Archive | februari 2014

Snart är det Premiär! Huga vad fasansfullt och läckert det ska bli.

”Hjärnan är en fantastisk skapelse, den fungerar utmärkt intill den stund man ställer sig upp för att tala”! En klassisk sanning för många och som är temat för dagens reflektion.

Om ett par timmar står vi på scen och framför vår senaste produktion ”Sånt är livet”! Det är ett lite annorlunda stycke. Det är inte revy, det är inte poesi, det är inte en visstund och det är absolut inte teater. Det är allt detta i en härlig mix och det är det som gör det så mycket mer. Med poesi – musik – scener vill vi beröra och belysa händelse i livet som vi alla kan känna igen oss i på ett eller annat sätt.

Vi som gör det vill göra något för Eskilstunaborna och lika mycket för oss själva. Teaterföreningen St Eskil är vårt gemensamma namn och vi har gjort teater i Eskilstuna i tio år. Klassiker som Lysistrate, Den goda människan i Sezuan, En Midsommarnattsdröm, Tartuffe, Revisorn och Dario Fo:s Vi betalar inte, vi betalar inte” är några av de pjäser vi satt upp på Eskilstuna Teater. Men den största framgången hade vi med Kent Andersson och Bengt Bratts ”Hemmet”. Och! Det är också den pjäs som vi känner var den som gick bäst hem hos publiken.

Vårt sällskap är unikt! Allt överskott som vi får in skänker vi bort till välgörande ändamål. Sedan starten har det blivit över 250 000 kr. Det är vi stolta över. Som grundare – tillsammans med Solveig – är jag också glad över att jag som regissör har problem. Stora problem! Mina vänner skådespelarna vill inte sluta, de vill vara med och ha så stora roller som möjligt allihop. Och det är ju inte så kul för mig. Å ena sidan så är jag oändligt glad över den gemenskap vi har å andra sidan börjar ensemblens medelålder vara av snudd på PRO-klass. Det är inte så lätt att på ett trovärdigt sätt spela En Midsommarnattsdröm som bl.a. handlar om fyra ungdomar som rymmer ut i skogen om de som ska göra det har en medelålder på + 59. Det gäller att hitta på en premiss som gör att publiken köper det! Men som du förstår är det ett kärt besvär och så länge publiken kommer på våra föreställningar gör vi rätt.

Snart är det dags för mig att stå där och presentera vårt stycke. Det har blivit en tradition och ikväll är det en ära. Vad jag ska säga? Ja, det var det jag tänkte förbereda när dessa tankar dök upp så jag får väl improvisera. Eller vad skriver jag? Improvisera gör bara de som inte är förberedda och som inte förstått det hantverk som en talare förväntas behärska. Istället kommer jag att extemporera, vilket betyder att jag mycket väl vet jag ska ta upp men inte riktigt vet när och hur. En sak som jag kommer att nämna är att Lasse Müller – Eskilstunas grand old man inom kultur – kommer på föreställningen. Utan honom hade jag antagligen inte blivit den jag blev och Eskilstuna hade varit betydligt fattigare på kultur. Vi samarbetade ett par år på 80-talet och det var faktiskt under den tiden jag senast satte upp något liknande som kvällens föreställning.

Sånt är livet som vi lever just nu kommer att beröra för det handlar om oss. Jag ser fram emot Ronjas sång ”la vie en rose/ I rosenrött jag drömmer”, Torbjörns tolkning av Strindbergs ”ett halvt ark papper”, Solveigs fasanfulla monolog när hon gestaltar en ursinnig Medea och Claes Diedens  fantastiska sån i ”You make me feel so young” + mycket mer.

Min hjärna är en fantastisk skapelse. Den vet att mina vänner har repeterat in sina texter så att de tillsammans med publiken kommer att få njuta av att vi gör kultur tillsammans i Eskilstuna. Jag längtar till den minut jag får se dem ta emot publikens tack för en vacker, spännande och givande kväll.

Råkar du vara i Eskilstuna och inte ha tid att komma ikväll 28/2 kl. 19,00 så spelar vi 2/3 kl. 15,00. Var? På Gästis, det gamla gästgiveriet som mer och mer blivit stadens kulturhus. Välkommen.

 

Annonser

Jag som trodde att han var död!

Häromdagen åt jag lunch på ett matställe som jag ofta besöker. Det är ett populärt ställe som många ”kulturmänniskor” gjort till sitt. Det innebär naturligtvis att jag är bekant med många och det är lika naturligt ett av de skäl som gör att jag går dit. God mat och en trevlig stämning förhöjer upplevelsen. Så var det också den här dagen. Efter att ha ätit en god pasta var det dags att försöka göra något vettigt. Jag reste mig upp och tog på mig rocken. På väg mot dörren såg jag något bekant som väckte bitterljuva minnen.

Med ryggen mot mig stod en man som jag tyckte var bekant. Det såg ut som en man som betytt mycket för min utveckling på 80-talet och som jag ytterst sällan träffat sedan dess. Det senare var ju naturligt. Han var ju död! Och det kände jag starkt i just det ögonblicket. Så synd! Han var ju en klippa som betytt mycket för kulturlivet i Sörmland. Men, det hade jag ju hört. Svår sjukdom, cancer och så var det slut. Tyvärr! Rent personligt så trodde han på mig vid ett avgörande tillfälle i mitt liv. Han såg till att jag fick chansen att utveckla ett projekt. Det gjorde jag och det gick bra, i mångt och mycket för att han gjorde just det. Han trodde på mig och det har jag alltid varit tacksam för. Därför var det tråkigt att höra att han drabbats av sjukdom och dött.

Men nu stod han där! Eller ändå inte? Eller? Vad? När den här mannen väl vände sig om såg jag att det var han! Nu kändes det väldigt mycket på alla möjliga sätt. Glädjen över att få träffa honom blandades med skamkänslor för att jag trott att han var död. Det blev ett kort möte. Vi hälsade och sa några ord innan jag gick vidare. Men i mitt sinne var det ett långt och härligt möte. Jag kom ihåg de första gångerna vi träffades, de gånger han skickade bilder som jag skulle kunna använda i min första bok och de gånger när jag tyckte att han hade helt fel och inte fattade ett dugg. Det var ett bitterljuvt möte som gav perspektiv.

Nu när jag vet att han finns ska jag ta ett initiativ och be att få träffa honom. Hans funderingar och tankar är alltid värda att lyssna till och ett möte kommer att berika livet. Och! Det finns så många fler gamla vänner som jag inte träffat på många, många år. Nu är det dags. Istället för att tänka är det dags för handling. Och det är här dagens konklusion kommer in.

Om ett par dagar ska jag gå på en begravning. Det är en annan vän som gått sina sista steg och nu gått in i den eviga vilan. Jag ser fram emot det. En begravning är ett vackert tillfälle att ge en kamrat en sista hälsning.

Har du tid att inte ta kontakt med dina gamla vänner så att de hinner dö innan du gör det? Jag har det inte! Och jag är mycket glad över att min gamle arbetskamrat inte var död. Det gjorde min dag.

Gratis är inte gratis!

Så skulle man kunna sammanfatta dagens fundering. Men! Om du vill veta vad jag menar är du välkommen att läsa mina tankar.

Jag bor i en stad med ett synnerligen begränsat kulturutbud. Ja, det tycker jag faktiskt om man jämför med andra mellanstora svenska städer. Enligt en under sökning (gjord av Hyresgästföreningen)  ligger Eskilstuna på 32 plats av 34 undersökta kommuner. (Rätta mig gärna om jag har fel).  Enligt en arrangör av konserter beror det delvis på att det är så många gratisevenemang. Tyvärr ligger det nog något i vad han säger när det gäller musikaliska upplevelser. Debatten om detta kom upp i samband med att Eskilstuna kommun meddelade att stadsfesten i år ska vara gratis, vilket i sin tur innebär att kommunen subventionerar kalaset.

Detta innebär att vi Eskilstunabor lär oss att det kan vara gratis och om då någon entreprenör försöker erbjuda en högklassig konsert till en rimlig kostnad. Ja, då stannar vi hemma och suckar över att det är så dåligt på TV istället. Någon kanske till och med klagar lite på kommunen över att det aldrig händer något i den här stan. Det negativa hjulet har nu startat men det är inte bara kommunens fel. Det stora felet sitter hos oss som bor i Eskilstuna.

Istället för att kosta på oss och få uppleva bra musik, bra teater och andra kulturella arrangemang som faktiskt kostar pengar, gnäller vi över att det inte erbjuds något. Och det är ju så enfaldigt att jag faktiskt skäms. Vi skjuter ju oss själva i foten. Eftersom vi inte kostar på oss vill ingen arrangör riskera att förlora pengar och då satsar de inte i Eskilstuna. Det är ju självklart men det vägrar vi tydligen inse. När sen kommunen bjuder till så blir det lätt lite lätt ”kiss i sängen”. Det känns bra för stunden men sen blir det kallt och trist. Näh, kom igen nu Eskilstunabor. Låt oss alla sätta ett par hundra kr/ år på att gå och uppleva en show. Jag garanterar att stan blir roligare då.

Norrbottenskuriren och Norrländska Socialdemokraten är två tidningar från Luleå/ Norrbotten som jag med stort nöje läst på nätet de senaste åren. Tack vare att den funnits gratis har jag dagligen kunnat hålla mig underrättad av saker som händer i min hemstad. Nu är den tiden förbi!

Jävlars! De har börjat ta betalt för att läsa deras tidning via internet på samma sätt som de som får tidningsupplagan. Det är ju upprörande, Jag har inte råd att prenumerera på mer än Eskilstunakuriren. Hur ska detta gå? Jodå, jag är riktigt störd men ändå inte alls!

Analogt med mina tankar om gratiskultur är något som inte är lyckat för Eskilstunas kulturliv så måste jag ju inse att tidningen behöver pengar/ kapital för att kunna ge en initierad bild av vad som händer i Norrbotten. De har mitt stöd, samtidigt som deras beslut oroar mig.

Det finns en stor risk att de/ vi som läst på nätet inte längre bryr oss om tidningarna. Och då startar de själva det negativa hjulet. Färre läsare innebär mindre annonsintäkter, som innebär högre kostnader, som innebär färre läsare, vilket innebär ………

Konklusionen blir då – enligt mig – att gratis måste få kosta pengar. Det må låta knäppt – och är det ju om du föredrar att läsa det ordagrant – men jag menar att om vi Eskilstunabor och tidningsläsare kunde inse det, då skulle det kunna bli riktigt billigt.

Vi skulle ha härliga konserter, häftiga teaterupplevelser och en innehållsrik tidning att läsa. Gratis är inte gratis men prisvärt!

Fan vad snygg han är!! Att han kan sjunga gör inte saken sämre!!!

????? Alltså egentligen! Kan man uttrycka sig på det viset? Ja tydligen, åtminstone på Facebook om man är kvinna! Men. Om man är man då? Kan jag skriva ”fan vad snygg hon är!! Att hon kan sjunga gör inte saken sämre!!”! Denna fundering utgör ämnet för dagen.

Ibland häpnar jag över hur kvinnor uttalar sig om män. Samtidigt inser jag att vi män också kan göra bort sig med obetänksamma formuleringar som kan uppfattas annorlunda än vad det är menat. Så allt för upprörd är jag egentligen inte.

Men jag tycker faktiskt det är en sak att säga det lite så där spontant och en annan att skriva det på ett forum som FB. Det är lätt att uppfatta det som sexistiskt och då på så sätt förnedrande för den ”han” hon talar om. Har inte utvecklingen gått längre eller är det bara männen som ska lära sig att vakta sin tunga?

Jag förvånas och lider när jag får höra historier om hur kvinnor blivit förbigånga eller t.o.m. förnedrade just för att de är kvinnor. Det är rent ut sagt fördjävligt att det ska fortgå i dagens samhälle. Samtidigt måste vi inse att så länge vi inte strävar efter att vakta på våra ord och inte slänga ut vad som helst så blir det lätt fel åt båda hållen.

Igår hade jag nöjet att få föreläsa för tonåringar. Det var enormt roligt att få umgås med dem och få en påminnelse om hur det är att vara ung. Om någon av dem hade sagt den replik som jag retat upp mig på. Ja, då hade jag nog skrattat och tänkt att det var lite småroligt och obetänkt. En replik som hör ungdomen till. Om en välutbildad kvinna i + 40 säger samma sak? Ja, det är då jag tycker det känns lite så där. Om en man + 60 säger det så blir det rent av patetiskt, eller?

Ja, ja, jag vet att det här bara är en bagatell och ett ”roligt” inlägg på ett socialt forum. Det är väl inget att hänga upp sig på. Näh, precis. Det tycker jag också. Men eftersom jag med emfas hävdar att ”all kommunikation sker på mottagarens villkor bör man tänka på

Ett ord

Ett ord som en människa fäster sig vid

Kan verka i oberäknelig tid.

Det kan framkalla glädje till livets slut.

Ja, det påverkar livet på jorden,

Så slarva inte med orden.

 

 

Eskilstuna Kvalitet – inget begrepp värt att skydda

Ja, så stod det i Eskilstunakuriren den 5 april 2008. Och det låter ju inte så kul, men i sanningens namn låter det värre än vad det är. Om detta begrepp handlar dagens fundering.

Vad tidningen tog upp handlade om ”klatschiga slogans” betydelse för städernas marknadsförning.  De frågade hur folk runt om i landet uppfattade den slogan som Pia Larsson på turistbyrån i Torsby sade  ”Det låter som svensk kvalitet, något bra”!

Och det är precis det Eskilstunakvaliteten som jag vill resonera kring. Något som är bra!  I höstas träffades nio personer som arbetar med något som är lite speciellt, lite udda och framför allt spännande. Vi jobbar med att stå på scener för att ge företag och organisationers konferenser – event – möten det där lilla extra. Vår värdegrund grundar sig på att vi vill ge Inspiration – Kunskap – Underhållning. Vi presenterar oss som den lilla konsultgruppen med den stora kompetensen. Och eftersom flera av oss har verkat inom mötes/ konferens och nöjesindustrin i över fyrtio år så vet vi att vi kan hålla vad vi lovar.

Jag är stolt över att komma från Luleå. Den är staden i mitt hjärta och det är upplevelserna i ungdomen som har format mig och mitt liv. Allt är faktiskt möjligt om du vill och är beredd att jobba för att nå ditt mål. Lika stolt är jag över att få vara med i den här gruppen. För som Noomi Frid sa en gång ”jag lever min dröm”. Vi lever våra drömmar, vi har skapat och skapar vår egen framtid. Ingen av oss har anställningar som ger trygghet, ingen månadslön som betalas ut i slutet av varje månad, men vi har förverkligat oss själva. Vi har skapat och får leva i vår dröm. Det är fantastiskt.

Staden Eskilstuna har i många, många år varit svårt ”Jantelags-drabbat”. Dålig självkänsla och dålig tilltro till att något bra skulle kunna komma från stan var grunden för kampanjen med Eskilstunakvalitet. Det fick jag veta när vi flyttade hit 1980 och jag upptäckte snabbt att det stämde. Mycket väl! Tyvärr finns det många exempel på hur artister och entreprenörer som lämnat stan för att sedan slå igenom på den nya orten. Ett paradexempel på detta är rockbandet Kent och tidigare Modellteatern som utgjorde grunden till det som sedan fick namnet Orionteatern i Stockholm.

MEN! Vi i gruppen Eskilstunakvalitet stannade och stannar kvar. De flesta jobben/ uppdragen vi får är naturligtvis runt om i landet. Orsaken till att vi bor kvar är naturligtvis mångfacetterad. En orsak är trivsel . En annan är att det är så lätt att komma hem. Staden ligger så bra till. Tåg (när de håller tiden), bil (utanför stadens centrum) och närhet till flyg gör att det är lätt att utföra vårt arbete.

När en person har en grundtrygghet i sitt boende, när samhället runt om en fungerar, när man har familj och vänner runt om sig. Då har man livskvalitet. Vi i vår grupp har dessutom kollegor som förstår vad det innebär att arbeta de mest underliga tider, på de mest underliga platser. Vi kan ge varandra feedback och handledning när det uppstår problem. Det gör att vi lyckas och kommer fortsätta att lyckas. Vi kommer att fortsätta att resa runt i landet och leverera kvalitet från Eskilstuna.

Eskilstunakuriren må ha haft rätt 2008, men nu är Eskilstunakvalitet ett begrepp att vara stolt över!

Vill du veta mer om oss? Gå in på http://www.eskilstunakvalitet.just.nu