Hur många goda viner finns det egentligen?
I Italien finns 16 500 viner från 1 685 vingårdar som är värda att uppmärksammas lite extra. De är de bästa vinerna som produceras där och just därför är det lite småkul att läsa om dem. De finns beskrivna i en bok som en god vän gav mig i födelsedagspresent. Men när jag skulle se efter vad två viner som Vinupplevelser AB hade fått för betyg så fanns de inte med. Om det handlar dagens fundering.
Boken heter Bibenda wine – the guide to the finest italian wines 2012. Det är en tegelsten på 1791 sidor och är sammanställd av föreningen för italienska sommelierer. Vilket indikerar att den bör vara en kvalitetsmarkör för oss som vill hitta de bästa vinerna.
Vinupplevelser är ett internetbaserat bolag som har hittat två viner från Toscana som de vill puffa extra för. De beskriver mångordigt och initierat ett vin från Bolgheri och ett från Montalcino. Eftersom jag ofta är i just Toscana och har förmånen att vara vän med Enzo som har ett välsorterat enotek (vinshop) har jag också upptäckt/ insett att just viner från Bolgheri och Montalcillo är ofta otroligt goda och välgjorda. Det var just därför jag slog upp min ”vinbibel” för att se vad de vingårdar de ville att jag skulle köpa från hade fått för recensioner av italienska sommelierklubben.
De fanns inte med! Alltså kan det inte vara gott vin. Eller? Jag blev nyfiken. För syns man inte så finns man inte! Eller hur var det här nu. Hur många vingårdar kan det finnas som levererar kvalitetsviner egentligen? Finns det alltså fler än 1685? Och! Hur mycket vin tillverkas det i Italien? Jag gick till källorna.
Min vinbibel vet att berätta att
- Italien är det land som producerar mest vin i världen
- att den odlade arealen är 632 000 hektar
- antalet vingårdar är 384 000
- snittproduktionen de senaste fem åren är 47 miljoner hektoliter
Den italienska vinindustrin är omsätter årligen 13 miljarder euro varav 3,9 miljarder kommer från exporten till andra länder. Till det kan läggas den ekonomi som turismen skapar och man inser att vin är viktigt för Italiens välmående
Om vi jämför lite med hur vi har det med vår agrara industri så fanns det år 2010 71 091 jordbruksföretag i Sverige som då kan jämföras med 384 000 vingårdar i Italien. Det är lite skillnad
Det är lätt att försvinna i mängden. Företaget Vinupplevelser slår ett extra slag för en Brunello de Montalcino med namnet Tenuta Donna Olga. Och jag blir nyfiken, vad är det för vin, vem gör vinet och hur smakar det?
Svaret! ”Namnet kommer från den energiska och passionerade ägaren och vinmakerskan Olga Peluso Centolani. Familjens stora ägendom heter Tenuta Friggiali och är en av de större producenterna i området rund Montalcino. Olga såg att vissa vinmarker gav druvor som var något alldeles extra och startade detta premium märke inom gruppen som är hennes egen lilla juvel. Olga producerar en traditionell Brunello i motsats i vad många andra gör idag”. (Vinupplevelser)
Bästa sättet att få veta mer och om det duger till något är väl att åka dit tänker jag och beger mig i tankarna till Toscana. Det är så lätt att göra det. (Det snöar ute och ingen beger sig frivilligt ut i ovädret). Och lättare blir det när jag ser filmen ”under Toscanas sol”. Det är en feel good- film som handlar om en kvinna som finner lyckan i staden Cortona.
I dag bokar jag en resa! Det kan jag vara värd. Kom med, det är du också värd! Vi åker till Montalcino och testar en Tenuta Donna Olga. På så sätt stöttar vi Italiens vacklande ekonomi samtidigt som vi mår gott.
I kväll ska jag gå på vinkurs. Det får mig att tänka på orden skola och terroir!
Terroir! Platsens betydelse för druvans utveckling är något som vi vinnördar gärna talar om. Vi går naturligtvis ner och diskuterar jordens olika lager och beskaffenhet. För som vi alla vet är dräneringen av regnvatten essentiell för rotens utveckling. Tillika anser vi det viktigt att tänka på altituden (höjden över havet) och plantans placering i förhållande till solen. Mikroklimatet är även det av yttersta betydelse. Och ännu har vi inte kommit in på upphängning och användandet av kemikalier.
Skola! Den plats som vi låter våra barn och ungdomar utvecklas är något vi som är föräldrar gärna suckar över. Det som slog mig – och det är ju bara för att slippa göra läxan till kursen – är att om man tänker i termer av vin så blir det ganska så förödande insikter som växer fram.
Jag har arbetat som gymnasielärare i trettio år och den arbetsmiljö som elever och personal tvingas arbeta i har mycket goda utvecklingsmöjligheter. Nedslitna lokaler med dålig ventilation och ej anpassad belysning är mer vanligt än vad de som är utanför skolan kan tänka sig. Samtidigt som jag arbetade som lärare föreläste jag ofta på kursgårdar och konferensanläggningar. Tyvärr!! Den pedagogiska terroiren är där oftast mycket bättre utvecklad.
Om vi sedan går vidare i jämförelsen i att utveckla ett gott vin och goda människor så är det lätt att jämföra de som står för själva slutprodukten. Lärarna och Vinmakarna! Det finns en stolthet och ett socialt erkännande hos de som kan kalla sig Vinmakare/ Vinkonsulter. Det finns konsulter som reser runt och ger tips om hur odlingen kan utvecklas på bästa sätt. För vinbonden är det en utgift som ökar vinsten. I Champagne finns det få vinbönder som tvättar sin Mercedes, de kör Ferrari istället!
I skolans värld är det tvärtom. De senaste trettio åren har lärarkåren år efter år sett sin löneutveckling gå åt fel håll. Det finns inget yrke i Sverige som sett sina reallöner sjunka så mycket som lärarna samtidigt som de fått arbeta mer och med sysslor som de inte utbildats till. Detta samtidigt som de ska ta vara på våra barn och ungdomar. Stolta lärare finns det fortfarande tack och lov, men vad är de stolta över. De har sin kärlek till sitt yrke, till glädjen att se människor växa och att de står ut i en karg och ogästvänlig miljö. Men jag vet att det finns få lärare som tvättar sin Mercedes nuförtiden. De har inte råd med så fina bilar.
Och det är här jag menar att vi måste tänka om. Klaga inte bara på skolan. Lägg inte fler pålagor på lärarna. Låt lärarna vara pedagoger, inte socialarbetare, administratörer, marknadsförare och lokalvårdare. Ge dem pedagogisk frihet att utveckla sina lektioner på platser som passar dem och ge dem tillit att de gör ett bra jobb. En lärare ska få känna sig stolt över att de är just vingårdsarbetare som ger allt för att druvan ska utvecklas på ett så bra sätt som möjligt. Ge dem en lön som motsvarar den de hade när Svensk skola var på topp en gång under det förra tusentalet. Då kommer det att ske det vi alla vill att ska ske.
En av de frågor jag skulle ha besvarat istället för att filosofera framför datorn är ” Vilka viner får chaptaliseras och vilka får tillsättas süssrreserve?” Vad de konstiga orden betyder vet jag men ännu inte vilka det är i Tyskland och Österrike. Så nu blir det att gå ut i vingården och hämta in fakta som jag sedan tillsammans med glada vinvänner kommer att utveckla till gemensam kunskap.
Det ska bli både lärorikt och gott! Naturligtvis kommer vi även att prova viner från dessa länder. Det kommer att ske genom en s.k. blindprovning. Vi får sex olika viner och utifrån deras smaker och dofter ska vi kunna avgöra druva och distrikt. Det gör vi genom att tillsammans diskutera våra upplevelser. Det är en härlig pedagogik.
Chianti Classico?????? om du vill veta mer, så läs!
Eftersom jag har ett stort vinintresse så är det naturligt att bli nyfiken på mer än att få i sig alkohol. Genom mina resor till Italien och Toscana i synnerhet har jag lärt mer och mer om just vinerna från Chiantidistriktet. På begäran kommer här då och då (regelbundet oregelbundet) små notiser om det här med vin. Och eftersom jag drack en utmärkt Villa Caffagio Riserva 1995 så känns det naturligt att börja i trakterna av Florens. Där så mycket annat i vår västerländska värld har börjat.
Chianti Classico är en typ av vin med en mycket spännande historia. Som så mycket annat i den Toscanska historien så kan man skymta familjen Medici. Den här gången är det Cosimo den tredje som förekommer i annalerna. Han var en av de första som sökte skapa en reglering av hur och med vilka druvor som vin med tillnamnet Chianti fick produceras. År 1716 kom påbudet att endast viner från byarna Castellina, Gaiole, Radda, Greve och ett par mindre byar söder om Florens fick sälja sitt vin under namnet Chianti. Ett varumärke var skapat och som så många andra blev det populärt att kopiera och sälja sitt vin under den beteckningen trots att det inte var ”godkänt”. Resultatet av detta är tyvärr lätt att förstå.
I mitten av 1800-talet kom nästa steg i utvecklingen mot det vi idag kallar Chianti Classico. Bettino Ricasoli på Castello di Brolio lanserade ett recept på hur och med vilka druvor som skulle ingå i en ”godkänd” Chianti. Det var 70% Sangiovese, 15 % Canaiolo, 10 % Malvasia och 5 % passande lokala druvor. Men striderna om vilka viner som skulle kunna få kalla sig Chianti gick vidare. Många vinbönder i de klassiska byarna ansåg att deras viner var överlägsna de viner som odlades i områdets grannbyar. Efter mycket bråk och stridigheter lyckades man slutligen 1996 få det ursprungliga området förklarat som en egen appelation. DOCG Chianti Classico var skapat och om man jämför Bettino Ricasolis recept med dagens ser man att han i mångt och mycket hade helt rätt. Den druvblandning som nu gäller är. Vinet ska bestå av 80 – 100 % Sangiovese och upp till 20 % av andra druvor.
Det finns 597 odlare som är medlemmar i Consorzio Vino Chianti Classico som tillsammans odlar ca 10 000 hektar. Att det är så pass lite på en så stor yta beror i mångt och mycket på druvan Sangiovese som är en mycket krävande druva. Den är svår att odla och kräver de bästa odlingslägena. Även temperaturen har en mycket stor betydelse. Det får inte var för varmt och inte för kallt. Därför sker odlingen på 200 – 700 meter över havet. Eftersom den mognar sent gäller det att försöka skörda så sent som möjligt. Det innebär då risk för att skörden förstörs av höstregnen. Den vanliga tiden för skörd är slutet av september och början av oktober.
Sangiovese är en druva som förändrar karaktär när den blandas med andra druvor vilket har gjort att man nu för tiden gärna talar om olika typer av Chianti Classic.
Traditionalister, 80 – 100 % Sangiovese ofta kompletterat med inhemska druvor som canaiolo och lagtar på stora träfat (Botti).
Nytraditionalister, 80 – 100 % Sangiovese ofta kompletterat med inhemska druvor som canaiolo och lagtar på små träfat (Barrique)
Modernister, 80 – 90 % Sangiovese blandat med både inhemska och internationella druvor som Cabernet Saugvignon. Lagrat på Barrique och Botti.
Internationella modernister 80% Sangiovese, internationella druvor. Lagrat på Barrique. Där större delen av faten är nya.
Nackdelen med att samla på vin är att ……
det kan bli för gammalt, det kan bli dyrt och det kan bli för gott. En betraktelse om livet ur ett vinkylsperspektiv.
Han har en välfylld vinkyl och vinflaskor lite överallt på platser som är lämpliga för lagring av vin. Han – det är sällan en hen eller hon som samlar på vin – känner sig stolt över sin vinsamling. Det är inte så att han går omkring och talar om den dagligen, men en titt så att flaskorna mår bra ingår i den dagliga ritualen. När helgen kommer är det primära inte vilken mat som ska ätas utan vilket vin som ska drickas. Det ska tittas på, det ska snurras på och om det hade gått skulle han gärna lukta för att slutligen bestämma sig. Är för dyrt och måste sparas till ett annat mycket speciellt tillfälle (som kanske inte kommer, men kanske kommer det) eller ska jag bjuda till och korka upp? Näh, jag väntar nog blir oftast svaret. Han går till de lite enklare vinernas avdelning och tar en flaska som får duga. Sådan är han min gamle gode vän, lite knäpp, lite nördig, men något halvsuspekt intresse kan han väl få ha.
Igår bjöd han på en flaska champagne! Alltså riktig champagne, inte spansk cava eller italiensk spumante. Oj!! Det var som f..! Med glädje i ögon och vibrerande nos tog jag emot glaset, drycken rann ner i strupen och det var inte gott! Vinet hade blivit lite för gammalt och hade tydliga inslag av ålder. Det var fortfarande nästan korrekt och gick att dricka, men gott var det inte.
Men eftersom vi båda är män och törstiga dessutom så drog vi i oss pavan och började filosofera. Vi är många som samlar på saker och ting. Ju äldre vi blir desto mer ballast har vi att släpa på. I min ålder har vi och flera av våra vänner börjat ”dödstäda” för att göra det lättare för våra barn när den dagen kommer. Istället för att utnyttja och njuta av det vi har så sparar vi på det till ett senare tillfälle. Vi njuter inte av livet i dagen utan väntar på den eventuella morgondagen. Och vi ställer alltför sällan frågan! Är det är riktigt klokt. För vi vet ju svaret. Vinet kan bli för gammalt! Det smakar inte lika bra som när vi köpte det. På samma sätt är det med livet. Om vi inte lever i nuet kan det nuet var för gammalt när du tycket att just det nuet är aktuellt att uppleva.
Det kan bli dyrt att samla. Alla som bor i en villa med källare vet vad jag menar. Det är dyrt att ha en källare. Den kostar underhåll, den kostar pengar och den utnyttjas egentligen sällan till något annat än ett förråd för bortglömda prylar. Det finns de som hävdar att med 3-års regeln har man det man behöver och kan slänga allt annat. (den hävdar att det man inte använt på 3 år kommer aldrig att användas och kan därför slängas). Jag vet att i det område jag bor finns det källare som inte blivit tömda på 30 år. Min vän och jag insåg även den sanningen när vi tryckte i oss den åldriga drycken. Båda hade vi dessutom fasansfulla minnen från Bordeauxer och Riojor som vi tvingats hälla bort för att vi väntat så länge att korken på flaskan upphört vara kork och vinet blivit surt. Det är dyrt att samla på vin!
Och då är vi framme vid att vinet kan bli för gott! Argumenten kan låta lite olika, men lika dumma är de likväl. Nej! Det är inte det rätta tillfället! Det där vinet är så pass bra att vi inte kan dricka det i kväll! Nej, det är ju torsdag. Eller. Det regnar så mycket så vi tar något enklare. Eller. Det där ska vi ju spara till din 50-årsdag. Sen säger vi att Carpe diem – att fånga dagen – är något vi ska sträva efter att göra. Varför gör vi det då inte? Ett gott vin är som livet. Om vi inte dricker det för att det är för gott, när ska vi då leva. Var är det kloka i att inte dricka ett gott vin? Vad är det kloka i att inte ta tillvara livets guldkant? Att samla på vin och inte dricka, det är som att samla på livsupplevelser som man inte får uppleva förrän det är försent.
Min vän och jag ska träffas nästa vecka och då gå igenom några andra flarror Champagne och se vad de ger för filosofiska reflektioner. Vinkylen ska tömmas och vi är två om det.
Hellre lite av mycket än mycket av lite!
Om jag blir bjuden på ett glas bag-in-box-vin tackar jag gärna ja till en öl. Istället! Så är det och jag skäms inte ens för det. Vinsnobberi eller är det kanske något annat som dagens funderingar handlar om! Bestäm själv!
Jag är en riktig vinnörd och tycker att det är spännande och roligt att försöka lära mig mer om vinets olika smaker. Istället för att tala om Italienska viner gentemot Franska viner resonerar jag om vilken druva och hur klimatet/marken/ terroiren den växer på ser ut. Det är precis som för oss människor, platsen där vi växer upp betyder oändligt mycket för hur vi sedan utvecklas i livet.
Hellre lite av mycket än mycket av lite gäller faktiskt för mig när det gäller vin. Jag har genom åren utvecklat detta specialintresse genom att dricka mycket vin. Det började med Beyaz på 60-talet, ett vitt vin som var billigt och uppfyllde förväntningen om en lagom berusning. Men det smakade som det kostade. Billigt är bara förnamnet!
Eftersom jag arbetade extra på kvällar och helger testade jag snart lite (mycket lite) men dyrare viner från Valpolicella och Bordeaux. Speciellt vinerna från Bordeaux var en hit. Stundtals var det rent fenomenala viner. Många år senare fick jag veta varför. Systembolaget hade på den tiden tre tankbåtar som gick på Bordeaux och köpte ”överskottsvin” från de fina slotten. Sedan blandades de vid en anläggning på Liljeholmen i Stockholm. Enligt franska vinlagar får man inte producera mer än en viss mängd vin per hektar och det som blev över var ju tvungen att dumpas någonstans. En lämplig plats för detta var ner i min strupe.
Det viktiga för mig i mitt förhållande till vin är inte berusningen eller mängden utan det är så mycket mer. Visst är det avslappnande att bli lätt berusad i goda vänners sällskap men när trivseln kombineras med god mat och lika goda viner mår både kroppen och själen bra. Ju bättre vinet smakar desto mindre behöver jag dricka av det. Kort sagt! Smakupplevelsen kompenserar fyllan!
Precis så menar jag att det är även på andra saker här i livet. Se bara på alla stora köpcentra som växer upp i utkanterna av städerna och tar livet av levande centrum. De är precis som ett Bag-in-box-vin. De ser likadana ut, smakar likadant (samma butiker överallt) och är precis så opersonliga som en låda vin. Den enda fördelen med köpcentra och lådviner är att det är enkelt, billigt och smidigt. Du slipper besvär och då kan det vara värt det även om man vet att det är trevligare att ta en promenad på stan och kanske köpa lite mindre men som smakar mer.
Hellre lite av mycket än mycket av lite gäller även ett annat av mina livsintressen. Teater! Jag har undervisat och regisserat teater i över fyrtio år. Jag har sett så förbannat mycket dålig teater att jag tidigt utvecklade en teknik att somna snabbt. Det var det ända sättet att överleva. Ett exempel på det är (nu hädar jag gudarna) Ingmar Bergmans uppsättning av ”Till Damaskus” på Dramaten 1973. Du som inte såg den ska vara glad. Jag var ung och nykär och det hjälpte mycket men jag kan än idag vakna av hushållerskans replik –”den förbannade coloriten”. Huvva! Ett annat exempel är ”De tre Musketörerna” som gick på Stadsteatern i år. Det var bland det bästa jag har sett. Blandningen av drama, musik, humor, distans till sig själva och jävlar anamma gjorde att jag gav den betyget tio solar av tio möjliga. Det var som en perfekt Bordeauxblandning. Allt var väl avvägt och vinet presenterades på ett utomordentligt trevligt sätt. Som ni förstår går jag inte så ofta på teater nuförtiden!!
När jag då ser dålig instuderad, taffligt regisserad och ointresserade skådisar på t.ex. Riksteaterturné så tänker jag på lådviner igen. Allt för ofta är det uppumpade silikontuttar på damerna som på ett eller annat sätt handlar i centrum. Det får mig att tänka på alla kemikalier som blandas i lådvinet för att dölja vissa och förhöja andra smaker. Näh! Då tar jag hellre en pilsner och tittar på sport.
Och jag kan gå vidare med detta mitt något enfaldiga resonemang. Hellre lite av mycket än mycket av lite. För mig är det kvalitet som är det primära. Jag räknar inte mina vänner på Facebook, jag faller inte för varumärkeshetsen, jag tittar inte på Solsidan (taffligt manus, uselt skådespeleri) utan jag är en halvgammal man som hellre väljer ett glas Chianti Ruffino Riserva Ducale Oro 1995 framför en dunk Bag-in-box från bolaget på Tuna Park i Eskilstuna.
Det mår jag bra av. För lite ger så mycket mer!
retoriker 