Archive | februari 2017

Mindfulness – eller – Det går åt helvete i alla fall!

retoriker

Du är vad du tänker, därför ska du tänka positivt! Så lärde jag mig att träna mig på att tänka en gång för länge sedan. Då handlade det om Mental träning. Nu för tiden kallas det Mindfulness och det är naturligtvis så mycket mer. (Det finns ju pengar att tjäna).

Dagens fundering är tankar om det här med hur vi i Sverige år 2012 är påverkade av den där förbannade ålderstrappan som vi blivit matade med sedan vi var små barn. Det är dags att tänka nytt och att tänka om. Låt oss istället lära oss hur det indiska folket ser på sitt livs trappa. Jag är en relativt gammal man (60 år) och enligt den klassiska ålderstrappan har jag inte så många steg kvar att ta. Och de som finns kvar är inte roliga. Liemannen väntar på mig. Huvaligen!

Sen har vi den där Ronny Eriksson från Piteå som påstår…

View original post 816 fler ord

Retorikens ABC – bokstaven Q

Qunitilianus! För de som är intresserade av retorik är det ett självklart namn som man bör kunna slänga sig med. Och! Med tanke på hans syn på människan, på det talade ordet och på den betydelse han har haft på den retoriska utvecklingen gör även jag det gärna. Om det handlar dagens fundering!

Marcus Fabius Qunitilianus föddes norra Spanien omkring år 35 och dog i Rom ungefär 60 år senare. För eftervärlden är han mest känd för sitt stora verk ”Institutio Oratoria” som i tolv böcker resonerar kring retorik och hur han anser att det ska användas.

Han inledde sin retoriska bana i Rom där hans studerade retorik för Domitius Afer och började sedan själv undervisa i retorik. Efter en kort period i Spanien återkom år 68 han till Rom som en del av den blivande kejsaren Galbas entourage. År 71 fick han sedan den första professuren i Retorik och var en uppskattad privatlärare för högt uppsatta personer i Rom.

Det jag personligen tycker är det mest intressanta med honom är inte att han hade privatundervisning med eliten utan hans sätt att se på retoriken som ett hantverk och en ideologi. Han menade att retoriken som vetenskap tar fram och utvecklar oss alla till goda och fritt tänkande människor. Den hjälper oss att uttrycka det bästa i oss själva. Den ger mod och kunskap.

Qunitilianus menar vidare att retoriken utvecklads bäst genom att man lär sig och tränar i grupp, men att det samtidigt är viktigt att det finns tillgång till privata samtal om vad den enskilde individen kunde behöva för att utveckla sin egen speciella personlighet.

Patos! Känslor! Qunitilianus anser liksom jag att det är viktig med känslor och påpekar vikten av att använda sig av känslor för att påverka sina lyssnare. Och jag är säker på att han skulle sucka tyst för sig själv om han tvingades uppleva många av dagens politiker. Det är allt för många som inte förstått att känslominnet är det starkaste minnet som binder samman logik och förnuft. Trist, tråkigt är dessvärre adjektiv som beskriver vad många väljare tycker om deras retoriska förmåga.

Estetik! Jodå, även här har vi samma uppfattning. Det är inte bara orden som har betydelse i hur man uppfattar ett budskap. Det handlar om så mycket mer. Allt runt omkring. Det estetiska och det vackra förstärker upplevelsen och förtydligar budskapet.

Form och regler får inte ta bort berättandet! Han anser även att det är den levande berättelsen som är det primära, inte former och regler hur något ska ställas upp innan det presenteras. Talet ska kännas naturligt. Den retoriska metodiken ska vara underordnad och vara det goda talets bas som budskapet ska byggas kring.

Till sist påpekar Qunitilianus även att en sann retoriker är en god människa. Retoriken är en dygd och bör bara användas av människor med hög moral. Även där håller jag med honom eftersom min åsikt är att det är ett mycket kraftfullt vapen/ verktyg som i händerna på fel personer kan vara förödande. Det hade varit intressant att veta hur världen hade sett ut om inte Hitler råkat gå på bio och sett en film om en landsortsagitator och han inte träffat Goebbels.

Det är inte för inte Qunitilianus ofta kallas retorikens fader. Jag är beredd att hålla med om det även om jag menar att man inte heller får glömma bort Aristoteles för hans mer formella teorier.

Tack för att du läst så här långt!