Archive | juli 2013

Vi har slitit hela året och nu har vi förlorat allt!

En liten blänkare i SvD den 26 juli 2013 låter oss veta att Jean-Louise Moissenet i Beaune liksom många vinbönder i Bourgogne har drabbats av stora skador när området härjades av hagelstormar. Samtidigt har Eskilstunakuriren ett reportage om spannmålsbönderna i Mälardalen ser sin skörd torka bort. Lägg där till ett samtal med en statlig tjänsteman som inte riktigt förstår villkoren för en företagare så har vi ämnet för dagens reflektion.

”- Du kan väl få någon form av avgångsvederlag om du behöver det! För staten går väl in och tar hand om det tills du får pension”.  Det var inte med illvilja eller ironi han sade det här till mig. Vi var två halvgamla män som talade om när det är den rätta tiden för att gå i pension. Han har alltid varit statligt anställd och i den verksamhet han arbetat är det numera mycket vanligt att de anställda erbjuds mycket förmånliga villkor om de är villiga att gå i förtida pension. Och vi är ju många som tänker utifrån den verklighet vi själva lever i så jag förstår honom på sätt och vis. Jag har ju själv varit anställd och haft den stora lyckan av att känna trygghet i att ha ett jobb att gå till och en lön som anlänt i slutet av varje månad.

Men det har inte Jean-Louise Moissenet, spannmålsbönderna i Mälardalen eller vi som försörjer oss som egna företagare. Vi satsar pengar, arbetstid och framför allt framtidstro på att det vi sår kommer vi också att få skörda. Det skyddsnät som finns är dyra försäkringar som inte alla anser sig ha råd att betala. Och ändå kan jag tycka att det bästa som hänt mig i mitt arbetsliv var när jag startade mitt företag för tjugosex år sedan.

Som man sår får man skörda! Ett talesätt som har en stor sanning i sig, men också är totalt fel. Ibland kan det gå åt helvete i alla fall. Då gäller det att ha ”is i magen” och så mycket pengar att man kan överleva till nästa skördetillfälle. Därför kostar vi också mer pengar än motsvarande kommunala verksamheter som kan balansera eventuella nedgångar på ett helt annat sätt.

Det finns mycket kunskap i Bibeln om man bara är öppen nog att ta den till sig. Ett annat talesätt som man kan finna där är resonemanget om att efter sju goda år kommer det sju magra. Idag är jag glad över att jag tänkte på det under de goda nu när lågkonjunkturen vägrar släppa sitt grepp. Jag har lagt undan i ladorna och än finns det gröda kvar. Det är skönt för det ger mig en känsla av trygghet. Men inte för mycket! Jag anser nämligen att för mycket trygghet är kontraproduktivt och är förödande för kreativitet och engagemang.

Jag är i grunden socialist (dock inte politiskt korrekt) och är för privat verksamhet. Jag anser att vi skulle ha ett bättre samhälle om vi var fler som sysselsatte oss genom egna företag. Och orsaken till just detta är trygghet. Jag anser att det finns en stor förväntan hos många att samhället/staten/kommunen ska ta hand om oss från vaggan till graven och den känslan av trygghet passiviserar oss. Vi gör vad vi ska och det kan räcka med det. Och! Det är verkligen helt OK för mig, men det är bara det att de då missar så mycket lycka, glädje och stolthet.

För det är just kicken av att ha fått utföra ett lyckat uppdrag som förutom de ekonomiska fördelarna ger så mycket mer. Det är kärlek, tacksamhet, uppmärksamhet och så oändligt mycket mer. Den belöningen är så stor att jag längtar att få börja arbeta igen efter semestern. Som föreläsare är det korta ledtider och den första månaden handlar om att ringa runt och ta kontakt. Påminna gamla kunder och försöka intressera nya.

Jag får börja med att så för att få skörda för även om det förra året var drabbat av en ekonomisk kris. På samma sätt är jag övertygad om att vinbönderna i Bourgogne och spannmålsbönderna i Mälardalen kommer att komma igen. För de liksom jag vet att vi går mot en ljusnande framtid och framförallt att det är vi själva som skapar den åt oss och våra familjer.

Om vi skulle få fler företagare i Sverige så är jag övertygad om att vi skulle få ett bättre samhälle där fler tog ansvar för den miljö vi lever i. Det är ju i den goda jorden/ det goda samhället växtkraften finns!

Annonser

Ska jag måla eller sova? Det är den stora frågan!

Egentligen är det ju enbart slött att ens tänka tanken. En riktig karl ska ju under semestern ha en massa projekt som han bara måste förverkliga. Men! Eftersom jag inte är så mycket man att jag måste visa för mig själv att det är gjort så funderar jag aktivt på att strunta i det och lägga mig i hängmattan. Om det handlar dagens fundering.

Nu är det så här att i den yttersta spetsen, (tomten är utformad så att en del är spetsig), bakom uteplatsen och bakom förrådsbodan  finns det en liten utbyggnad med plasttak. Där står en gammal cykel, trädgårdsredskap, gräsklippare och lite diverse bra att ha i trädgården-grejor. Det finns absolut ingen som kan se detta uteförråd utom den som medvetet måste ta sig fram via en hög grind som döljer allt. Det är den delen av fastigheten som jag i min manlighet bestämt att ska vara nästa projekt. Och. Visst tycker jag att det kan vara lite småtrevligt att stå och måla i sommarvärmen. Men samtidigt känns det lite onödigt. Varför ska jag göra det? Behövs det? Nej. Är det någon som kommer att se att jag gjort det? Tveksamt. Blir det snyggare? Ja. Blir det hållbarare? Ja. Höjer det värdet på fastigheten? Ja, kanske. En eventuell spekulant ser att det är välskött ända till tomtgränsen. Om ja! Varför då tveka?

Ute är det soldis, en mild vind smeker trädgårdens buskar och träd. Fåglarna sjunger och kroppen är så där lagom mör efter en lång promenad med hundarna, ett träningspass på gymmet och en shoppingrunda på stan. Den längtar efter en stunds vila och reflektion i hängmattan. Semestern är ju i princip slut och det är ju dags att fundera på jobb igen. Bara det är ju jobb i sig, så om jag då lägger mig i hängmattan kan man ju med fog säga att jag jobbat en stund. Eller??

Huga! Det är jobbigt att tänka så här mycket. Måste fatta ett beslut, Ska jag vara mannen som gör det som en riktig karl skulle göra eller ska jag vara den jag egentligen är. Den som tänker och därför inte får något gjort.

Jag går ut i garaget, plockar fram penslar och börjar leta fram den färg som jag utgår ifrån att ska finnas där. Här ska det målas! Men! Näh! Slut färg och bilen inkörd i garaget. Nytt beslut! Hängmatta och en deckare. Det är ju trots allt sommar och ingen kommer ju att se att jag inte gjort det jag inte gjort och förövrigt kan det ju göras någon annan gång.

Svaret på den stora frågan är ”att sova” och jag tycker att det är ett mycket genomtänkt beslut som kommer att göra att jag mår gott till kvällen och nästa stora fundering. Äta hemma eller gå ut på en fin liten restaurang?

Livet är gott och som du förstår har jag semester.

”Vilken snygg häck”!

Det var det första jag hörde och eftersom de äldre herrarna som sade detta satt på en parkbänk framför mig insåg jag att de inte åstundade undertecknads. När det sedan följdes av – ”undrar vem som stått modell till den” insåg jag att de beundrade ett av de få konstverk som pryder Eskilstunas centrum. I det här fallet var det en mindre staty och det de tittade på var den estetiska baksidan av densamma. Först garvade jag lite för mig själv och tänkte något om pilska gubbar. Sen så tänkte jag en gång till och insåg att de faktiskt tittade på det vackra konstverket. Om det handlar dagens fundering.

Vårt behov av kultur och hur klokt det är att se det som en del av det goda samhället är alltså ämnet för dagen. Rosevinet på Systembolaget i Visby har tagit slut och de som var där har åtminstone fått med sig ordet ”kultur” från sin resa till Almedalen. Eftersom jag varken är förtroendevald politiker, politruk eller mediamänniska var jag inte på plats. Men! Enligt referat och artiklar är det behovet av kultur som är ”ordet för dagen”. Det gläder mig på samma sätt som de äldre herrarnas reflektion av den unga kvinnans kropp.

Jag reser mycket och på så sätt upplever jag många städer. Att gå runt i staden och känna av dess puls och den stämning som förmedlas är en härlig sysselsättning. Arkitekturen, gatorna och sättet att skapa en hemkänsla är saker som jag menar att påverkar både mig och de som bor där. Min gamla hemstad Luleå har ett centrum som ligger otroligt vackert. Men det måste vara en av de fulaste stadskärnor man kan besöka. Det finns ingen klar tanke i arkitekturen, ingenting är i harmoni med det andra. Allt är funktionellt och bra, men vackert nej!

Ett undantag finns och det lyser som en fyrbåk i centrum. Det är Kulturens hus!! Äntligen händer det saker i stan och nu har även de styrande insett att estetik är en viktig del av kulturen. Med arkitekter som Tirsén och Aili och byggare som Galären kommer de säkert att lyckas skapa ett centrum som lockar folk att återvända.

En stad som redan nu har lyckats med en enormt spännande satsning är Örebro! De är på väg att skaffa sig ett gott internationellt rykte genom en medveten satsning på kultur. Du som läser detta och har möjligheter att åka till Örebro på en dagsutflykt uppmanas att göra det. Varför?

Jo, de satsar på konst i stan. De kallar det Örebro Open ART och är just det – en konstutställning i det fria. Så här beskriver de själva sin satsning. ”Open ART är en internationell utställning för samtidskonst i Örebro. Den erbjuder ett unikt koncept att uppleva och möta konst.

Sommaren 2013 blir fjärde året för OpenART. Konstnärer från Sverige och många delar av världen kommer återigen att temporärt förvandla Örebros stadskärna med rebellisk, fantasieggande och dubbelbottnad konst.

Målsättningen med OpenART är att iscensätta okonventionella och nyskapande möten med konsten, som nu tagit steget ut i det offentliga rummet för att möta en större publik. Just genom att våga bryta mot invanda föreställningar”. om hur konst skall upplevas skapas en ny arena för konsten — Örebro OpenART.

Jag är säker att de tre herrarna som studerade den unga flickans ändalykt även hade trivts med att gå runt i Örebro centrum och studera den enorma mångfalden av konst. Den här satsningen har satt Örebro på kartan. De får stora rubriker i tidningar, de syns i TV och all konst skapar en positiv bild av staden. Det här är ett mycket klokt sätt att marknadsföra en stad och samtidigt profilera den. Personligen tror jag att inom bara ett par år kommer Örebro Open Art att vara ett mycket aktat namn i världen som kommer att locka besökare från när och fjärran. Lägg där till den stolthet som den sanne Örebroaren kan känna när de ser att de styrande satsar på att göra stadskärnan till en spännande och dynamiskt plats.

Göteborg är också en stad som medvetet satsat och lyckats skapa en profil som både stärker gemenskapen, skapar arbetstillfällen och lockar besökare. Förutom att de år efter år placerar sig i topp när det gäller idrottsstäder så är ju staden Event och Kongresstaden No 1. Snacka om att lyckas. Och även här är kulturen en viktig del av stadens själ. Det räcker med att nämna Bokmässan och den fantastiska betydelse den har för den svenska litteraturen.

Med mer kultur i staden, i samhället, i världen vinner man mycket. Det ger gemenskap, stolthet, arbetstillfällen och nyfikna turister som gärna spenderar sin tid och pengar. Alltså blir kontentan att de rosevinspimplande lokalpolitiker som blev inspirerade av att satsa på kultur i hemstaden. De är de som vi ska rösta fram i nästa val. Då har deras resa till Gotland gjort nytta   och vi ska säga tack till dem för att de åkte.

Eftersom jag bor i Eskilstuna så hoppas jag verkligen att det var många av våra förtroendevalda som var på plats och kommer ihåg budskapet om kultur. Och. Om de vill se den nu så omtalade statyn så är det den utanför stadshuset till vänster om arbetets ära som inspirerade mig till denna fundering och herrarna till att studera konst.

Det gäller inte MIG

Det gäller för dig, men inte för mig. Flytta på dig gubbjävel så att JAG kommer fram.

Nu tror du säkert att jag ska gnälla på trafikanter igen. Men. Näh! Det är alldeles för lätt och det har jag gjort förr. Idag funderar jag på det stora EGOT.

Min bakgrund är enkel. Min mamma gjorde vad hon kunde för att ge oss en dräglig uppväxt. Som ensamstående (änka) på 50-talet var det inte så lätt. Hon var en bra mamma och gjorde allt för oss. Så här i vuxna dagar undrar jag faktiskt när hon började tänka på sig själv. Hennes primära jag var kärleken till min syster och mig. Det enda hon satsade på sig själv var lusten till att sticka och virka. Och vem gjorde hon grejorna till? Oss naturligtvis. På så sätt var vår mamma lite för mycket. Allt hon gjorde stämmer in på dagens tema ”Det gäller inte MIG” på ett sätt som jag saknar idag.

Nu kommer alltså gnället! Varför är det ett så EGO-fixerat samhälle vi lever i? Ord som Solidaritet och Tillit är ord vars betydelse försvann under slutet av det förra årtusendet. Jag är rädd för att många av dagens ungdomar inte ens kan förklara betydelsen av vad som menas med det. Och det skrämmer mig!

”Tillsammans är vi starka” och ”en kedja är aldrig starkare än den svagaste länken” är formuleringar som handlar om samarbete, det handlar om att alla kan vi hjälpa varandra. Och! Det är det som är min ledstjärna här i livet. Jag vill gärna hjälpa dig att lyckas och om du tackar för hjälpen blir jag glad.

För många år sedan hade jag en föreläsningsturné om manligt och kvinnligt språk. Det var spännande och intressant eftersom den väckte så många möjligheter till samtal och diskussioner. En historia som jag aldrig kan glömma är den om krabborna och hinken. Det var en kvinna som bott i/på Sri Lanka och den handlade om Lankeser och Kineser, men hon menade att den lika gärna handlade om kvinnor och män. Idag menar jag att den handlar om oss alla både kvinnor och män.

Så här går den. Det lankesiska folket är som krabbor i en hink. Om en krabba som har hamnat i en hink med andra krabbor gör ett försök att kravla sig över kanten så är de andra krabborna snabbt framme och drar ner den igen. Även det kinesiska folket är som krabbor i en hink, den stora skillnaden är att om någon visar vilja att kravla sig över kanten så bygger de andra en trappa så att de lyckas. Och om någon då råkar gå under så gör det inte så mycket eftersom det finns så många kineser.

Du ska inte tro att du är något! Jante-lagen härskar i vårt dagliga liv men har alltmer tagit även fysiska former. Häromdagen skulle jag flyga med Ryanair och det var roligt (läs skrämmande) att se hur en kvinna skapade egna regler för köandet både vid incheckning av bagage och vid ombordstigningen. Reglerna gällde oss andra, inte henne.

Jag är stor (nästan två meter) och är inte rädd att ta plats, eller för den delen ta för mig av det som erbjuds. Det är inte det jag anmärker på utan det är att vi inte längre ser varandra. Vi tränger oss i köer, vi umgås mer via messande än via samtal, vi ger inte varandra tid att umgås och reflektera utan förväntar oss alltid att det som ska göras för att underlätta mitt liv, det ska göras av någon annan innan jag har kommit på att jag har behov av det. För är det inte klart när jag behöver det blir jag förbannad.

Om vi kunde lyfta våra ögon från våra mobiler och läsplattor skulle vi se att det fanns andra runt om oss. Ett analogt hej och en fysisk kram är vad jag drömmer om, för jag vill faktiskt umgås med just DIG!