan bli) och Wille the dog. Det stämmer väl om vi tar bort det där ordet bara. En sak som jag uppskattar mycket är att tänka och sedan formulera mig i det skrivna ordet. Det är så befriande att sitta vid datorn och se tankarna bli ord. Det är därför jag tycker att ovanstående citat är skrämmande.

Hur tänker hen som skrivit det där? Vilken människosyn vill personen förmedla kring sig själv? Varför? Jag arbetar med att regissera teater och en vanlig fråga till skådespelarna är just ordet varför (säger du det där)? Det är för att de ska kunna motivera det de säger och gör. Då blir det trovärdigt och det är lätt att spela teater. Så varför bäste hen skriver du på detta sättet? Orsaken till att jag hittade dina favoritcitat var att jag uppmärksammat dina kommentarer och funderat på vad du ville ha sagt.

Frågan som uppkommer. Vad ska man skriva på ”sociala medier” och vad är det man vill uppnå med det man skriver? Egentligen har jag full respekt för det fria ordet och tycker att just Facebook är ett härligt medium. Där finns ju allt brukar jag säga. Nu måste jag korrigera det till att där finns ju allt och då blir de orden inte lika roliga att läsa. Min människosyn går ut på de klassiska orden frihet – jämlikhet – broderskap. Ett positivt kärleksbudskap, där vi ser varandra och därför behandlar varandra med respekt är honnörsord för mig. Men! Likväl vet jag att min tunga kan slinta iväg och jag kan slunga ur mig en ”läcker” formulering som är så vass. så förödande och så knäckande att det bara blir fel, fel och fel. Förlåt för det! Alltför ofta när det händer var det inte så illa menat som det låter. Det blev ord utan tanke!

Och! Det är därför jag blir så skrämd. Om de inledande citaten är ”favoritcitat”. Hur ser hen på oss andra?

Det är kallt i dag i Eskilstuna! minus 16 grader kan få vem som helst att sitta inne. Det är också kallt på ett annat sätt i Eskilstuna. Niotusen kommuninnevånare har via namninsamlingar protesterat mot ombyggnaden av stadens torg. De anser att kostnaden är för hög och att pengarna kunde användas på ett bättre sätt. Men de styrande hänvisar till en undersökning (hur den är gjord redovisas inte) på ett par hundra kommuninnevånare som fått säga sin mening. Eftersom de är positiva anses Eskilstunaborna vara positiva och att då nästan 10% protesterar är oväsentligt. Skrämmande tycker jag!

Det är här dagens konklusion kommer in. Jag tror att hen som skrivit de inledande citaten är besviken och ledsen för att ingen längre bryr sig. Personen har blivit en ”surgubbe” som sitter och muttrar i ett hörn. Om den underström av frustration som finns i stan fortsätter att växa är det ett kallt klimat vi går fram emot. Min uppfattning och uppmaning till de som är i en styrande position blir:

Lyssna, lyssna och lyssna till vad dina väljare, arbetskamrater och medmänniskor tycker. Ta så stor hänsyn som möjligt till deras uppfattningar men framför allt behandla även ”sura gubbar” med respekt. Då får vi det samhälle som våra styranden säger att de vill ha.

”I have a dream”! Så smart, så klokt, så kraftfullt!

Orden som för evigt är sammanknippade med Martin Luther King är legendariska och i mitt tycker genialiska. De sammanfattar i mångt och mycket min syn på det här med retorik och hur man bör använda detta kraftfulla verktyg.

Idag den 21 januari 2013 är det femtio år sedan Martin Luther King höll sitt berömda tal inför 200 000 jublande åhörare i Washington D.C. Det anses i den retoriska litteraturen som ett av de bästa som någonsin hållits. Naturligtvis förstår jag alla som tycker det men kanske på olika grunder. Jag är nämligen en av dem som både läst och lyssnat på talet. Läst har jag gjort på både engelska och svenska. Och det är faktiskt när man läser det på svenska som det framstår så tydligt. Han har använt den retoriska metodik som Aristoteles sammanställde för tusentals år sedan och han har gjort det så smart att vi femtio år senare kommer ihåg både budskap och formuleringar. Därför vill jag uppmana dig att avslutningsvis läsa det du också.

”I have a dream” är fyra genialt använda ord som säger allt. Hela talet bygger på dessa fyra ord och hur han med sin dröm vill förändra samhället för de förtryckta. Han är en människa, en ledare som berättar om något han vill göra, något han vill uppnå och förbättra. Talet innehåller allt, från den medvetna lugna inledningen till den stegrande argumentationen, till det ögonblick han släpper manus och börjar en form av medveten improvisation, innan han slutligen går tillbaka i manus igen. Med sitt kroppsspråk, sitt sätt att använda rösten för att skapa stämningar förstärker han ytterligare orden och det budskap han vill ha fram.

Orden ”I have a dream” är en s.k. anafor (medveten upprepning av ord i början av en mening) som likt en spik slås in i vårt minne och sinne. Och det är just med upprepningen som metod han hjälper oss att förstå hans budskap. En annan anafor som han sedan går över till är ”låt frihetsklockan ringa” där han talar om hur den ska ringa över hela landet. Till sist når han målet och säger. ”Äntligen är vi fria”.

Du som vill utveckla din talarkonst bör göra det Martin Luther King gjorde. Lär dig retorik! Det räcker inte med att du tror att du kan det eftersom du förutsätts kunna det. Du vet att du lyssnat till så många tråkiga talare att du bara suckar vid minnet. Och de som har varit bra. Vad tror du att det berodde på? Talang, hen/hon/han har det bara i kroppen! Eller kan det kanske vara träning som ligger bakom. Jag har undervisat i teater i över fyrtio år och retorik i tjugofem. Jag vet att vi alla kan bli precis lika bra som Martin Luther King om vi bara vill och vågar utveckla oss själva. Jag ber, för oss som ska bli de som vill lyssna. Gå på kurs! Det är bäst för alla parter. Han gjorde det och hans ord lever femtio år senare.

Till sist. För att du ska förstå hur skicklig han var. Läs och läs gärna högt hans tal. Det både han och du värd.

Det har nu gått fem tjugotal år sedan en stor amerikan, i vars skugga vi symboliskt står, undertecknade den proklamation som avskaffade slaveriet. Detta oändligt viktiga dekret kom som en stråle av hopp från ett fyrtorn för de miljoner negerslavar som blivit svedda av orättvisans förhärjande lågor. Det kom som den glädjefyllda gryningen efter fångenskapens långa natt.

Men hundra år senare måste vi konstatera ett tragiskt faktum: negern är ännu inte fri. Hundra år senare är negerns liv ännu förlamat genom segrationens bojor och diskrimineringens kedjor. Hundra år senare lever negern på en ensam ö av fattigdom mitt i en väldigt ocean av materiell rikedom. hundra år senare försmäktar ännu negern i det amerikanska samhällets hörn som landsflykting i sitt eget land. Därför har vi kommit hit idag, för att dramatiskt påvisa detta förfärande förhållande

–          —–

På sätt och viss har vi kommit till vårt lands huvudstad för att inkassera en check. När de män som byggde vår republik skrev de storslagna orden i konstitutionen och självständighetsförklaringen, undertecknade de en skuldsedel och ett löfte som varje amerikan skulle ärva. På den skuldsedeln lovade man att alla skulle garanteras en oförytterlig rätt till liv, frihet och lycka. Men idag kan vi se att Amerika inte har betalt vad man då lovade – inte när det gäller hennes färgade medborgare. I stället för att uppfylla denna heliga förpliktelse har Amerik givit det svarta folket en dålig check, en check som kommit itllbaka med stämpeln ”Utan täckning”. Men vi vägrar tro att rättvisans bank har gått omkull. Vi vägrar tro att det är tomt i de stora valven hos denna nation med dess obegränsade möjligheter. Därför har vi kommit för att inkassera den där checken, checken som vid anfordran skall ge oss frihetens rikedomar och rättvisans säkerhet.

Vi har också kommit till denna heliga platts för att påminna Amerika om att detta måste ske nu. Det finns ingen tid för en lyx som ”avkylning” eller steg-för steg-politikens lugnande drog. Nu är tiden kommen att uppfylla löftena om demokrati. Nu är tiden kommen att stiga upp från segregationens mörka och tröstlösa dal till den solbelysta stig där råder rättvisa mellan raserna. Nu är tiden kommen att öppna dörrarna till framtidens möjligheter för alla Guds barn. Nu är tiden kommen att lyfta vår nation från den kvicksand som orättvisan mellan raserna innebär, upp till broderskapets fasta klippa.

–          ——

Idag säger jag er, mina vänner: trots alla svårigheter och besvikelser har jag ännu en dröm. Och detta är en dröm djupt rotad i den amerikanska drömmen.

Jag har en dröm att denna nation skall resa sig och förverkliga den sanna meningen i dess trosbekännelse: ”För oss är det en uppenbar och orygglig sanning att alla människor är skapade jämlikar”.

Jag har en dröm att forna slavars söner och forna slavägares söner en dag skall kunna mötas på Georgias röda kullar, och sätta sig ned tillsammans vid broderskapets bord.

Jag har en dröm att till och med staten Mississippi, en öken försmäktande under orättvisans och förtryckets hetta, en dag skall förvandlas till frihetens och rättvisans oas.

Jag har en dröm att mina fyra små barn en dag skall få leva i ett land där ingen skall döma dem efter färgen på deras hud utan bara efter deras inrer karaktär.

Jag har en dröm i denna dag.

Jag har en dröm att staten Alabama, där ord som ”ingripande” och ”olagligförklarande” just nu dryper från guvernörens läppar, en dag skall förvandlas – så att små svarta pojkar och svarta flickor skall kunna ta små vita pojkar och vita flickor i handen och sedan gå tillsammans som systrar och bröder.

Jag har en dröm idag.

Jag har en dröm att varje dal en dag skall höjas, att varje berg och kulle skulle jämnas ut, att det oländiga skall bli slätter och allt det vindlande rakt. Då skall Herren uppenbaras i sin härlighet, och allt det kött varda seende.

Detta är vårt hopp. Detta är den tro varmed jag återvänder till Södern. Detta är den tro med vilken vi kan hugga ut en sten av hopp ur förtvivlans berg. Med denna tro skall vi kunna förvandla de skärande disharmonierna inom vår nation till en underbar broderskapets symfoni. Med denna tro skall vi kunna arbeta tillsammans, bedja tillsammans, kämpa tillsammans, gå i fängelse tillsammans, kämpa för friheten tillsammans, efter som vi vet att vi skall bli fria en gång.

–          ——-

 

Så låt frihets klockan ringa från de underbara kullarnas toppar i New Hampshire. Låt frihetsklockan ringa från de mäktiga bergen i New York. Låt frihetsklockan ringa från Alleghany – bergens höjder i Pennsylvania!

Låt frihetsklockan ringa från de snöklädda Klippiga bergen i Colorado! Låt friheten ringa från de böljande topparna i Kalifornen!

Men inte bara där: Låt friheten ringa från Stone Mountain i Georgia! Låt friheten ringa från Lookout Mountain i Tennese. Låt friheten ringa från varje bergssida.

När vi låter frihetsklockan ringa, när vi låter den ringa från varje by och gård, från varje stat och varje stad, då kan vi också påskynda den dag då alla Guds barn, svarta och vita, judar och hedningar, skall kunna ta varandras händer och sjunga med orden i den gamla negersången: ”Äntligen fria! Äntligen fria! Tack, allsmäktige Gud, äntligen är vi fria!”

 

Politiker = folk utan kompetens????? NEJ!!!

Vi har det samhälle vi förtjänar och vi har de politiker som vi förtjänar hävdar en del mellan skål och vägg. Och det håller jag med om! Utifrån ett positivt perspektiv. Och det är här såpan om Parken Zoo kommer in. Helt plötsligt har de ansvariga politikerna i Eskilstuna kommit fram till att det ska vara färre politiker i Parken Zoos styrelse. Och! Det är här logiken slår en kullerbytta.

Vad är en politiker och vad är en person med erfarenhet från näringslivet som de tydligen vill stoppa in i stället. Betyder det att en person som ställer upp på ett politiskt uppdrag inte kan ha någon kompetens inom det som benämns ”näringslivet”? Och! Vad är ”näringslivet” och är personer som just startat ett företag (s.k. nyföretagare) representanter för näringslivet? Kan jag benämnas som ”näringslivet” eftersom jag haft eget bolag sedan 1987 och varit ordförande för organisationen Företagarna i Eskilstuna. (Näh, knappast jag håller ju på med utbildning och organisationsutveckling så det räknas nog inte). Eller den unga person som efter högskolestudier tar över pappas företag är det en näringslivsperson? Frågan står öppen!

Eller, är inte frågan hur våra politiker ser på de som vill ställa upp och vara politiker? Jag menar och vet att det finns en mycket stor kompetens inom en mängd olika områden bland kommunfullmäktiges representanter. De representerar en mängd olika områden och bakgrund. Säkerligen har många av dem egna företag eller arbetar inom den sektor som kan kallas ”näringslivet”. Och helt plötsligt får de läsa i Eskilstunakuriren att den nya styrelsen i Parken Zoo ska bantas på politiker och folk från näringslivet ska in.  Det tycker jag är fel!

Istället för att se efter vilken kompetens som behövs och se om det går att matcha med fullmäktige och respektive partis medlemmar går de styrande ut med att de inte är kompetenta nog att sitta i en styrelse för ett kommunstyrt företag. Var är logiken? Och! Hur ser de då på sig själva? Har de kompetensen att styra en så stor verksamhet som en kommun? De är ju politiker!

Jag säger JA! Det har de även om det finns goda förbättringsmöjligheter på vissa händer och fötter. De har fått förtroendet i allmänna val. Vi har gett dem mandat att styra och just därför är jag ledsen och brydd på hur de talar om de som ställt upp som förtroendevalda. Det är inte politiskt aktiva människors fel att de som satt i Parken Zoos styrelse kunde ha fullföljt sitt arbete på ett bättre sätt. Det är de personernas ansvar.

Konklusionen blir alltså att även om man har ett politiskt uppdrag så kan man vara kunnig inom områden som kallas näringslivsinriktade. Uttalandet i Eskilstunakuriren är kontraproduktivt och slår mot nyrektryteringen av de som kan tänka sig kallas politiker.

Vi måste lära oss att uppskatta de som ställer upp. Att vara politiker ska inte vara ett negativt laddat ord!

”Skulle du som flickvän opponera dig om din pojkvän vill tatuera ett kvinnoansikte”?

Det här är enligt Eskilstunakurirens hemsida ”det hetaste snacket i Eskilstuna”!! Min reaktion? Bra! Naturligtvis bör det vara så i en stad/ kommun där man trivs och allt är bra. Det finns i stort sett inget och ingen att gnälla på. Toppen!

Men! Om jag nu tänker efter en liten stund så är det inte lika kul. Naturligtvis är det här en fråga som bör dryftas ur en mängd olika psykosociala, sociala och ekonomiska synpunkter. Vad händer om flickvännen misstycker och det tar slut? Kommer pojkvännen att bli deprimerad då? Kanske förlorar han jobbet för att han är så knäckt. Och! Vem ska betala bortagandet av ansiktet. Är det ägaren till ansiktet (hon har ju gjort slut så det är hennes fel) eller pojkvännen som inte längre vill ha det på sin kropp? Eller – hemska fasa – är det samhället som ska stå för kostnaden? Grabben är ju så deppig att han inte klarar av att arbeta med det på sin kropp?

Ännu ett men! Eskilstuna av idag är en stad i en förhoppningsvis positiv förändring. Och det är tur! För sämre än vad det är kan det knappast bli. Det förs en upprörd debatt på torg och i insändarspalter om att de styrande inte lyssnar till kommunens innevånare. Och när namnet på ett av kommunalråden snudd på blivit synonymt med en svordom är det nog dags att de går ut på torget och samtalar med de som fortfarande bor kvar.

Jag är från Luleå och naturligtvis är allt inte bättre där. Men! Där vet alla Lulebor att Kommunstyrelsens ordförande varje dag kl. 12,00  tar en promenad längs Storgatan upp och ner. Han gör det för att de som vill tala med honom ska känna att de är välkomna att göra det. Tänk om de styrande i Stadshuset gjorde något liknande. Det är lätt att umgås med vänner och sanningssägare. Varje ledare har ju sin form av ”entourage” och det är inget fel i det. Men …..

I Eskilstuna är ekonomin så ansträngd att en kör som ville sjunga gratis på ett äldreboende inte fick göra det. Det skulle kosta för mycket! Ja, att se till att det fanns personal som kunde hjälpa de gamla till samlingssalen. Och det finns tyvärr många andra exempel på att ekonomin är ansträngd.

Och det är här konklusionen kommer in. Den unge mannen vill försköna sig med ett kvinnoansikte och det förs en upprörd debatt över det. De styrande i kommunen satsar 68 miljoner på att försköna ett torg men det finns inte möjlighet för de gamla på äldreboendet att uppleva levande kultur.

Tycker du att det låter riktigt rätt? Jag vet inte riktigt vad jag tycker men om jag vore killen skulle jag hellre sätta pengarna på en present till flickvännen och kunde jag påverka i kommunen skulle jag sätta pengarna på de gamla som byggt upp vårt samhälle.