Arkiv | Luleå RSS for this section

”Låt dom inte få dig dit dom vill”

Igår  – den 29 januari – hade jag  en fantastisk dag. Det började med en föreläsning på Danske Bank i Eskilstuna som blev uppskattad. Det fortsatte med en trevlig lunch tillsammans med vänner och ett telefonsamtal som rubbade mina cirklar på ett mycket positivt sätt. Ibland är det kul att leva.

Men ibland är det ”november”! Med det menar jag de där dagarna när allt känns som mörker, + 2 grader varmt och iskallt regn. Då längtar jag bort, eller ska vi säga att jag längtar hem. Luleå, drömmens, mytens och ungdomens stad. Det är dit jag längtar och det är dit jag går för att hämta kraft.

Ett sätt att få den kraften hemma i Eskilstuna  är att lyssna på ett band från Luleå som heter Rekyl (njut av att lyssna på dem på Youtube http://www.youtube.com/watch?v=MsNHbg38FiY). De förstod och förstår att med ett härligt sväng berätta historier som berör och ger kraft. Det är speciellt två låtar som betyder mycket för mig. Vad den ena låten heter läste du i rubriken och den andra heter ”Det finns ingen förlorad generation”.

Läs texten och du förstår vad jag menar

Dom säger att jag är förlorad

och jag börjar nästan tro dom

även om jag vet att dom har fel.

Jag känner mig så hoppfull

när jag ser dig här i kväll.

Ingenting kan längre få mig ned på knä.

 

Det finns ingen förlorad generation

Vi är ingen samling knäckta vrak.

Det finns ingen förlorad generation

Vi hämtar bara andan för att orka kämpa mer.

Vi hämtar bara andan för att orka kämpa mer.

 

Och vår kamp sak föras av en segrande generation

där förlorarna bli några andra.

Jag är stolt att finnas till

och det kan ingen ta ifrån mig

även om de tagit mycket annat.

 

Det finns ingen förlorad generation

Vi är ingen samling knäckta vrak.

Det finns ingen förlorad generation

Vi hämtar bara andan för att orka kämpa mer.

Vi hämtar bara andan för att orka kämpa mer.

 

Frågan som uppstår är naturligtvis vilken generation talar de om? Är det vi som fyllt sextio eller är de dagens ungdomar som växer upp i snabbt föränderlig värld. Kommer de att ha något att se fram emot? Jag vet svaret! Det finns ingen förlorad generation, vi måste bara ge oss tid att hämta andan. Då orkar vi kämpa mer.

Jag tänker ofta på de orden när livet kunde vara bättre. Och! Jag tänker också på stroferna

”Du. du, du låt dom inte få dig dit dom vill”

och

”Låt inte hopplösheten inte få dig ner på knä”.

En stor del av mitt arbetsliv har handlat om växande. Människors växande och hur viktigt det är att hjälpa dem att må gott. Det har varit i skolans värld, i arbetet med arbetslösa men också i det andra kallar näringslivet. Det finns så många som mår dåligt och har en begränsad självkänsla. Det tycker jag är synd och det är mot det jag av hela mitt hjärta vill kämpa.

”Låt dom inte få dig ner på knä” och att du ”bara hämtar andan för att orka kämpa mer”. Då finns det ingen förlorade generation. Då kan vi leva tillsammans i god harmoni utan att det behöver belasta statskassan.

Du som mår sämre – gör det, ta steget och kämpa

Du som mår bra – hjälp dem att göra det!

 

Vad telefonsamtalet som rubbade mina cirklar handlade om får du veta en annan gång.

Annonser

Var inte så jävla perfekt hela tiden är inte lika poetiskt som Leonard Cohens ord. Men budskapet är detsamma!

Ring the bells that still can ring

Forget your perfect offering

There is a crack in everything

That’s how the light gets in.

 

Vädret kunde vara mycket bättre. – 6 och gråa moln är inget som lockar till promenad. Men är man hundägare så är man. Och! Så vackert det är ute, så skönt väder och vilken stillhet det fanns i skogen. Den mötte mig med en gråskala som jag inte trodde kunde vara sann. Dock! Det kunde vara bättre.

Livet skulle också kunna vara mycket bättre. Vi strävar – helt naturligt – efter att ha det så bra som möjligt. Och som vi vet så ger prylar lycka. I går kväll var jag lycklig! Ja, kanske ändå inte. Ensam hemma med en taskig hamburgare och dålig pommes frites framför TV:n låter som att det kunde vara mycket bättre. Men det var det. Tack vare dongen!

Du vet kanske inte ens vad en dong är så nu undrar du säkert hur den kunde göra mig glad, tillfreds och behagligt filosofiskt eftertänksam. Jo, en dong är naturligtvis det nya ”måstet”. Har du ingen så tycker jag att du ska skaffa dig en. På allvar kan en dong förbättra din hälsa. En dong kan visa det du vill ha sagt och att du är en hipp typ som vet vad som krävs att vara inne. Du är med andra ord en jävligt perfekt person som vet vad som krävs för att vara just det.

Och det är väl det som gör att så många mår så dåligt. Alla krav du ställer på dig själv. Alla förväntningar du inbillar dig att andra har på dig. Alla måsten som bara måste göras. MEN! Du behöver inte leva efter de normer ”Solsidans vänner” har satt upp. Du behöver inte de senaste teknologiska prylarna. Om du är man behöver du inte ha trendskägget som alla läckra 08-pojkar springer omkring med. Du duger faktiskt som du är. Eller kanske ändå inte!

Med det menar jag att du måste bottna i dig själv. Du måste inse att du kan förändras och förbättras.  Slappna av och bejaka ditt eget jag. Se dig själv i spegeln och var nöjd. Alla är vi vackra! Jo, då till och med jag kan vara vacker. Vi är vackra när vi inser vad Leonard Cohen sjunger till oss;

Ring the bells that still can ring

Forget your perfect offering

There is a crack in everything,

a crack in everything

That’s how the light gets in.

That’s how the light gets in.

That’s how the light gets in.

Det kom jag att tänka på tack vare min nya dong! ??????! Det är en liten dosa som du kopplar till din TV. På så sätt kan du trådlöst föra över det du gör och ser på din mobiltelefon till TV-rutan. Eftersom jag satt ensam så köpte jag en liten leksak i stället för lördagsgodis. För att kolla upp hur den fungerade hamnade jag på Youtube. Det blev huspoeten Leonard som jag lyssnade till.

Han fick mig att inse just detta som skrivit om idag. Var dig själv och var stolt över att du är det.

Ps. Ett annat fantastiskt band jag lyssnade till var Rekyl och deras ”Det finns ingen förlorad generation, vi hämtar bara andan för att orka kämpa mer”. Mer om den låten en annan gång. Ds.

 

 

 

Allt är Marvins fel!

Det flyttade in en liten, småknubbig, stöddig kille på vår gård. Han trodde att han var något för att han kom från Örebro. Grabben behövde sättas på plats och den som skulle göra det var jag. Hur? En brottningsmatch naturligtvis! Vi tog livtag om varandra och sen har vi fortsatt med det hela livet. Ja, alltså matchen är inte över. Vi kan inte komma överens om vem som vann. Eller sanningen att säga. Marvin är en dålig förlorare och kan inte erkänna ett så förödande nederlag.

Allt är Marvins fel! Hade han inte flyttat till Örnäset hade jag inte arbetat med teater hela mitt liv. Det hade inte blivit retoriska kurser i Toscana och jag hade inte fått skriva några böcker. Kanske jag skulle vara tacksam för det! Eller?

Nuförtiden finns det studie- och Yrkesvägledare på de flesta skolor. Det fanns det inte så mycket av förr i världen. Det var en liten skrift från SACO som gjorde mig intresserad av ekonomi. På gymnasiet var det naturligtvis ekonomisk linje som gällde. Mitt mål var att bli Civilekonom med HR-inriktning. Men det blev inte så!

Allt är Marvins fel! Vi växte upp tillsammans, blev tonåringar tillsammans, raggade på brudar tillsammans. Kort sagt, vi hade kul tillsammans. Men en sak gjorde han som inte jag gjorde. Han började med teater. Vad var då det som fick honom att flytta till Kalix och gå på folkhögskola. Det måste undersökas. Samtidigt så var embryot till Fria Proteatern i skolans aula. De höll på med Pjäsen om NJA. Och! Fan, vilken bra pjäs! Det fanns allt i den. Ett budskap, skratt, musik och ett underbart jävlar anamma. Jag var frälst, det här verkade kul. Dessutom var TV-teatern på den tiden som allra bäst. De spelade pjäser av någon som hette William Shakespeare och det var ju ännu bättre.

Jag gick på högstadiet och två ”gubbar” erbjöd oss ungdomar att vara med i en teatergrupp som skulle startas. De var trevliga och ville väl och så mycket teater kunde de inte. Men så mycket att det räckte för att öka mitt intresse. Sandro Key Åbergs prator är alltid underfundiga och kul att jobba med.

Men allt är ju Marvins fel. Hade han inte börjat med teater så hade jag ju inte heller gjort det. Och så har det blivit i mångt och mycket i mitt liv. Jag har aldrig varit medvetet strategisk utan följt infall och räknat med att det kommer nog att lösa sig i alla fall. Särskilt smart är det ju inte och nog är det många gånger jag funderat på hur mitt liv sett ut om jag gått på den planerade banan att bli ekonom. Hur hade då mitt liv sett ut?

Till våra döttrar har jag påpekat att det är smart att ha en högskoleutbildning i botten samtidigt som jag även sagt att det är rätt att satsa på att förverkliga sina drömmar även yrkesmässigt. Nu har de sina examina och fina arbeten. Ingen av dem har satsat på att bli kulturarbetare. Och tyvärr tycker jag att det är rätt. För vi lever inte längre i ett samhälle som bejakar och satsar på kulturen. De skulle inte ha haft samma chanser att utveckla sitt konstnärliga intresse till ett yrke som jag har haft.

Och de har ju inte haft någon Marvin som sätter griller i skallen på små grabbar!

Jag växte upp på rätt sida av gräsmattan!

I fonden ser man NJA/ järnverket  och molnet med skit från Tomasverket som inom ett par minuter ska lägga sig som en svart massa över oss som bor på Örnäset i Luleå. På scenen nedslitna hyreshus med fasaderna svartfläckade av sot. Aktörerna ett gäng småkillar som spelar fotboll och mår bra.

Jag växte upp på rätt sida av gräsmattan. Därför kan jag idag skriva det här. Om vår mamma hade fått lägenhet 80 m. bort på den andra sidan hade jag med stor säkerhet varit död/ missbrukare eller totalt utslagen. Så ser sanningen ut för oss grabbar (jo, det fanns flickor på gården men de var inte intressanta på den tiden) som bodde i kvarteret Trumman längst ut på Örnäset. Stadsdelen som vid den tiden var det närmaste ett ”ghetto” man kunde komma. Borgarbarnen inne i centrum var förbjudna att ens tänka tanken på att åka dit.

Tillsammans med Marvin, Palle, Malte, Bror, Thomas, Hasse, Bosse, Roger och många andra hade jag det bra. Vi bodde nära skogen och som sagt, vi spelade fotboll och tog hand om varandra. Våra föräldrar hade det ofta lite knapert, de jobbade mycket. Vår mamma hade under ett par år fyra olika jobb samtidigt för att vi (min syster och jag skulle ha det bra) och det här med barnomsorg var inte ett ord man kände till vid den tiden. Vi barn fick i mångt och mycket klara oss själva och det gjorde vi.

Vad blev det då av oss grabbar. Ja, förutom att alla utom en har vi hittat en positiv plats i samhället och fått en gott liv har vi haft otroligt skiftande yrkeskarriärer. Kyrkoherde, Kommunchef, Skådepelare/ Regissör, Lärare, Försäljningschef, Officer och Retoriker är bara några titlar som står före våra namn. De flesta av oss har än idag – vid + 60 års ålder – förhållandevis god hälsa. Vi är lyckade produkter av folkhem vi växte upp i. Men, som sagt vi bodde på rätt sida av gräsmattan.

De pojkar som bodde på den andra sidan har inte lyckats lika bra. Där är det en som har skapat ett liv utan droger, kriminalitet och utanförskap. Han är numera lärare och en mycket uppskattad kulturpersonlighet. Alla de andra har det gått mindre bra för. Det började med droger och sedan gick det snabbt utför. De fyra bröderna som bodde i motsvarande lägenhet som jag bodde i drogs mycket snabbt ner i en destruktiv värld som de inte lyckas ta sig upp ur. Två av dem var mina vänner även om vi tillhörde olika gäng så uppskattade vi varandra.

Och! Det är här det börjar bli så skrämmande. Vi var ett trettiotal killar som bodde intill varandra men umgicks i två olika  gäng. Vi gick i samma klass, bodde intill varandra men levde två olika liv. I vårt gäng var det inte självklart att snatta, ingen sniffade och vi hade föräldrar med arbetarklassideal. Vår mamma jobbade extra för att min syster skulle kunna gå i realskolan och ha råd till kurslitteraturen. Jag fick snygga kläder och Playboyskor som hon egentligen inte hade råd med. Det hade ju varit att häda vår mor om vi inte gjorde så gott vi kunde. Och det vill jag inte. så även om jag var lat, odräglig och egofixerad var (och har alltid varit) jag enormt tacksam för den barndom hon gav oss.

Men! Grabbarna på den andra sidan hade inte alla förmånen att växa upp i fungerande familjer. De fann tryggheten i varandra och när den ena började med något olyckligt var det naturligt att de andra även skulle göra detsamma.

Och det är det som skrämmer mig mest. Vi flyttade till Örnäset från Skellefteå 1958. Min mamma fick en lägenhet på Metargränd 37 och det har påverkat mig hela livet. Om hon fått en likadan lägenhet på Metargränd 31 så ………….