Arkiv | Filosofiska tankar i hängmattan RSS for this section

Säg Nej! Det räcker så! Eller vådan av att befinna sig i limbo.

Nej, det här blogginlägget handlar inte om Me-too. Det handlar inte heller om Donald Trump, inte ens om SD. Det handlar om att visa respekt för en utsträckt hand och helt enkelt säga Nej!

Som bilförare och cyklist är jag glad över att fler och fler trafikanter stannar till eller släpper fram den andre. Än gladare blir jag över de som med ett ögonkast eller liten vinkning tackar för vänligheten. Ja, jag tycker att det är precis lika roligt att tacka som att ge ett litet tecken på att tacket är uppskattat. Det betyder att vi sett varandra och visat varandra vederbörlig respekt.

Men när det gäller det här med att få respons i andra sammanhang är det inte alls så vanligt att man får respons på en propå. Om frånvaron av ett Nej och de konsekvenser det kan få handlar dagens fundering.

Som frilansande föreläsare – i över trettio år – måste jag hela tiden påminna om att jag finns och att eventuella kunder gärna får ta kontakt för att anlita mig. Det kan också kallas marknadsföring alternativt att sälja in en produkt. Problemet för mig och andra ensamarbetare är att produkten är jag. Och oss emellan, det kan kännas jävligt (svordomen är medveten) jobbigt att sälja in sig själv. Eller kanske ändå inte. Det borde det ju inte göra. Egentligen! En gång i tiden började jag ju med det här för att det fanns en tilltro till min förmåga. Att det fanns människor därute som både ville lyssna och dessutom betala för att göra det. Nu när jag tittar tillbaka så har det ju funkat i tre decennier, så vad är problemet?

Jo, det är att inte ens få ett Nej. Jag sträcker ut en digital hand via mejl och information. Det går via datorn rakt in i mottagarens. De får en chans att reagera och förhoppningsvis respondera. Men händer det något? Jag har ingen aning och det är den känslan som framkallar negativa tankar och ett dränerat självförtroende. Det kommer inget svar. (Jodå för mig är det här något av ett lyxproblem 66 år gammal och arbetslivet i stort sett bakom mig).

Det är värre för alla de som på ett eller annat sätt befinner sig utan arbete och möjlighet att försörja sig. Arbetsförmedlingen ”tvingar” dem att söka jobb, på jobb, på jobb. Det är ju i och för sig lovvärt. Naturligtvis ska den som för tillfället är utan arbete söka de jobb som kan passa dem. Men och det är ett viktigt men. Hur mår den människa som gång på gång skickar ut ett budskap om att de finns till och är beredda att dra sitt strå till stacken och inte får något svar? Jag förstår deras frustration. Säg Nej, det räcker så! Då vet de att de i alla fall har blivit uppmärksammade.

Runt om i landet finns det många som gärna vill skriva en bok och sedan få den publicerad. Själv har jag haft den stora glädjen att få ge ut tre böcker. Den känslan när man får se sina ord tryckta i en bok är fantastisk så jag förstår alla de som sitter på sin kammare och skapar den stora romanen. Förlagen får in massor av manus årligen och förväntas ge ett omdöme. Tror du att de gör det? Ja det säger de att de gör. Men? De är samtidigt tydliga med att den som sänt in ett bidrag inte kan förvänta sig att få respons på 3 – 6 månader. Hur tror du att det känns när du lämnat in något du arbetat och lagt in dina känslor i under en – ofta – mycket lång tid ska förväntas vänta ett halvår? Du bör då vara tacksam för att de i alla fall skickade ett mejl där de tackade för intresset med ett Nej Tack? Och det är bara ett fåtal som överhuvudtaget hör utav sig. Tror du att det är befrämjande för kreativiteten så tror du fel. Säg Nej, det räcker så!

Herr Gå Man-lagen har på ett positivt sätt skapat en – ibland – bättre kommunikation mellan trafikanter med det lilla tacket. Jag är övertygad om att det skulle vara enormt utvecklande för alla om vi blev bättre på att säga Nej.

Att befinna sig i limbo beskriver Läkartidningen så här ” Ordet limbo (medeltidslatin, ungefär »gräns«) används idag för att beskriva en obestämd väntan utan att veta när, eller ens om, något kommer att hända. Det har även betydelsen »vara förbisedd«, »åsidosatt« och »befinna sig i ett obestämt tillstånd«”. Den känslan är ingen värd!

Nå, nu kanske du undrar om det bara är surhet och frustration över att jag inte fått något manus refuserat? Nej det är det inte. Men vetskapen om att jag kanske inte ens får ett nej lägger hämsko på min inre önskan att skriva den roman som tickar i mitt huvud. Tänk om jag inte ens får ett Nej!

Annonser

Retorikens ABC – bokstaven Q

Qunitilianus! För de som är intresserade av retorik är det ett självklart namn som man bör kunna slänga sig med. Och! Med tanke på hans syn på människan, på det talade ordet och på den betydelse han har haft på den retoriska utvecklingen gör även jag det gärna. Om det handlar dagens fundering!

Marcus Fabius Qunitilianus föddes norra Spanien omkring år 35 och dog i Rom ungefär 60 år senare. För eftervärlden är han mest känd för sitt stora verk ”Institutio Oratoria” som i tolv böcker resonerar kring retorik och hur han anser att det ska användas.

Han inledde sin retoriska bana i Rom där hans studerade retorik för Domitius Afer och började sedan själv undervisa i retorik. Efter en kort period i Spanien återkom år 68 han till Rom som en del av den blivande kejsaren Galbas entourage. År 71 fick han sedan den första professuren i Retorik och var en uppskattad privatlärare för högt uppsatta personer i Rom.

Det jag personligen tycker är det mest intressanta med honom är inte att han hade privatundervisning med eliten utan hans sätt att se på retoriken som ett hantverk och en ideologi. Han menade att retoriken som vetenskap tar fram och utvecklar oss alla till goda och fritt tänkande människor. Den hjälper oss att uttrycka det bästa i oss själva. Den ger mod och kunskap.

Qunitilianus menar vidare att retoriken utvecklads bäst genom att man lär sig och tränar i grupp, men att det samtidigt är viktigt att det finns tillgång till privata samtal om vad den enskilde individen kunde behöva för att utveckla sin egen speciella personlighet.

Patos! Känslor! Qunitilianus anser liksom jag att det är viktig med känslor och påpekar vikten av att använda sig av känslor för att påverka sina lyssnare. Och jag är säker på att han skulle sucka tyst för sig själv om han tvingades uppleva många av dagens politiker. Det är allt för många som inte förstått att känslominnet är det starkaste minnet som binder samman logik och förnuft. Trist, tråkigt är dessvärre adjektiv som beskriver vad många väljare tycker om deras retoriska förmåga.

Estetik! Jodå, även här har vi samma uppfattning. Det är inte bara orden som har betydelse i hur man uppfattar ett budskap. Det handlar om så mycket mer. Allt runt omkring. Det estetiska och det vackra förstärker upplevelsen och förtydligar budskapet.

Form och regler får inte ta bort berättandet! Han anser även att det är den levande berättelsen som är det primära, inte former och regler hur något ska ställas upp innan det presenteras. Talet ska kännas naturligt. Den retoriska metodiken ska vara underordnad och vara det goda talets bas som budskapet ska byggas kring.

Till sist påpekar Qunitilianus även att en sann retoriker är en god människa. Retoriken är en dygd och bör bara användas av människor med hög moral. Även där håller jag med honom eftersom min åsikt är att det är ett mycket kraftfullt vapen/ verktyg som i händerna på fel personer kan vara förödande. Det hade varit intressant att veta hur världen hade sett ut om inte Hitler råkat gå på bio och sett en film om en landsortsagitator och han inte träffat Goebbels.

Det är inte för inte Qunitilianus ofta kallas retorikens fader. Jag är beredd att hålla med om det även om jag menar att man inte heller får glömma bort Aristoteles för hans mer formella teorier.

Tack för att du läst så här långt!

Isofix! Har du Isofix???????????

Alltså jag tycker inte om att känna mig dum, speciellt inte när jag är inne i en affär och är involverad i ett samtal. Vår önskan är att det ska leda till ett köp av en efterlängtad vara. Men frågan upprepades inte bara en, två, tre, fyra eller fem gånger och det med en ton som förstärkte det intryck jag fick av expediten. Hon tittade på mig med en blick – som jag tolkade – av hur dum får man vara på en skala av dum, dummare, dummast.

Uppenbart var jag sämst i klassen eftersom jag tydligen inte visste om jag hade det i bilen. Hur ska jag veta det var mitt naiva svar? Blicken jag fick gjorde att jag började gå i gång – men rollen som jag spelade i denna affär gjorde att jag höll tillbaka irritationen – och undrade än en gång vad Isofix var. Vet du det? Ja, det är mycket troligt om du inte vet det om du är i en pre- eller postfertil ålder. Själv har jag mycket som talar mot att en sådan som jag ska veta det. En medelålders vit man (63 år gammal) som kör röd kombi är ju decennier från att förstå det kloka i att ha Isofix monterat på plats i baksätet.

Samtalet som min dotter förde gick vidare och ett inköp gjordes efter en kontroll om jag hade just den numera ofta nämnda finessen i min Folkvagn. Ja, ni skulle ha sett hennes min när hon gick ut och tittade hur det stod till i bilens baksäte. Triumfatoriskt såg hon till att köpet genomfördes och trodde att det var slut med det. Men då flög fan i mig och bad henne komma ut och bevisa hur detta hjälpmedel användes. Trumpet nöjd följde hon med ut och sen var det inte längre så kul för henne. Ärligt talat så förstår jag inte varför men eftersom min bil har skinnklädsel gick det inte att använda Isofix på det sätt som var tänkt. Jävlars vad hon kämpade och jovisst jag insåg nu vad smart det var om det nu hade kunnat fungera.

Återköp och en billigare och mindre finessrik variant köptes in och ni ska inte tro att hon var nöjd med att hon då skulle få tre personer nöjda med inköpet. Men hon protesterade inte, det gjorde inte vi heller. Äntligen var vi klara!

Framför allt var det kära barnbarnet Ammi otroligt glad och nöjd. Hon hade fått en röd bilbarnstol som gjorde att hon nu kunde känna sig som ett stort barn. Det fanns inte i hennes hjärna att morfar hade en stol som var tvungen att bältas fast även när det inte satt barn i den. För det är vad Isofix handlar om. Det är två fästen som man kan fästa en bilbarnstol i vilket gör att den är säkert förankrad i alla lägen.

Men dum tycker jag inte om att känna mig och det var inte trevligt att besöka den enda specialisten på baby/ barnprylar i Eskilstuna. De må vara välsorterade när det gäller sortimentet men deras sätt att behandla presumtiva kunder har en mycket god utvecklingspotential.

Positivism och respekt är honnörsord som vi alla bör tänka på när vi möter andra människor. Det här hände mig för flera dagar sedan men eftersom hon fick mig att känna mig obekväm fick hon mig också att skriva ner denna fundering. Och det var väl inte så smart av henne.

Må gott vänner, tack för att du läste dagens tankar!

Zlatan + Blöjan + Råttan = Båg

Lögn och förbannad dikt är ett annat sätt att beskriva temat för dagens fundering. Gång på gång får vi uppleva att media ljuger oss fulla med sensationella uppgifter och gång på gång går vi på det. Vi ser Expressens och Aftonbladets löpsedlar och eftersom de ser i princip identiska ut ”måste” det ju vara sant det de skriver. Men! Det är det ju inte och vi vet det och ändå går vi på det. Varför är vi så dumma.

I rubriken tar jag upp tre exempel på lögner som upprepats så många gånger att de blivit en sanning. Lena Mellin i Aftonbladet tar i sin kolumn upp två av de mest flagranta övertrampen med Råttan och Blöjan. (läs den gärna på http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article19308802.ab) Eller så kommer huvudbudskapet här. Råttköttet i pizzan handlar om en vandringshistoria med ett ursprung i England som handlar om att en man fått en tand i sin pizza. Polisen gjorde en razzia och fann 50 slaktade råttor på den utpekade pizzerian. Och! Jodå vi gick på det som bara den och sällan har det väl bakats få pizzor som de veckor man kom ihåg detta hemska faktum. För hade det hänt på en pizzeria kunde det hända på vår.  Det här var så tidigt som 1973 och den storyn lever än.

Blöjan då? Jodå det hemska har hänt. Det riskkapitalistiskt styrda vårdföretaget Carema (som nu – efter skandalen – ändrat namn till Vardaga) gjorde det hemska. De gjorde det oförlåtliga, nämligen att väga kissblöjor för att spara pengar! Upprörd blev vi alla! Ja, nästan alla då. De som jobbar inom vården vet att det är vanligt för att ge den behövande en anpassad blöja för var och en. Kommunals ordförande Annelie Nordström – som kände till fakta – passade på att ge Carema en snyting med en medveten lögn som grund. Det passade ju bra för tillfället. Först senare i en intervju medgav hon att använt den metaforen som ett retorisk förtydligande.

Zlatan då? Ja, där handlar det inte om något negativt, tvärtom det är en härlig story om den generöse hjälten som vill alla väl. Han hade råkat missa att betala vägavgiften till den villaförening han är med i. Kostnad 500 kr/år. Ajdå, tyckte han och betalade in 500 000 kr som en liten ursäkt. Härligt, generöst och snyggt tyckte jag och gick på ljuget med hull och hår. Zlatan har säkert så mycket pengar att han har råd med det. Och, det höll i tre dagar innan vi fick veta sanningen.

Det är nu som två frågor dyker upp i min skalle.

Varför ljuger och förvanskar media så mycket om så – i sig faktiskt relativt triviala saker som Råttor – Blöjor – Överbetalda fotbollspelare?

Vad är egentligen fakta i det stora som händer i världen. Vilken sanning får vi om krisen Israel – Palestina. Vad får vi inte veta om kriget i Syrien. Hur kan det komma sig att IS/ Islamiska Staten har sådana framgångar? Inbördeskriget i Ukraina! Ja, det går att räkna upp hur mycket som helst och ju fler saker som dyker upp desto osmakligare blir det. Blir vi lurade hela tiden? Finns det fortfarande media som rapporterar någorlunda objektivt?

Jag inledde med att ta upp Lena Mellins kolumn som jag uppskattar. Samtidigt är hon ju en representant för media och på så sätt delvis ansvarig för de lögner de spritt ut. Men! Hon har ju blivit så stor och fin att hon belönats med en egen kolumn. När man nått den nivån i branschen kan man säga sanningar eftersom de inte längre är så aktuella.

Zlatan + Blöjan + Råttan = Båg

Lögn och förbannad dikt är ett annat sätt att beskriva temat för dagens fundering. Gång på gång får vi uppleva att media ljuger oss fulla med sensationella uppgifter och gång på gång går vi på det. Vi ser Expressens och Aftonbladets löpsedlar och eftersom de ser i princip identiska ut ”måste” det ju vara sant det de skriver. Men! Det är det ju inte och vi vet det och ändå går vi på det. Varför är vi så dumma.

I rubriken tar jag upp tre exempel på lögner som upprepats så många gånger att de blivit en sanning. Lena Mellin i Aftonbladet tar i sin kolumn upp två av de mest flagranta övertrampen med Råttan och Blöjan. (läs den gärna på http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article19308802.ab) Eller så kommer huvudbudskapet här. Råttköttet i pizzan handlar om en vandringshistoria med ett ursprung i England som handlar om att en man fått en tand i sin pizza. Polisen gjorde en razzia och fann 50 slaktade råttor på den utpekade pizzerian. Och! Jodå vi gick på det som bara den och sällan har det väl bakats få pizzor som de veckor man kom ihåg detta hemska faktum. För hade det hänt på en pizzeria kunde det hända på vår.  Det här var så tidigt som 1973 och den storyn lever än.

Blöjan då? Jodå det hemska har hänt. Det riskkapitalistiskt styrda vårdföretaget Carema (som nu – efter skandalen – ändrat namn till Vardaga) gjorde det hemska. De gjorde det oförlåtliga, nämligen att väga kissblöjor för att spara pengar! Upprörd blev vi alla! Ja, nästan alla då. De som jobbar inom vården vet att det är vanligt för att ge den behövande en anpassad blöja för var och en. Kommunals ordförande Annelie Nordström – som kände till fakta – passade på att ge Carema en snyting med en medveten lögn som grund. Det passade ju bra för tillfället. Först senare i en intervju medgav hon att använt den metaforen som ett retorisk förtydligande.

Zlatan då? Ja, där handlar det inte om något negativt, tvärtom det är en härlig story om den generöse hjälten som vill alla väl. Han hade råkat missa att betala vägavgiften till den villaförening han är med i. Kostnad 500 kr/år. Ajdå, tyckte han och betalade in 500 000 kr som en liten ursäkt. Härligt, generöst och snyggt tyckte jag och gick på ljuget med hull och hår. Zlatan har säkert så mycket pengar att han har råd med det. Och, det höll i tre dagar innan vi fick veta sanningen.

Det är nu som två frågor dyker upp i min skalle.

Varför ljuger och förvanskar media så mycket om så – i sig faktiskt relativt triviala saker som Råttor – Blöjor – Överbetalda fotbollspelare?

Vad är egentligen fakta i det stora som händer i världen. Vilken sanning får vi om krisen Israel – Palestina. Vad får vi inte veta om kriget i Syrien. Hur kan det komma sig att IS/ Islamiska Staten har sådana framgångar? Inbördeskriget i Ukraina! Ja, det går att räkna upp hur mycket som helst och ju fler saker som dyker upp desto osmakligare blir det. Blir vi lurade hela tiden? Finns det fortfarande media som rapporterar någorlunda objektivt?

Jag inledde med att ta upp Lena Mellins kolumn som jag uppskattar. Samtidigt är hon ju en representant för media och på så sätt delvis ansvarig för de lögner de spritt ut. Men! Hon har ju blivit så stor och fin att hon belönats med en egen kolumn. När man nått den nivån i branschen kan man säga sanningar eftersom de inte längre är så aktuella.

“It is a good day to die”

Det är en gråmulen morgon med massor av nysnö som ligger som mjuka bomullstussar på träd och buskar. Wille the dog pulsar framåt i snön och de enda ljud vi hör är våra steg. Det är en bra dags morgon!

Om ett tag sitter jag inne i värmen och dricker kaffe. Wille lägger sig vid min sida och jag läser en bok. Den handlar om hur du ska leda med förtroende. Den är bra och den leder mig fram till dagens fundering.

”It is a good day to die”! Oh my children dry your eyes. It is a good day to die”. Vad nu då? Är det en suicideringsaktivitet på gång undrar du kanske? Nej! Tvärtom! Läs rubriken en gång till så förstår du vad jag menar. Du har säkert upplevt många gråvädersdagar när livet inte varit helt på topp. Tänk om du dött just då. Inte hade det varit speciellt kul. Näh! Ska man dö så är det bättre att göra det när livet är som bäst.

Robbie Robertssons ord har jag många gånger funderat på. De är en affirmation som ger mig kraft när livet är tungt och lite småkul är det att tänka på dem när jag haft en dag att minnas. I går kväll lyssnade jag på den här låten samtidigt som jag lyssnade på en kamrat till Robbie Robertsson. Han heter Neil Young. En av hans mest kända sånger är ”Heart of Gold”.

I want to live,
I want to give
I’ve been a miner
For a heart of gold.
It’s these expressions
I never give
That keep me searching
For a heart of gold
And I’m getting old.
Keeps me searching
For a heart of gold
And I’m getting old.

Och det sista stämmer ju bra in på mig. Jag börjar bli gammal. Men eftersom jag under min vandring i livet fått uppleva så många bra dagar vill jag uppleva fler. Och som Neil Young säger. Det gäller att gräva, jobba, möta andra människor som jag kan få uppleva lyckan av att vara en del av den stora gemenskapen.

Jag har lekt teater, studerat teater, arbetat med teater i över fyrtio år. Ibland (tyvärr ofta i arbetet med ungdomar) kan jag vara enormt less eftersom de jag försöker regissera inte har riktigt samma syn på att svettas för att nå målet som jag har. Sedan tio år leder jag ett sällskap som gör teater för just lusten att göra teater tillsammans. Vi repeterar i en danssal där koreografen satt upp ett tankeord som jag tycker är mycket klokt. ”Ballet is what you put into it”. Så sant som det är skrivet.

Den 17 maj har vi premiär på En Midsommarnattsdröm på Eskilstuna teater. Jag ser fram emot det eftersom en stor lycka för mig är att se lyckan hos min ensemble när de gjort en strålande föreställning. Eventuellt kommer jag att själv gå upp på scenen för att avsluta med Pucks epilog ”Om vi skuggor nu har ….

Men jag vet redan nu hur jag ska avsluta mitt tal till ensemblen

 

And he turned to his people and said dry your eyes
We’ve been blessed and we are thankful
Raise your voices to the sky
It is a good day to die.

Skål för livet! Det här blir en bra dag.

 

 

 

Hur många goda viner finns det egentligen?

I Italien finns 16 500 viner från 1 685 vingårdar som är värda att uppmärksammas lite extra. De är de bästa vinerna som produceras där och just därför är det lite småkul att läsa om dem. De finns beskrivna i en bok som en god vän gav mig i födelsedagspresent. Men när jag skulle se efter vad två viner som Vinupplevelser AB hade fått för betyg så fanns de inte med. Om det handlar dagens fundering.

Boken heter Bibenda wine – the guide to the finest italian wines 2012. Det är en tegelsten på 1791 sidor och är sammanställd av föreningen för italienska sommelierer. Vilket indikerar att den bör vara en kvalitetsmarkör för oss som vill hitta de bästa vinerna.

Vinupplevelser är ett internetbaserat bolag som har hittat två viner från Toscana som de vill puffa extra för. De beskriver mångordigt och initierat ett vin från Bolgheri och ett från Montalcino. Eftersom jag ofta är i just Toscana och har förmånen att vara vän med Enzo som har ett välsorterat enotek (vinshop) har jag också upptäckt/ insett att just viner från Bolgheri och Montalcillo är ofta otroligt goda och välgjorda. Det var just därför jag slog upp min ”vinbibel” för att se vad de vingårdar de ville att jag skulle köpa från hade fått för recensioner av italienska sommelierklubben.

De fanns inte med! Alltså kan det inte vara gott vin. Eller? Jag blev nyfiken. För syns man inte så finns man inte! Eller hur var det här nu. Hur många vingårdar kan det finnas som levererar kvalitetsviner egentligen? Finns det alltså fler än 1685? Och! Hur mycket vin tillverkas det i Italien? Jag gick till källorna.

Min vinbibel vet att berätta att

  • Italien är det land som producerar mest vin i världen
  • att den odlade arealen är                                                                     632 000 hektar
  • antalet vingårdar är                                                                               384 000
  • snittproduktionen de senaste fem åren är                                    47 miljoner hektoliter

Den italienska vinindustrin är omsätter årligen 13 miljarder euro varav 3,9 miljarder kommer från exporten till andra länder. Till det kan läggas den ekonomi som turismen skapar och man inser att vin är viktigt för Italiens välmående

Om vi jämför lite med hur vi har det med vår agrara industri så fanns det år 2010 71 091 jordbruksföretag i Sverige som då kan jämföras med 384 000 vingårdar i Italien. Det är lite skillnad

Det är lätt att försvinna i mängden. Företaget Vinupplevelser slår ett extra slag för en Brunello de Montalcino med namnet Tenuta Donna Olga.  Och jag blir nyfiken, vad är det för vin, vem gör vinet och hur smakar det?

Svaret! ”Namnet kommer från den energiska och passionerade ägaren och vinmakerskan Olga Peluso Centolani. Familjens stora ägendom heter Tenuta Friggiali och är en av de större producenterna i området rund Montalcino. Olga såg att vissa vinmarker gav druvor som var något alldeles extra och startade detta premium märke inom gruppen som är hennes egen lilla juvel. Olga producerar en traditionell Brunello i motsats i vad många andra gör idag”. (Vinupplevelser)

Bästa sättet att få veta mer och om det duger till något är väl att åka dit tänker jag och beger mig i tankarna till Toscana. Det är så lätt att göra det. (Det snöar ute och ingen beger sig frivilligt ut i ovädret).  Och lättare blir det när jag ser filmen ”under Toscanas sol”. Det är en feel good- film som handlar om en kvinna som finner lyckan i staden Cortona.

I dag bokar jag en resa! Det kan jag vara värd. Kom med, det är du också värd! Vi åker till Montalcino och testar en Tenuta Donna Olga. På så sätt stöttar vi Italiens vacklande ekonomi samtidigt som vi mår gott.