Archive | maj 2013

Om nu allt är bögarnas fel, så är det väl dem vi ska tacka för festen!

Igår sken solen, himlen var blå. Det var ett härligt sommarväder i Eskilstuna och jag har sällan sett så många människor vandra omkring med ett leende. En del var utklädda och tyckte att det var kul att få vara lite mer än sitt vardagsjag en liten stund. Andra log åt märkliga utstyrslar och den härliga stämning som uppkommer när man samlas för att ha det trevligt tillsammans. Och allt detta var naturligtvis bögarnas fel.

Taskig discomusik dunkade från lastbilsflak, Schlagerstjärnor sjöng singback och småbarnsmammor svängde på sin höfter i takt med musiken.  Det var fest utan sprit, ingen lullade omkring med ölfyllda plastglas och t.o.m. stadens äldre vågade sig ut på stan i den vackra försommardagen. Och allt detta var naturligtvis bögarnas fel.

Som gammal vänsterorienterad innevånare kan jag se skönheten och styrkan i en väl genomförd demonstration. Därför är det sorgligt att konstatera att det var mycket bättre förr. Socialdemokraterna som förr gick i tåg som fyllde gatorna får nu vara glada om de får ihop ett par hundra. Vänsterpartiet är väl överlyckliga om de passerar hundrastrecket. Och det tycker jag är synd. Men igår såg jag musikkåren, jag såg vajande fanor och jag såg det största demonstrationståg jag sett det här årtusendet på Eskilstunas gator. Och! Naturligvis så är det bögarnas fel!

Henrik Dorsin har skrivit en text som skapade en något konstig debatt och det är ju inte så svårt att förstå för humor och ironi är det inte alla som förstår, men det är ju inte deras fel utan alltid någon annan. Personligen tycker jag att den är härlig och NEJ jag tar den inte på allvar.

Skilsmässor och alkoholism – bögarnas fel
Lapplisor och ateism – bögarnas fel
Att ungar nu för tiden aldrig lär sig veta hut
Att Schlagerfestivalen numer aldrig vill ta slut
Ja, det är bögarnas fel – bögarnas fel
Bögarnas fel – bögarnas fel
Allt är upp och ner och det är bögarnas fel
Min uppväxt gjort att jag nog aldrig kan bli psykiskt hel
Men min familj är enig det är bögarnas fel

Igår fick jag uppleva positivism och kärlek. Det var Springpride 2013 i Eskilstuna. Så ni förstår ju då att allt det positiva som jag fick vara med om igår var deras fel. Alla städer behöver regelbundet en folkfest. Det är nyttigt för stadens själ och skapar en viktig gemenskap. I många städer har man därför en stadsfestival i slutet av sommaren. Och i alla dessa städer pågår före och efter en debatt om allt supande och röjande. Ska de få vara kvar eller ej? Ska staden satsa pengar på att folk vandrar omkring drängfulla och skämmer ut sig står det ofta på tidningens debattsidor.

Igår var det inget av det. Det var sol, gemenskap och kärlek. Alla mådde bra tillsammans. Det var en kraftfull manifestation. Staden behöver mer av det här. Vi behöver alla mer av det. Tack för en trevlig eftermiddag. Jag kommer gärna tillbaka nästa år.

Springpride 2013 är ett föredöme för hur en lyckad stadsfest ska se ut. Och! Det är banne mig bögarna vi ska tacka för showen. Tack för att ni finns och sätter lite fart på vardagen.

Annonser

Natt och tystnad, vem är där? Rätta kläderna han bär! Visst ……..

Katharsis beskrivs som själens rening. Att ha premiär på En midsommarnattsdröm en härlig försommarkväll mellan hägg och syren är någonting av detsamma. Det är många känslor som slår ut i blom och du förverkligar dig själv tillsammans med dina bästa vänner. Det är magi!

Jag har säkert regisserat närmare 100 uppsättningar av alla de slag och det är lika märkligt varje gång. Karin Boye beskriver processen bäst genom sina klassiska ord ”visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle våren annars tveka”. Precis så är det att göra en uppsättning . Du har en ensemble, du har en pjäs och du har tiden för premiär.

Allt är lugnt, allt går enligt plan, det finns gott om tid, vi förstår om du inte kan komma på repetitionen, problemen löser vi tillsammans, det vore ju kul om ni lärde er era repliker någon gång, scenografin ansvarar väl någon annan för, jag sa ju att jag inte kunde komma, oh herregud, nu är regissören sur, jag lägger av, jag måste ju göra det eftersom ingen annan gör det. Ojdå! Är vi på teatern? Vad härligt, vilken underbar plats att återvända till. Jag älskar att spela teater och alldeles speciellt med er mina vänner.

Ja, så kan en uppsättning se ut med ett par korta rader. Det finns alltid gott om tid till tiden helt plötsligt har tagit slut och ensemblen inser att de är minst fyra veckor försenade. Det kommer inte att gå säger någon. Och! Det är de förlösande orden. Det är då knoppen brister och våren kommer. Det är då alla repetitioner helt plötsligt koms ihåg och ensemblen förvånar regissören med att faktiskt komma ihåg vad hen/han /hon sagt. Det är då det blir teater!

Ikväll har vi som skrivet premiär på den gode barden Willes komedi. Det blir i en spännande form av metateater eftersom de som spelar Shakespeare gestaltas av skådespelare som spelar åldringar på ett ålderdomshem. För ett par år sedan satte vi upp Hemmet av Kent Andersson och det är dessa pensionärer som tvingats till ett kulturellt experiment av personalen. Låter det krångligt? Näh! Det är det inte alls. Ja det vill säga, inte i jämförelse med Willes egen story. Lägg sedan till svensk folkmusik blandat med Emile Fords ”Still” så ser ni att det här blir en kväll att minnas.

Jag är en kulturell entreprenör som i fyrtio års tid sett kraften i ett kollektivt skapande. Att spela teater tillsammans med andra utvecklar människor och berikar deras liv. Därför kan jag tycka att det är olyckligt att se hur kultur (och speciellt teater) är något som inte stöds i min hemstad. Vi som sätter upp kvällens föreställning gör det av lust och gör det gärna. Vi är vuxna och vi skapar de resurser som krävs. Men ungdomen i vår stad behöver stöd för att utvecklas och just nu är det så mörkt att jag får hoppas att framtiden kan sammanfattas i ”visst gör det ont när knoppar brister”. Låt våren komma även till de som vill utveckla staden och sig själva genom att spela teater. Låt ungdomen växa.

Och medan vi väntar på att de har premiär kan ni ju komma förbi Eskilstuna teater och se en modern version av En midsommarnattsdröm i regi av undertecknad. Välkomna.

Jag har talat, jag skall tystna!

De orden avslutade ett av de bästa tal jag hört. Hon som sade det är en av de bästa talare jag haft nöjet att ha som deltagare på en kurs i retorik. Jag förstår henne och ofta känner jag detsamma. Jag har talat, jag skall tystna! För varför utsätter jag mig för det som så många dåliga talare tycker att de är bra på? Retorik är för mig konsten att tala så att andra vill lyssna. För många andra är det bara att tala och så har man ju gjort det man ska. Om de som förutsattes lyssna gjorde just det är en helt annan sak.

Glad, nöjd och trött är ett omdöme som jag fick från en deltagare i veckan. Han hade varit med mig på en kurs i Montecatini Terme . Hans tyckande gladde mig mycket eftersom både han och hans fru var enormt duktiga talare som visste det mesta om hur man använder sig av medveten retorik för att nå lyssnaren.

Jag har arbetat med att ha retoriska kurser och föreläsningar i 26 år. Det har gett mig enormt mycket. Alla människor jag mött, all kärlek jag fått ta emot och alla underbara tal jag lyssnat till har gett mitt liv en guldkant. Det finns så mycket i det här vi kallar retorik.

För mig är det primärt ett sätt att må bra. De talare som vet att de kan sitt ämne och vet att de även kan presentera det på ett intressant sätt mår gott. De talar ofta och gärna och på så sätt gör de ett avtryck i den stora världen. Men de som inte vågar, kan eller har fått upptäcka känslan av att bli just lyssnad till. De håller tyst trots att även de har mycket att berätta!

Min uppgift är att förbättra de som är bra och ge självkänsla till de som inte vågar. Det är mitt uppdrag och jag vet att jag är bra på just det. Vilket i sin tur gör att det är lätt att kritisera mig! Jag ser ju alla fel och brister som andra talare gör. Så! Om jag då gör något litet fel i agerandet eller använder något ” ord som ramlar snett” (W. Shakespeare) då finns de där. ”Felfinnarna med pekpinnarna, du kan väl inte tala, håll tyst din fåfänge djävul” (variant på dikt av Kent Andersson). Och det är just detta som gör mig så trött. De föredrar att se de små felen, det lilla misstaget i stället för att lyssna till det jag faktiskt säger.

Jag har talat, jag skall tystna! Det funderar jag ofta på att faktiskt göra. Det kostar så mycket att stå på scen som en clown när de som behöver mitt budskap totalt bortser från att inse nyttan av detsamma att jag snart har ledsnat.

Men!

När deltagare skriver till mig och säger att de glada, nöjda och trötta. Då får mitt hjärta vingar, mycket spröda vingar, men vingar. De orden gör att jag flaxar upp mot den retoriska himmelen med ännu en grupp som vill känna den underbara känslan av att bli lyssnad till. Min belöning är deras tacksamhet.

Tack alla ni vänner som lyssnat till mig genom åren. Det är ni som ger mig kraft!