Archive | april 2013

”Jag skulle kunna göra mig olycklig bara för att kunna göra det”!

Med glödande ögon och blossande kinder satt han och pratade om Laxfiske! Det var helt underbart att lyssna till honom. Egentligen var det helt absurt det han sade, men han gjorde det med en passion så att vi bara var tvungna att lyssna.

Han berättade om när han fått ett SMS från en kompis som var uppe i Norge och fiskade lax. Det stod ”idag har jag fått en lax på 5 kg och en på 6 kg”. Det meddelande gjorde honom nästan sjuk. Familjefadern med det viktiga arbetet och de goda vännerna fanns inte längre. Han bara var tvungen att sätta sig i bilen och åka dit. Allt annat var oviktigt. Det var bara den där känslan av att få en lax på kroken som hade etsat sig fast i hans skalle.

Han fortsatte med att säga att han förstod de som begick brott för att ekonomisera fisket, de som lämnade fru och barn och de som sket totalt i allt. Det var helt förlåtligt enligt hans sätt att se på saker och ting. För honom var det helt enkelt en så stor kick att fånga en lax så allt skulle i det ögonblicket vara rätt. Han berättade utförligt om det korta ögonblicket innan laxen hugger. Enligt honom så skedde det något magiskt. Älven förändrade sitt flöde, vinden stannade upp och solen blänkte till i vattnet. Naturen skickade ett meddelande om att nu var det dags, nu kommer fisken att hugga på flugan, Och vi trodde honom. Det var en magisk stund.

Vi talade vidare om hur knäppt det egentligen var för det är ju så sällan man verkligen fångar en lax. Han höll med men besegrade oss totalt med repliken ”när den hugger glömmer man totalt alla de år som man inte fått någon fisk”! Läs meningen igen ”alla de år”! Jag hade nöjet att träffa en person som var passionerad och jag beundrar honom så mycket.

Om ett par veckor har jag och mina kamrater i vårt teatersällskap premiär på En Midsommarnattsdröm av William Shakespeare. Vi är ett sällskap som gör teater för att vi tycker om att umgås och göra något tillsammans. Alla har vi jobb och familjer som tar mycket tid. En del har absolut inte tid att hålla på med något så löjligt som att spela teater. Men vi gör det i alla fall. Ingen av oss tycker att det är konstigt att vi repeterar ett par hundra timmar bara för att göra ett par föreställningar. Det tar tid och det sliter på både kropp och själ. I slutskedet är vi många som ligger sömnlösa och ”tänker aldrig mer”. Men ett löfte är ett löfte och mansläpar sig iväg till repetitionen i alla fall. Ju närmre premiären desto mer slit.

Sedan kommer vi till Eskilstuna teater. Vi bestiger tiljorna och vi ser utöver salongen. Det är då det händer. Livet blir något helt annat. Allt släp och slit är glömt, alla spänningar i gruppen försvinner. Det är kärlek i ensemblen. Livet är värt att leva.

Nästa dag är det premiär! Det är många känslor som far runt i kroppen, det är koncentration och det är svett. Men framför allt är det passion. Och! Det är nu jag verkligen förstår vår fiskande kamrat. Jag ser mig själv stå där i strömmen och kasta ut. Jag känner hur älven ändrar sitt flöde, hur vinden mojnar för ett kort ögonblick och hur solen blänker till i vattnet. Publiken – förlåt laxen – hugger på den utlagda flugan och slukar den med hull och hår. Det är bara att håva in bytet och känna sig stolt över att ha lyckats.

Den känslan man känner då, den är så stor att jag förstår att man skulle kunna göra sig olycklig bara för att kunna göra det.

Att lyckas när man står på en scen, är precis lika stort som att lyckas med att fånga en lax. Det handlar om att leva livet passionerat. Vad är din grej? Berätta gärna!

Så blev 61 år av mitt liv

Idag är det en vanlig dag för de flesta som fyller år den 21 april! Det vet jag eftersom jag har fyllt år 61 gånger just detta datum. Om det handlar dagens reflektion.

Solen skiner som vanligt som den brukar göra och jag har varit ute och gått med Wille the dog. Det brukar jag också alltid göra på min födelsedag även om kamraten/kamraterna ha växlat över tid. Livet sägs ju vara vad man gör det till så frågan är då vad jag gjort med mitt liv. Det var jag kom att tänka på under promenaden. 61 år. Vad har egentligen hänt under dessa år?

Låt oss börja från början.

1953 är jag 1 år. Jag bodde i Skellefteå tillsammans med min mamma, pappa och storasyster Kicki. Som ni förstår minns jag inte mycket men av bilder att döma var det ett bra liv. Pappa var fortfarande frisk och livet var gott. Mamma och pappa hade ofta fester och jag ser på bilderna att de var lyckliga föräldrar

1963 är jag 11 år. Vi bor i Luleå och pappa är död sedan många år. Jag tänker ofta på honom och när jag åker buss hoppas jag att han ska stiga på vid nästa busshållplats. Men! Livet är gott. Vi har det bra. Mamma kämpar med extrajobb för att min syster och jag ska ha det så bra som möjligt. Vi har allt, för det vi inte har är de saker som mamma inte har råd att ge oss. Mitt liv kretsar kring grabbarna på gården. Vi trivs tillsammans och växer varandra på ett härligt sätt. Flera av dem är livskamrater än idag. Den 21 april får jag en ny cykel. Det är en blå Monark och det är den snabbaste cykel jag någonsin haft. En gång cyklades den så fort att jag krockade med huset, men vad gör man inte för att komma först i ett race.

1973 är jag 21 år. Vilket liv! Allt är bara bra. Kompisar, brudar, jobb och en ljus framtid att se fram emot. Jag har gjort lumpen och funderar på vad jag ska göra med resten av mitt liv. Ekonomistudier i Umeå blir teaterstudier i Uppsala. Den flytten förändrar mitt liv! Efter att förlorat på rouletten på Norrlands Nation vinner jag högsta vinsten i livets kärlekslotteri. Jag träffar mitt livs kärlek Solveig. Siffran 21 är oslagbart och så kändes livet just då. Problem, vad är det?!

1983 är jag 31 år och är en småbarnspappa som bor i Torshälla som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Vi har köpt ett parhus och bor bra i utkanten av samhället. Dotter Jenny är tre år gammal och hon liksom Josefine som kom året därpå har en underbar miljö att växa upp i. Ett starkt minne från den sommaren är Jennys och mina cykelturer till Mälarbaden. När vi var på väg hem somnade hon alltid så att jag var tvungen att hålla upp hennes huvud. Solveig var hemma och plockade vinbär och på kvällarna kokade jag saft. Vi var en lycklig familj och alla kring oss mådde bra. Det var också det året jag startade Drömteatern. Just teater var hela mitt arbetsliv eftersom jag även jobbade på St Eskils gymnasium som teaterlärare. Målet var nått! Hundarna heter Cilla och Kimmi.

1993 är jag 41 år. Nu bor vi inne i Eskilstuna. Vi har köpt ”drömhuset” i stadens mysigaste område. Barnen börjar utveckla sina personligheter och Solveig har börjat arbeta politiskt. Själv har jag förnyat mig! Det som var teater är nu retorik! Jag fattar inte hur jag kunde göra det men nu har jag i ett par års tid försörjt mig på mer än halvtid om föreläsare i konsten att tala så att andra vill lyssna. Och! Det är många som vill lyssna till mig. Wow! Den som vaktar huset är familjens ögonsten Mimmi!

2003 är jag 51 år. Jenny och Josefine har en stolt pappa. De har nu blivit ”stora”. Jenny pluggar i Linköping och Josefine kommer under året också att flytta dit. Det är ett häftigt år i familjens liv. Hur lever man utan sina barn hemma och vem är det man lever med? Jodå, det är samma kvinna som för trettio år sedan. Jobbmässigt går det enormt bra. Min första bok kommer ut i nya upplagor och jag känner mig mycket uppskattad i mitt arbete. Kurserna i Toscana är nu en härlig tradition. Livet är gott. Våra hundar heter Sofie och Millan.

2013 är jag 61 år. Och det känns konstigt på många olika plan. Livet blir ju vad man gör det till och när jag då tittar tillbaka på vad jag skrivit så ser jag att livet har varit gott. Och det är gott än idag. Den vackra Amélie har kommit in i vår familj. Jag är morfar och det är stort att få se sitt barn i hennes barns ansikte. Jenny och Josefine har bra jobb och är lyckliga med sina liv. Solveig och jag inser att vi snart levt ihop i fyrtio år. Det är stort! Arbetet som resande föreläsare rullar på och jag har nog aldrig varit så säker på scen som jag är nu för tiden. Hunden heter Wille the dog!

Allt är så bra att det är bra om det fortsätter att vara så här bra, och ändå känns det som om det kunde vara bättre. Jag behöver en utmaning, en ny stig att trampa upp. Rent yrkesmässigt har jag kunnat titulera mig pedagog, regissör, retoriker och författare. Jag har haft eget företag i 26 år och det är faktiskt lite småläckert. Men det är inte över än. Livet är ju till för att levas.

En ny utmaning vore ju kul. Frågan är vad jag ska hitta på? Svaret får du när jag skriver om det den 21 april 2023.

 

Ett skott i foten, eller hur tänkte de där?

Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?
Och ingenting vi nånsin med nåt menar
Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut

Ja, jag säger då det! Han Thomas di Leva kan han. Visste han om vad som händer i det politiska spelet. För vem ska man tro på och varför ska man tro på den man förutsätts tro på? Det är minst sagt spännande att följa med i Sossarnas interna liv och sedan försöka förstå vad som händer och varför.

Igår skedde en mycket intressant demonstration utanför Sveavägen 68 i Stockholm. Det var ett par socialdemokratiska föreningars aktivister som har sina kontor inne på 68:an som efter att ha suttit och planerat demonstrationen går ut på gatan och ställer sig och demonstrerar mot moderpartiet som de själva tillhör. (Läs nu det här en gång till och försök förstå hur de tänkte när de bestämde sig för att göra det de gjorde). De sitter alltså inne på högkvarteret och sedan går de ut och demonstrerar mot sina egna. Hur tänker de där?

Om all publicitet är god publicitet och syftet var just att skapa publicitet var det en lyckad demonstration. Men tror de själva på det. Tyvärr tror jag att den olyckliga incidenten ihop med det som hände med Omar Mustafa på kongressen häromsistens kommer att skada partiet på sikt. En vanlig reaktion på stan har varit ”Vad fan håller de på med?” och med sådana reaktioner vinner man inga väljare.

Eller är det demonstranterna som har rätt och motparten (kongressen?) fel. Ska man då återinsätta honom i VU eller. Och vad kommer då det svenska folket att tycka om det? Eller! Tror demonstranterna på fullt allvar att det som händer är positivt för partiet och kommer att hjälpa Sossarna att vinna valet?

Tankarna fladdrar och jag förstår inget. Det gör mig frustrerad och irriterad och får mig att känna misstro. Och! Det värsta är att jag knappast är ensammen.

Kära socialdemokrater. Vill ni vinna väljarnas förtroende måste ni sluta demonstrera mot varandra. Hade det varit barn som bråkat hade jag skrattat åt det hela, men nu är det politiker som vill leda vårt land till en bättre framtid. Så

Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut

 

Framgång föder framgång och framgång föder kreativitet

Det är så läckert, så fräckt, så enkelt och så roligt att det genomförs att jag har lust att ta flyget till Luleå. Vad jag menar? Världens happening är på gång i morgon eftermiddag. Den kommer att gå av stapeln på Storgatan och kommer att locka tusentals åskådare.

Och?????? Storgatan i Luleå ? Jo, det är här det läckra, fräcka och enkla kommer in. Tack för det Luleå Hockey. Det för hela stan så kära hockeylaget åker i morgon kväll till Skellefteå för att spela SM-final. Det är ett gigantiskt intresse för matchserien och när biljetterna släpptes till hemmamatcherna släpptes stod det slut innan någon hann säga tulipanaros. Det väckte den härliga kreativiteten hos Emma Aludden som dessutom råkar arbeta på Kommunikationsbyrån Yours. Hon gick ut med ett upprop på Facebook om sin idé sent torsdagskväll och redan tolv timmar var det i princip fixat, klappat och klart.

Storbildstv  på Storgatan. En rad företag ställer upp som sponsorer. Kanal 5 släpper till sändningsrättigheterna. Andra företag hjälper till med olika tjänster runt arrangemanget.  Det som är mest glädjande är att det är inte de stora drakarna utan det är mindre och medelstora företag som ser glädjen i att ge en upplevelse till stadens innevånare. Galären som är ett av företagen är ett utsökt exempel på hur man med klokhet och generositet kan utveckla sitt varumärke. Snyggt jobbat alla sponsorer. Och! Framförallt är det snyggt jobbat av Emma. Tack för din kreativitet.

Tänk dig själv att gå Storgatan upp och få uppleva stämningen, gemenskapen och glädjen att grabbarna gått så långt som till SM-final. Dessutom ska de möta Skellefteå AIK. Det är drömfinalernas drömfinal. Jag vågar inte ens tänka tanken på hur det kommer att se ut om laget tvingas till en femte och avgörande final. Den halvö som Luleå centrum ligger på kommer att sjunka på grund av allt folk som kommer för att uppleva matchen.

Men jag bor i Eskilstuna. Där är det inte lika kul. Jodå, det är en bra stad att bo i, men det här med idrottsliga framgångar är det tunnsått med.  Stadens stolthet handbollslaget GUIF har just förlorat sin sista match för säsongen. Tyvärr! För staden och stadens innevånare hade behövt den framgången. Det är något märkligt med framgång och speciellt med framgång i lagsporter. De betyder inte bara mycket för idrottsmännen och laget. Det betyder även mycket för andan i staden. Framgång föder framgång. När laget i vårt hjärta går bra mår staden bra. Framgång föder också kreativitet och ”jävlar annama”. Det föder en känsla av samhörighet och att allting är möjligt. Eskilstuna behöver just det. De senaste tio åren har det hänt mycket positiva saker i staden. Det enda som saknas just nu är faktiskt just detta. Staden behöver ett lag som tar SM-guld. Då jävlars kommer alla stora företag, alla små företag och alla ideella krafter att samsas för att göra miraklet en gång till.

När GUIF Handboll gör en Luleå Hockey och spelar SM-final är jag säker på att tusentals kommer att samlas på Strömsholmen för att på storbild se matchen. Jag kommer att vara en av dem!

Men!

För att detta inte bara bli ett bortglömt blogginlägg behövs det pengar. Kom igen nu företagare i staden. Stöd Eskilstunas utveckling genom att sponsra GUIF. Det är ett klokt sätt att tjäna pengar på. Ni får uppmärksamhet från era kunder (ni sponsrar ju ett framgångsrikt lag) och tacksamhet från oss som bor i stan. Låt oss boka Strömsholmen för firandet redan nu. Låt Lule-andan komma till Eskils

Om Italien faller, faller alla

En glass på Piazza del Popolo och du räddar välfärden i Sorsele, Hälleforsnäs och Sjöbo! Så enkelt han det vara. Huga! Det är inte alltid lika kul att komma till Montecatini Terme. ”Min stad” i Toscana. Om det handlar dagens fundering .

Vi stänger nästa vecka, sade den trevliga tanten där vi brukar köpa glasögon. De stängde ju redan i höstas fick jag veta om skobutiken där jag brukar handla skor. Det gick inte längre för La Coste-butiken. Hotell och Restauranger bommar igen. Till och med enoteken/ vinshoparna saknar kunder och lägger ner sin verksamhet. Det är vår i Italien!

Men egentligen är det ekonomisk november. Det går åt helvete helt enkelt. Alla siffror säger just detta. Till och med vädret är förödande. Det har regnat, regnat, regnat och regnat i över sex veckor i sträck. Vad det innebär för skörden är ännu så länge oklart men vad det betytt för glasskioskerna är det tyvärr lätt att räkna hem. De flesta hade inte ens öppnat trots att det var + 25 grader häromdagen. Och att Italienska folket inte ens dricker vin längre är förödande för landets BNP. Konsumtionen har minskat med 22 % på tio år.

Men något som inte minskar och just därför ökar de sociala verkningarna av den ekonomiska krisen är lyxkonsumtionen. Den minskar inte, tvärtom så ökar den. Det putsades frenetiskt på loggan till Guccis nya butik. Det är det enda som säljer i Italien idag.

Vad är det jag egentligen skriver om är att Europas tredje största ekonomi håller på att gå i en faktisk bankrutt och vi bryr oss inte. Vi sitter fast i permafrostens rike och tror inte att de problem som finns runt om i Medelhavsländerna kommer att drabba oss. Trots att vi dagligen får rapporter om att just detta kommer att ske. Det finns en fördröjningseffekt som vi måste ta till vara och utnyttja.

Vad vi här uppe i den kalla Norden behöver är värme och rekreation. Det får gärna vara kombinerat med kultur, god mat och gott vin. Vad det italienska folket behöver är någon som vill äta den goda glassen, dricka det goda vinet och shoppa lite lagom med väskor och skor. De behöver få i gång det ekonomiska hjulet med mer konsumtion.

Du kan hjälpa dem. Fortfarande har det svenska folket generellt sett en god ekonomi. Vi har fortfarande råd med att resa utomlands. Vi är kända för vår vilja att skapa en välfärd för så många som möjligt. Nu är det dags för lite solidaritet. Åk till Toscana, sätt dig på Piazza del Popolo och ät glass.

Då räddar du faktiskt välfärden i Sverige. Det italienska folket får mer pengar att handla för. De kan köpa våra produkter. Ditt vinglas kommer att främja exporten i Sverige. I stället för att Italienarna ska tigga pengar för att överleva kommer din konsumtion att göra att vi får fler arbeten i Sverige. Det i sin tur innebär ökade skatteintäkter, vilket innebär möjlighet till mer pengar i vård – omsorg – skola.

Utveckla Sorsele, Hälleforsnäs och Sjöbo genom köpa en gelate misto. Vi är många som tackar för att du gör det.

Det är inte alltid så lätt

att leva, att orka jobba och att orka bry sig, Men om du inte bryr dig om, inte jobbar för att nå ett mål. Vad är då ditt liv?

I dag skiner solen i Eskilstuna, det är en vacker vårdag som med från en kall morgon lovar en ljuvlig dag med värme framåt eftermiddagen. Livet är gott för alla de som tar sig ut och får njuta av det vackra vädret.

”Staccare la spina” är ett vackert italienskt uttryck som lite slarvigt översatt betyder dra ur kontakten. Det är också en benämning på staden Montecatini Terme. Det är en brunnsort mellan Pisa och Florens som jag mer än gärna återvänder till. Jag har säkert varit där mer än femtio gånger. Varför? Jo, regelbundet behöver jag ”dra ur kontakten” och bara vara. Det kan jag där och det ger mig kraft.

Tidigare idag läste jag om ”Klimpen” Häggroth (den legendariske hockeymålvakten från 1962). Han har även han ett Shangri La som han gärna återvänder till. Som gammal Kirunabo ger han sig gärna ut i de svenska fjällen. Han säger ”Att vara i fjällvärlden. Det är livskvalitet. Tiden är totalt ointresserat”.

Han är liksom jag en äldre man som fått sig några törnar i livet. Vi har insett just detta att vi alla behöver en punkt, en plats att dra ur kontakten och slappna av. Därför blir jag lite rädd när jag ser hur det mångfacetterade samhälle vi lever i idag påverkar oss så starkt. Allt fler arbetar ständigt eller är åtminstone ständigt uppdaterade så att de när som helst och var som helst kan jobba. Naturligtvis är jag likadan. Tack vare Dropbox och min Padda gör det inget var jag befinner mig när jag befinner mig där jag befinner mig. Jobbet kan utföras i alla fall.

Det finns så många uttalade och outtalade krav på oss idag. Förutom att vi ska vara ständigt uppdaterade, så ska vi vara topptrimmat friskvårdade och Sommelierdiplomet ska naturligtvis hänga intill Kockkursdiplomet som påvisar din skicklighet med Marulk och Oxkind. Till det bör tilläggas att ett par av dina fastigheter bör renoveras av just dig innan du seglar över till Gotland och hänger dig åt politiskt arbete på Almedalsveckan. Men du får för den skull inte glömma vikten av kulturarrangemanget i Rättvik innan du tar hand om dina barn, din gamla mor och hennes kusin Elsa 95.

Om du dessutom lägger till de outtalade kraven blir det riktigt jobbigt! Och det värsta är ju att du lägger/ ställer de kraven på dig själv. Även om du hävdar att det är andra som gör det så inser du egentligen att det där du som ställer till det för dig själv. Frågan som uppkommer är. Hur dum får man vara?

Näh kamrater! Lägg av, lägg ned, koppla ur och koppla av. Gör det ofta och regelbundet. Träna dig på att tänka positivt. Lär dig av reklamen ”för att jag är värd det”!

Eller ännu hellre av Rekyls

”Vi hämtar bara andan för att orka kämpa mer”!