Arkiv | Toscana och Montecatini Terme RSS for this section

Att formulera sig gör det värt att leva!

Bloggtorka! Du har ju inget syfte med ditt bloggande! Vad är det du vill ha sagt? Jävlars, så bra du skriver! JA, när det gäller det här med att blogga så är det lätt att få kommentarer av alla de slag. De flesta kommer från de som inte gör det. Och! Det är ju knappast förvånande! De kan ju inte förstå det vi som gör det förstår.

Motvilligt blev det så att även jag hamnade i bloggträsket. Varför? Ja, det frågar jag mig själv. Men ett svar kan vara lusten till att skriva och formulera mig. Mitt yrke innebär att jag föreläser och ger kurser i retorik. Jag har skrivit två böcker och under den tid de skrevs mådde jag bra. Vissa kan få en endorfinkick av att springa i skogen, andra av att gå på gym och säkert många med mig av att formulera sig ”en kvart om dagen” (som Arne Tammer uppmanade oss). Ett annat skäl kan vara att jag lyckligtvis skrev dagbok under min tonårstid. Det är så enormt intressant att få läsa vad den unge Erland tänkte och tyckte. Och! Näh! Jag har inte förändrats så där jättemycket i de stora frågorna trots att jag nu är både morfar och egen företagare.

Så vad vill jag då ha sagt med det här! Jo! Det nya året har börjat. Med det nya möjligheter och nya löften. Ett vanligt löfte är att träna mer och äta mindre. Ett annat är att ta bättre vara på sig själv och ge sig själv mer tid. Ett tredje är ofta att bejaka det härliga i att man lever.

Ett fjärde som jag vill föreslå är att spara pengar! Hur? Jo, genom att faktiskt göra det, träna mer, ät nyttigt, ställ inte upp på allting och inse att mental träning är den del din fysiska träning. Till det vill jag uppmana dig att skriva. Låt dina tankar bli ord, njut av dina formuleringar och inse att du i den stunden ger dig själv den bästa kompetensutvecklingen du kan ge dig själv. Du har tilltro till dina tankar, du blir kreativ och du utvecklar din hjärna. Skriv och endorfinet sprider sig i kroppen. Du behöver absolut inte publicera det någonstans. Skriv för dig själv, men spara på det. Du får en dubbel belöning när du längre fram läser det du skrev. Att jag gör det i min blogg idag är en sak, men min dagbok från förr den får du inte läsa.

När du inte bara snackar och tänker att jag borde, ska eller förtränger det så uppstår det som du vill uppnå. Du mår bra! Det räcker långt! Så min vän. Glöm det här med bloggtorka, insinuanta kommentarer, att du ska ha ett budskap och gläd dig åt berömmet. Inse att du kan få ett än mycket bättre 2013 om du till den fysiska träningen lägger till ett kreativt formuleringspass. Skriv ner dina tankar – en kvart om dagen – så lovar jag att du kommer att upptäcka att du även kan tjäna pengar på att just du är du.

När du mår gott, har tilltro till din förmåga, är vältränad och väl formulerad kan du med stolthet reda dig upp och säga din mening. Det är så du förändrar världen.

Nu är min kvart över och det är dags för en dusch.

(Vad har pengar med det här att göra egentligen? Ja, att må dåligt ger dåligt löneutveckling, så är det bara).

 

 

Annonser

Chianti Classico?????? om du vill veta mer, så läs!

Eftersom jag har ett stort vinintresse så är det naturligt att bli nyfiken på mer än att få i sig alkohol. Genom mina resor till Italien och Toscana i synnerhet har jag lärt mer och mer om just vinerna från Chiantidistriktet. På begäran kommer här då och då (regelbundet oregelbundet) små notiser om det här med vin. Och eftersom jag drack en utmärkt Villa Caffagio Riserva 1995 så känns det naturligt att börja i trakterna av Florens. Där så mycket annat i vår västerländska värld har börjat.

Chianti Classico är en typ av vin med en mycket spännande historia. Som så mycket annat i den Toscanska historien så kan man skymta familjen Medici. Den här gången är det Cosimo den tredje som förekommer i annalerna. Han var en av de första som sökte skapa en reglering av hur och med vilka druvor som vin med tillnamnet Chianti fick produceras. År 1716 kom påbudet att endast viner från byarna Castellina, Gaiole, Radda, Greve och ett par mindre byar söder om Florens fick sälja sitt vin under namnet Chianti. Ett varumärke var skapat och som så många andra blev det populärt att kopiera och sälja sitt vin under den beteckningen trots att det inte var ”godkänt”.  Resultatet av detta är tyvärr lätt att förstå.

I mitten av 1800-talet kom nästa steg i utvecklingen mot det vi idag kallar Chianti Classico.  Bettino Ricasoli på Castello di Brolio lanserade ett recept på hur och med vilka druvor som skulle ingå i en ”godkänd” Chianti. Det var 70% Sangiovese, 15 % Canaiolo, 10 % Malvasia och 5 % passande lokala druvor. Men striderna om vilka viner som skulle kunna få kalla sig Chianti gick vidare. Många vinbönder i de klassiska byarna ansåg att deras viner var överlägsna de viner som odlades i områdets grannbyar. Efter mycket bråk och stridigheter lyckades man slutligen 1996 få det ursprungliga området förklarat som en egen appelation. DOCG Chianti Classico var skapat och om man jämför Bettino Ricasolis recept med dagens ser man att han i mångt och mycket hade helt rätt. Den druvblandning som nu gäller är. Vinet ska bestå av 80 – 100 % Sangiovese och upp till 20 % av andra druvor.

Det finns 597 odlare som är medlemmar i Consorzio Vino Chianti Classico som tillsammans odlar ca 10 000 hektar. Att det är så pass lite på en så stor yta beror i mångt och mycket på druvan Sangiovese som är en mycket krävande druva. Den är svår att odla och kräver de bästa odlingslägena. Även temperaturen har en mycket stor betydelse. Det får inte var för varmt och inte för kallt. Därför sker odlingen på 200 – 700 meter över havet.  Eftersom den mognar sent gäller det att försöka skörda så sent som möjligt. Det innebär då risk för att skörden förstörs av höstregnen. Den vanliga tiden för skörd är slutet av september och början av oktober.

Sangiovese är en druva som förändrar karaktär när den blandas med andra druvor vilket har gjort att man nu för tiden gärna talar om olika typer av Chianti Classic.

Traditionalister, 80 – 100 % Sangiovese ofta kompletterat med inhemska druvor som canaiolo och lagtar på stora träfat (Botti).

Nytraditionalister, 80 – 100 % Sangiovese ofta kompletterat med inhemska druvor som canaiolo och lagtar på små träfat (Barrique)

Modernister, 80 – 90 % Sangiovese blandat med både inhemska och internationella druvor som Cabernet Saugvignon. Lagrat på Barrique och Botti.

Internationella modernister 80% Sangiovese, internationella druvor. Lagrat på Barrique. Där större delen av faten är nya.

Viltväxel! Bestiga berg! En syllogism som kan bli sann!

Idag funderar jag på livet i stort och så lite smått. Det är höst men solen sken för ett litet tag sedan. Och. Precis så där lagom när jag kände det där jobbiga med att gå ut för att kratta löv så försvann den. Skönt! Då jag kan fortsätta med att sitta inne och filosofera. Dagens tema är Bergsbestigning + Viltväxlar = Montecatini Terme.

Det senare är en liten hobby som jag genom åren praktiserat med mina hundar. Frågan blir då enligt Aristoteles teori om Syllogism har jag ska kunna få ihop det? Kontentan av tankarna kommer som synes att hamna i Toscana och den vackra bergstaden Montecatini Alto.

En del finner en storhet och en skön avkoppling i att söka upp en plats med god sikt i skogen. De väljer gärna en plats där de utan att bli sedda kan övervaka en viltväxel, växel , terrängavsnitt, vägar eller stigar där viltet mer regelbundet går fram (växlar) under sina dygnsbundna förflyttningar. De tar fram sitt vapen och sätta sig i naturens tystnad. De gör sig beredda att jaga rådjur! Det är ett intresse som jag förstår och respekterar även om jag själv inte skulle kunna lyfta ett vapen. Men en Rådjursstek och en Brunello di Montealcino säger jag inte nej till. Så om någon av Er vänner jagar så kommer jag gärna med vinet!

En del andra finner en storheten och den sköna avkopplingen i en skogspromenad. Det gör jag också och då gärna med våra hundar. Wille the dog är min nuvarande vän och följer mer än gärna med på spännande promenader i skogen. De är spännande för jag söker gärna upp små rådjursstigar (se ovan förklaringen till viltväxel) istället för att trampa på i gamla fotspår/ leriga stigar som alla andra går på. De första gångerna jag hittar dem vet jag inte alls var de ska sluta. Sedan blir det en sport att gå där fler gånger. För! Det är då det händer. Till min glädje upptäcker jag att fler och fler går på den stig som ”jag ” trampat upp. Det finns faktiskt ett ställe i Kronskogen (Eskilstuna) där den gamla stigen växt igen och alla går den väg jag en gång valde.

Vad har då detta med Toscana att göra? Ja, det kan man väl fråga sig! Det är ju tusentals svenskar som åker dit varje år. Det är väl inte min förtjänst? Någonstans ska hybrisen väl ta slut! Det är naturligtvis ett sätt att tolka dessa rader på.

Ett annat och mer filosofiskt är att se livet som konsten att bestiga ett berg. Jag har tillsammans med många kursdeltagare fått gå upp till Alto. Under ett par års tid ingick det i vår retoriska fortbildning att uppe vid La Fortezza di Montecatini Alto ha vår retoriska examen. Det är en magisk plats som alla uppskattar att besöka. En del tar Funicularen/ bergbanan medan andra föredrar att bestiga berget till fots.

Det är alltid en fascinerande upplevelse. Alltid lika lätt till en början, sedan blir det brantare, en paus vid ”bron”, gång under tystnad, några av oss flåsar lätt, Dags för en kort vila eftersom våra kamrater – inte vi själva – behöver det och så lättar vi på klädseln. Det är dags för den sista backen sedan breder utsikten över Arnodalen ut sig i ett härligt panorama. Vi har nått vårt mål och känner oss stolta.

Det är jag också just nu! Min dröm om Toscana började som en rådjursstig som jag fann sommaren 1997. Nu sitter jag här med biljetterna till nästa års kurser ordnade och klara. Vänner ( vi blir mycket goda vänner på de här kurserna) har hjälpt mig att hålla drömmen vid liv och ge den så mycket ekonomi att det finns flera flaskor med Brunello i vinkylen (bara så att ni som jagar vet det). Men Ni har också gett mig en stark tro på att allt är möjligt, när man ger sig mod att tro att allt är möjligt. Tack för det!

En annan förklaring enl. Google på ordet viltväxel är ”Viltväxeln är hårt trampad av älg och ren och här samlas gärna traktens orrar”. Och eftersom vi alla är uttalade oratorer/ egentligen fast  inte alla upptäckt det än,  vore det ju härligt om ni också ville bestiga berget tillsammans med mig. Det gör ni genom att tala! Ja! Alltså tala om det för mig. Ja! Alltså, att du också vill bli medlem i Montecatinis Retoriska Sällskap. Då välkomnar vi dig!!

Retorik i Toscana

För att tro på drömmar ska man förverkliga de man har! Så brukar jag påstå när jag talar om Målbilder och Mental träning. Som ett exempel på detta brukar jag sedan berätta om drömmen att ha kurser i Toscana.

Det hela började med att vi kommer fram till Montecatini Terme med vår Volvo (se tidigare inlägg). Året är 1997. Vi tog in på Grand Hotel Panoramic och redan vid middagen var det som om vi kommit hem. Hela familjen njöt av gästfriheten, maten och miljön på hotellet. Det blev bara bättre och bättre när vi tog en liten promenad ner på stan var det självklart. Här ville vi stanna ett par dagar. Det gjorde vi och sedan stannade vi ett par dagar till bara för att det var så härligt att bara vara i denna härliga stad. Sedan åkte vi vidare i Toscana innan vi kände att vi bara måste åka ”hem” igen. Som du ser står ”hem” i citattecken eftersom hem för oss var än en gång Montecatini.

Om nu någon är förvånad är förvånad över vårt resmål sommaren därpå är jag förvånad över det. Naturligtvis var det en liten bilresa ner till Montecatini som var resans mål. Så vad är det då för stad som fick hela familjen Lundström att vilja återvända. Så här beskriver jag den på min hemsida

Det är en vacker brunnsort i norra Toscana som i Italien är känd som orten där man ”staccare la spina”; staden där man drar ur kontakten och mår gott. Det är en liten stad på en vacker kulle mellan Pisa, Lucca och Florens.
Staden ger den perfekta pedagogiska inramningen som stimulerar kreativitet och reflektion. Det här är den underbara platsen för många av mina kurser i retorik. Montecatini ger den perfekta inramningen till talandets sköna konst. I det förföriskt vackra landskapet förenas antikens kultur och renässansens konstskatter med retorikens konst.

Precis så känner jag det än idag. Som gammal reumatiker händer det något i min kropp när jag kommer ner. Jag mår bättre, spänningar försvinner, kroppen rätar på sig och jag känner mig mycket yngre. Det här med Staccare la spina/ dra ut kontakten stämmer också. Det är något speciellt som händer när man promenerar ner i parken. All stress försvinner och livet känns bra.

Sommaren 1998 sitter jag och Solveig i den ljuvliga sommarkvällen och dricker ett glas vin hos (vår blivande vän) Enzo på hans enotek/ vinbar. Vi mår gott och filosoferar om livet. Och! Det är då jag säger orden som förändrar mitt liv. – Här vill jag ha kurs! Solveigs replik. – Gör något åt det då!

Retorik i Toscana började som en dröm, en vision och en förväntan från Solveig att jag inte bara skulle snacka utan faktiskt förverkliga det jag talar om. Och jag gjorde precis som det står i manualen för mental träning.

Jag satte upp ett mål – Retorik i Toscana

Jag talade om det

Jag jobbade för att nå målet.

Så vad hände då! Jo, Tomas Josefsson som är en gammal vän från Luleå hörde mig tala om det. Han hade varit i Toscana 1997 och 1998 och ville gärna åka tillbaka. Han är tandläkare och satt vid den tiden i Tandläkarförbundets kursnämnd. De godkände kursupplägget och tog med det i sin katalog. Resultatet? Ett trettiotal nyfikna tandvårdsmänniskor kom ner till Montecatini Terme i juni 1999.

Sedan dess har jag haft 41 kurser därnere och alla är mycket starka livsupplevelser för mig. Jag har fått vänner och lärt mig enormt mycket av alla kursdeltagare. Vi är nu långt över femhundra medlemmar i Montecatinis Retoriska Sällskap och än så länge få jag vara dess president.

Som du säkert förstår kommer mer om kurserna därnere framöver. Men! Vad jag ville skriva om idag var det här med vikten av att tro på drömmar.

För utan drömmar dör man

Min dröm om Retorik i Toscana är att vi ses i maj (3 – 6 maj 2013) och så ska jag visa dig mina drömmar stad. Välkommen!

Toscana förändrade mitt liv

En ny röd Volvo V70. En familj med mor, far och två tonårsdöttrar. Bilsemester i Europa med färdplanen Åk till Florens och vänd. Det är grunden för det bästa som har hänt mig i mitt arbetsliv.

1997 var året när jag för första gången i mitt liv var med om den alldeles speciella känslan att köpa en helt ny bil. Väl medveten om att det ”kostade” minst trettio tusen kronor i värdeminskning att köra bilen från handlaren ut på gatan gjorde jag det en skräckfylld förtjusning. Första natten var det snudd på att jag sov i bilen så häftigt tyckte jag att det var. Jag var stolt och lycklig. Det var det första stora investeringen som mitt företag gjort och även det var en anledning i sig att vara stolt över det jag uträttat.

Glad i hågen packade vi bilen ett par månader senare. Vi Solveig, Erland, Jenny och Josefine som alltid brukat åka norrut på semestern skulle nu ta bilen ner i Europa för ett par veckors bilsemester. När och hur vi skulle komma till Florens var inte så viktigt utan att vi skulle ha det bra tillsammans.

Det här med att ta paus, vila, dricka och äta regelbundet är en självklarhet när man sitter vid köksbordet och planerar sin semester. Lika lätt är det att glömma bort det när man sitter i bilen. Och! Naturligtvis gjorde vi just det. Det var en sen eftermiddag. Trötta, hungriga och uttorkade hade vi kört från Como (i norra Italien) mot Florens. Vi hade hoppat över lunchen eftersom vi inte hade hittat någonstans där vi kände att vi ville stanna. Det var det där klassiska ”vi är ju snart framme- syndromet” som gjorde att vi åkte vidare. Stämningen i bilen kunde vara mycket bättre. Ingen sa något och ingen var glad.

Det var då jag gjorde det! Vi stannade på en bensinstation och jag gick och talade med en man om någon trevlig stad/ by i närheten där man kunde ta in över natten och äta en god middag. Han pekade på en bergstopp och uppmanade oss att åka till Montecatini Terme.

Det gjorde vi och dit har jag åkt mer än femtio gånger sedan dess. Och det är i Montecatini Terme som jag trivs allra bäst. Vad det har med mitt arbete att göra kommer jag att skriva mer om nästa gång.