Säg Nej! Det räcker så! Eller vådan av att befinna sig i limbo.

Nej, det här blogginlägget handlar inte om Me-too. Det handlar inte heller om Donald Trump, inte ens om SD. Det handlar om att visa respekt för en utsträckt hand och helt enkelt säga Nej!

Som bilförare och cyklist är jag glad över att fler och fler trafikanter stannar till eller släpper fram den andre. Än gladare blir jag över de som med ett ögonkast eller liten vinkning tackar för vänligheten. Ja, jag tycker att det är precis lika roligt att tacka som att ge ett litet tecken på att tacket är uppskattat. Det betyder att vi sett varandra och visat varandra vederbörlig respekt.

Men när det gäller det här med att få respons i andra sammanhang är det inte alls så vanligt att man får respons på en propå. Om frånvaron av ett Nej och de konsekvenser det kan få handlar dagens fundering.

Som frilansande föreläsare – i över trettio år – måste jag hela tiden påminna om att jag finns och att eventuella kunder gärna får ta kontakt för att anlita mig. Det kan också kallas marknadsföring alternativt att sälja in en produkt. Problemet för mig och andra ensamarbetare är att produkten är jag. Och oss emellan, det kan kännas jävligt (svordomen är medveten) jobbigt att sälja in sig själv. Eller kanske ändå inte. Det borde det ju inte göra. Egentligen! En gång i tiden började jag ju med det här för att det fanns en tilltro till min förmåga. Att det fanns människor därute som både ville lyssna och dessutom betala för att göra det. Nu när jag tittar tillbaka så har det ju funkat i tre decennier, så vad är problemet?

Jo, det är att inte ens få ett Nej. Jag sträcker ut en digital hand via mejl och information. Det går via datorn rakt in i mottagarens. De får en chans att reagera och förhoppningsvis respondera. Men händer det något? Jag har ingen aning och det är den känslan som framkallar negativa tankar och ett dränerat självförtroende. Det kommer inget svar. (Jodå för mig är det här något av ett lyxproblem 66 år gammal och arbetslivet i stort sett bakom mig).

Det är värre för alla de som på ett eller annat sätt befinner sig utan arbete och möjlighet att försörja sig. Arbetsförmedlingen ”tvingar” dem att söka jobb, på jobb, på jobb. Det är ju i och för sig lovvärt. Naturligtvis ska den som för tillfället är utan arbete söka de jobb som kan passa dem. Men och det är ett viktigt men. Hur mår den människa som gång på gång skickar ut ett budskap om att de finns till och är beredda att dra sitt strå till stacken och inte får något svar? Jag förstår deras frustration. Säg Nej, det räcker så! Då vet de att de i alla fall har blivit uppmärksammade.

Runt om i landet finns det många som gärna vill skriva en bok och sedan få den publicerad. Själv har jag haft den stora glädjen att få ge ut tre böcker. Den känslan när man får se sina ord tryckta i en bok är fantastisk så jag förstår alla de som sitter på sin kammare och skapar den stora romanen. Förlagen får in massor av manus årligen och förväntas ge ett omdöme. Tror du att de gör det? Ja det säger de att de gör. Men? De är samtidigt tydliga med att den som sänt in ett bidrag inte kan förvänta sig att få respons på 3 – 6 månader. Hur tror du att det känns när du lämnat in något du arbetat och lagt in dina känslor i under en – ofta – mycket lång tid ska förväntas vänta ett halvår? Du bör då vara tacksam för att de i alla fall skickade ett mejl där de tackade för intresset med ett Nej Tack? Och det är bara ett fåtal som överhuvudtaget hör utav sig. Tror du att det är befrämjande för kreativiteten så tror du fel. Säg Nej, det räcker så!

Herr Gå Man-lagen har på ett positivt sätt skapat en – ibland – bättre kommunikation mellan trafikanter med det lilla tacket. Jag är övertygad om att det skulle vara enormt utvecklande för alla om vi blev bättre på att säga Nej.

Att befinna sig i limbo beskriver Läkartidningen så här ” Ordet limbo (medeltidslatin, ungefär »gräns«) används idag för att beskriva en obestämd väntan utan att veta när, eller ens om, något kommer att hända. Det har även betydelsen »vara förbisedd«, »åsidosatt« och »befinna sig i ett obestämt tillstånd«”. Den känslan är ingen värd!

Nå, nu kanske du undrar om det bara är surhet och frustration över att jag inte fått något manus refuserat? Nej det är det inte. Men vetskapen om att jag kanske inte ens får ett nej lägger hämsko på min inre önskan att skriva den roman som tickar i mitt huvud. Tänk om jag inte ens får ett Nej!