95:e funderingen handlar om mod!
”I don’t want to spoil the party so I go, I will hate my disappointment to show. There’s nothing for me here, so I will disappear”.
De orden kommer från en sång som The Beatles spelade in 1964. Texten handlar om längtan att hon med stor H. ska komma och förgylla kvällen. Den unge mannen ger upp och går därifrån. Han har helt enkelt inte modet att stanna kvar och se om hon kommer att dyka upp.
I dagens Eskilstunakurir finns en affärsbilaga som handlar om vikten av att företags satsning på marknadsföring. En viktig del är det personliga framträdandet. ”pitch” och ”hisstal” är nya uttryck för gamla ord och tankar. Det handlar helt enkelt om konsten att mingla och träffa nya människor. Och! Det är här jag blir så fundersam och faktiskt lite ledsen!
Eller kanske ändå inte! För jag tjänar pengar på det som gör mig så fundersam. Rädslan! Hur många gånger har inte både du och jag undvikit att gå på/ lämna en tillställning när det börjar bli dags för att vi förväntas att prata med varandra. Vi står där i ett hörn av rummet och försöker se avspända och coola ut. Inom oss hör vi Ainbusk Singers sjunga ”Se mig för här är jag, låt mig få komma nära ….. och till sist älska mig för den jag är”. Men om ingen kommer så där på stört och med ett leende säger :- Hallå, hej, så kul att se dig. Vad händer då? Jo, Paul Mc Cartney uppmanar dig att gå så att ingen ska se hur sårad du blivit. Men! Egentligen är det faktiskt även ditt fel att du inte fått kontakt med någon annan.
I mina föreläsningar/ kurser kommer jag ofta in på det här med att våga ta kontakt med andra människor. Receptet är enkelt och genialt, rent av trivialt i sin enkelhet. Det handlar om att ta ett steg fram, ta ögonkontakt och le. Nio gånger av tio får du ett leende tillbaka och ni har etablerat en positiv kontakt. Svårare än så är det inte, och det är nog därför det är så svårt.
Det handlar om mod. Det handlar om självkänsla och det handlar om att känna sig som en del av den situation man befinner sig i. Genom mitt yrke som föreläsare kommer jag i kontakt med många människor på alla nivåer i både näringslivet och det sociala livet. Och! Jag tycker att det är en självklarhet att gå fram och ta kontakt. Jag vet ju att det fungerar och i mitt yrkesjag har jag inga problem. Det är ju en del av jobbet. Men i det privata är det inte alltid lika lätt. För vem vill umgås med mig??
Och det är här ”hissamtalet” och vikten av en läcker ”pitch” kommer in. Det handlar om att du på en mycket kort tid ska presentera dig och vad du håller på med. Inom etnologin kallar man det ”kvalitetsannonsering” och jag kallar det postivt struntprat. Du som vill förändra världen måste inse att det börjar med ett steg. Om du vill ha hjälp av oss andra, så är det steget du tar när du med ett leende går fram till oss/ till mig och säger :- Hallå, hej, så kul att se dig! Lägg sedan till. :- Kan du hjälpa mig så är saken biff.
Piet Hein är en poet som väl sammanfattar mina tankar för dagen. Väl bekomme!
Jag tror att tron på egna gränser
stoppar oss innan vi nått skogens bryn.
Jag tror att vi kan nå över trädens toppar,
om vi bara har siktet ställt mot skyn.
Jag tror att denna utsaga är sann
och kanske den din vishet kan föröka.
För det är otroligt vad man inte kan om
man med avsikt inte vill försöka.
Vad händer sen?
Att stänga en dörr innebär att en ny öppnas! Eller? Ja, det är frågan som många ställer sig. Det kan vara i vardagslivet. Det kan vara i arbetslivet och det kan vara på vägen till eller ifrån detsamma. För allt kan ju hända i det liv vi lever. Frågan som uppkommer är naturligtvis hur vi lever det liv vi lever? Så här kan det se ut den första halvan?
Och sen då? Vad händer sen? Det är den frågan som jag grunnar mycket på. Jag har en vän som efter år av arbetslöshetsåtgärder snart blir fri från Fas 3 genom att gå i pension. En annan som uppgivet säger att det är mycket nu och mer har det blivit. Hen vet inte om det är värt att jobba i sex år till. För vad är egentligen meningen med livet? En tredje har blivit involverad mer och mer i en organisation som vill alla väl så pass mycket att det gått ut över hens hälsa. En textrad från ”Jösses flickor, befrielsen är nära” säger mycket av vad hen menar. – ”Jag vill inte suddas ut för kärleks skull, även om han som suddas är öm och kärleksfull”. Många av mina vänner har liksom nämnde hen ägnat en stor del av sitt liv åt organisationer, partier och föreningar som tacksamt tagit emot engagemanget. De har gjort ett stort arbete men alldeles för ofta på bekostnad av det egna livet.
Carin Jämtin – partisekreterare hos Socialdemokraterna – påpekar för det partiets kommande ledare att ”dygnet har inte trettio timmar” och vikten av att ha ett liv vid sidan om sitt politiska. Det är en klok människa och den åsikten hon för fram bör alla kunna dela.
Vad händer sen? Det tänkte jag faktiskt på imorse när det promenerades i Kronskogen med Willethedog. Vi gick stiglöst och trots att jag gått i den geografiskt begränsade skogen i tjugosju år hamnade vi på platser jag aldrig gått. Ett tag hade jag absolut inte någon aning om var jag var, men var inte det minsta orolig. Det fanns ju så många bekanta stigar runt omkring mig så snart skulle jag komma på spåret igen. Det var som om den promenaden var en illustration av mitt liv på ett mycket positivt sätt. Jag har ofta gått vid sidan om allfartsvägarna och det har gett mig mycket. Allt har absolut inte varit enbart positivt. Jag hade säkert kunnat få ett tryggare ekonomiskt liv om jag valt den asfalterade vägen mot trygghet genom att bli ekonom. Men jag har blivit så rik på kärlek från människor jag mött att det mer än väl räcker. Tack alla ni som gett mig så mycket! Att gå vid sidan om har också gett mig andra upplevelser. Mitt liv i Toscana hade aldrig blivit något om inte längtan och modet att vilja göra något annat än det vardagliga hade funnits.
Jag stängde ingen dörr. Men tog bilen – med familjen – till Italien och en ny värld öppnades. Mitt liv förändrades och har aldrig varit detsamma efter den resan. Därför ser jag fram emot att göra något nytt. Jag ska snart sluta blogga och istället skriva på en ny bok. Min vän som är på väg att gå i pension får hälsningen. – Grattis, det blir den första dagen i ditt nya liv. Det blir kul att följa det. Till min vän som fastnat och tröttnat. – Gör något helt nytt. Öppna en dörr och gå in i en verklighet du aldrig varit. Det kommer att ge dig energi och påfyllning. Och till dig som kanske ska ta det lite lugnare ett tag. Gör det för så kommer du att se dörrar som du inte haft tid att se tidigare.
Det ska verkligen bli spännande att se vad som händer sen!
Vissa får – andra bör inte uttrycka sig fritt!
Håll käften! Var smart, var tyst! Vad vinner du på att säga det? Är det värt det?
Ja, det finns många tillfällen i livet när man för hälsan och plånbokens skull bör hålla igen och inte alltid säga vad man tycker! Jag känner många ”offentliga personer” som genom sitt yrke och sin personlighet har nått en uppmärksamhetsnivå i det samhälle de lever. De och deras närmaste omgivning mår bra av att allt de tänker och tycker inte är offentligt. På sätt och vis förstår jag det, men tycker att det är olyckligt att det finns en dold hederskultur där man snabbt som attan bör rätta in sig i den kontext som gäller för just det kotteriet.
För vi har ju å andra sidan paradexemplet Lars Vilks och hans rondellhundar. Han får i yttrandefrihetens namn uttrycka sig fritt. Han får livvakter som i åratal har bevakat honom för att han i yttrandefrihetens namn ska kunna uttrycka sig fritt. Han får kosta miljontals kronor varje år för att i yttrandefrihetens namn säga vilken ”skit” som helst, men Oskar 91 år gammal får en pottstol i vardags rummet för att kunna sköta sin avföring eftersom andra lösningar kostar pengar.
Är det här rätt och riktigt? Eller! Varför talar vi inte om etiken kring vad vi får och bör säga? Var går gränsen för hur vi ska kommunicera? Vi fördömer Sharialagar men indirekt finns det även hos oss lagar om hur och vad som bör sägas. Varför talar vi inte om det?
Det här skriver jag inte i någon form av frustration eller besvikelse. Jag är alltså inte i någon form av affekt utan helt enkelt eftertänksam. Min uppfattning är att vi lever inte som vi lär. Vi – även jag – är dåliga på att kommunicera med varandra utifrån grundordet ”Communicare” som – med min översättning – betyder ”att dela med sig”. En sångtext jag ofta tänker på är Ainbusk Singers klassiska
Se mig för här är jag
låt mig få komma nära
till era hjärtan så som den jag är
den jag försöker vara
ge mig min morgondag
min enda önskan nu och här
älska mig för den jag är
Om vi tillsammans kunde gå in i mental bastu där vi tog av oss alla fördomar och gamla åsikter och faktiskt aktivt försöka se varandra med positiva ögon. Om vi tillsammans kunde öppna upp våra sinnen och lyssna till våra medmänniskor istället för att ifrågasätta deras åsikter. Om vi tillsammans kunde älska varandra för den vi är? Ja, då kunde vi lära oss mycket av varandra och faktiskt må så mycket bättre.
Men ”visst gör när knoppar brister” och att våga tillåta faktisk yttrandefrihet kanske kan leda till förändring av ett beteende och det vill vi väl inte? Eller!
Jävla idiot! Gå på Clas Ohlson så överlever du!
För ett år sedan skrev jag ett blogginlägg med rubriken ”Black is death! Jag vill inte men är oändligt rädd”. Och nu gör jag det igen! Den svarta döden är på väg att ta liv igen.
Hur dum får man vara egentligen var temat på det förra och handlade om hur korkat/ naivt / oklokt det är att svartklädd på en svart cykel utan lyse i hög fart ska kunna förvänta sig att bli sedd i höstmörkret.
Idag handlar det om hur enkelt det kan vara att undvika att bli påkörd av ett fordon som i bästa välvilja söker sig fram i mörkret. Gå på Clas Ohlson och utrusta dig med tre små saker om du är cyklist och en liten sak om du är gående.
Med en bra reflex, alternativt en liten lampa kan du som gående känna dig trygg för att de allomstans härskande cyklisterna ska ha en chans att se dig och med rop eller ringklocka påkalla att de är på väg, och att du snabbt som f…n ska flytta på dig. Och du som ser dig som den självutnämnde härskaren i trafiken – ja, just du som cyklar på alla platser du egentligen inte ska cykla på – bör tänka på att livet skulle vara så mycket enklare om du kunde kosta på dig ett belysningskit för 49 kr från ovan nämnda butik. Om du dessutom lyxar till det genom att köpa en fungerande ringklocka så lovar jag att du kommer att komma fram till ditt mål på ett bättre humör. De gående som varken hör/ ser eller förväntar sig att du är på väg kan då flytta på sig i god tid så att du inte behöver sakta ner.
Jävla idiot är ett hårt uttryck som ingen bör använda om någon annan människa. Men det kom farande ur min mun häromkvällen. Jag promenerade över det mörklagda Fristadstorget i Eskilstuna när en cyklist – som sket i cykelförbudet – kom farande och höll på att köra på mig. Det handlade om centimetrar innan jag hann kasta mig åt sidan, och i morse så hörde jag inte att det kom en cykel i mörkret bakom mig och samma sak hade kunnat upprepas eftersom det var en man med mycket hög fart på sin cykel. Och! Både du och jag kan berätta fler liknande historier. Det är därför det berör mig så mycket.
Varför gör di på detta viset!!! Astrid Lindgrens klassiska uttryck formulerar det jag tänker. Om de nu som ser sig som det självklara ljuset i sin tillvaro, så kunde de väl tänka lite mer på sig själva. Då skulle inte mörkret vara så mörkt längre. De som känner sig upphöljda över oss vanliga dödliga skulle kosta på sig belysningar på sina cyklar och ringklockor så att de både syns och hörs. Då skulle vi alla må mycket bättre och tänk på hur mycket pengar vi skulle kunna spara på onödiga sjukhuskostnader och sjukskrivningar.
Ja, där kom jag på det! Det parti som lovar att alla invånare i Eskilstuna ska få utrusta sin cykel så att de både syns och hörs kommer att få min röst i valet 14 – 9 – 14.
För är det inte sossarna som sjunger ”tillsammans stiga vi mot ljuset”?. Ja tack, säger jag!
”Fast tvärtom”!
Eller när fel blir rätt trots att det är fel handlar dagens fundering.
Jävlars jag har gjort fel och eftersom det är publicerat på nätet är det ett fel som förblir just fel i alla tider. Eller! Kanske jag kan göra något åt det? En pudel!
Så mina vänner här kommer den. Pudeln som gör att jag krälar i stoftet och ber om ursäkt att jag – som så många andra – fått saker och ting om bakfoten. ”Sulfat luktar mat och sulfit luktar skit, fast tvärtom” är det korrekta uttrycket som jag – oh förtappade – råkade förvanska och skrev ett blogginlägg inlägg om för länge sedan. Det handlade om BiB-vin och jag påpekade det olyckliga i att förtära hälsovådliga kemiska substanser. För att hitta en fyndig rubrik skrev jag bara den första delen och uteslöt ”fast tvärtom”!
Men nu är det då en filosofisk fråga om det är rätt att skriva att det blev fel utan att helt förringa sig själv och det innehåll som just det blogginlägget handlade om. Eller är det rätt och riktigt? Personligen tycker jag att det är olyckligt men förlåtligt att man ibland kan göra små fel som i sig inte tar bort det viktiga, budskapet i det man säger.
Och det är här det här med att vara PK (politiskt korrekt) kommer in. Det finns människor därute som är beredda att bildlikt tala bränna Hanne Kjöller på bål för att hon i sin nyutkomna bok har med ett mindre antal felaktigheter. Hon förmedlar en tes som inte passar den PK-maffia som finns i den Mediala världen. Även jag har fått mina smäller när jag inför politiskt rättroende uttryckt tankar som inte var helt godkända som ”jag tycker att det är snyggt med kvinnor som kan gå i högklackade skor”. Det må låta som en löjlig kommentar och var menat som ett litet skämt, men jävlar i mig, den sentensen visade mitt förakt för kvinnor och det jämställda samhället. Huga! Näh, jag fick inte stryk, det hade varit för subtilt. Istället blev jag osynliggjord och ett intet.
Och det är här konklusionen kommer in. Jag är inte perfekt! Du är inte perfekt! Det finns ingen som är så perfekt att man alltid tänker och agerar rätt och riktigt. Just därför måste vi inse det och tänker på vad den gode William Shakespeare anser ”om ni överser med de ord som ramlar snett blir jag kanske bra till slut så kläm nu i med bravorop och applåder om ni känner att jag mött er här som vänner”. För när man är vän överser man gärna med de små futiliteter som en kamrat kan häva ur sig. Det är ju det som är vänskap.
Säg vad du tycker, säg vad du tänker! ”Låt inte dom jävlarna få dig ner på knä” för på så sätt kan du förändra världen. Våga tro att vi vill lyssna för det är precis det vi vill!
(Ps. Jo, jag vet att jag formulerade om Pucks ord från En midsommarnattsdröm lite grann, och naturligtvis ber jag om ursäkt även för det. Det vill säga om det stör dig så mycket att du kräver en ursäkt. Ni andra har säkert överseende med den medvetna felskrivningen. Ds)
Om den svåra konsten att njuta!
Det går bra nu! Riktigt, riktigt bra! Det har nog aldrig gått så bra tidigare och ändå brukar det faktiskt gå ganska så bra, ganska så ofta. Men! Ändå! ……………..! Det är inte så lätt att njuta och bejaka när det går bra. Varför är det på detta viset? Om det handlar dagens fundering.
Som många av er vet så jobbar jag som föreläsare och pedagog. Mitt arbete består i att åka runt och tala/ha kurs i ämnen som Retorik – Pedagogik – Organisationsutveckling. Det har jag gjort på deltid sedan 1987 och på heltid sedan ett par år. Och! Jag älskar mitt jobb. Det må verka fånigt att en gammal man skriver sådana ord om ett arbete, men så är det faktiskt! Det ger så mycket på alla de sätt du kan tänka dig. Jag får träffa många spännande människor, jag reser mycket och ibland så får jag en positiv ekonomisk effekt av det också. Men! Ändå! ………….
Är det Jantelagen som gör att jag idag trots att jag sitter ensam på mitt kontor inte vågar/ orkar vara stolt över att höstens arbete har gått så bra? Eller är det bara jag som är löjlig? Dessvärre tror jag att min onödigt låga självkänsla inte är ovanlig. Det är många som skulle må så mycket bättre om de tillät sig själva att göra just detta. Och det finns pengar att tjäna om vi kunde skapa ett samhälle där det var legitimt, rätt och riktigt att våga njuta när det går bra de stunder i livet som det gör just det.
Härom vecka skrev jag ett blogginlägg om det magiska ordet ”kanske” och att man skulle träna sig på att säga till sig själv ”Vad jag är bra”. Om ett par veckor åker jag till Luleå för att föreläsa om det personliga varumärket. Den föreläsningen kommer att handlar om att njuta av att man blivit den man blev, men också få lyssnarna att inse att det är bara början. Din framtid och ditt personliga varumärke skapar du själv genom att inse att du kan göra det. Lär dig sedan av hur företag som Apple, Coca Cola, MAX och Adidas m.fl. bygger upp sina varumärken. Se och inspireras, jobba sedan för att nå ditt mål. När du ”svettas” för att nå ett bestämt mål kommer två saker att ske. Det ena är att du kommer att lyckas (jo, det kan ta tid, men till slut så). Det andra är att du kommer att trivas med att göra det. Det är kul att jobba med att förverkliga sina drömmar.
Men! För att du ska lyckas ska du tänka på två andra saker. Det ena är att du måste inse att dygnet inte har trettio timmar. Stanna upp ibland. Njut av att du ännu inte nått målet. Ta en promenad ut i naturen, träffa kompisar och umgås med familjen. Tappa inte bort dagen för morgondagen. Om du inte stannar upp och vilar ibland kommer du att vara utbränd när du når det mål du satte upp. Är det värt det? Det andra är att du ska bejaka dina framsteg. Våga berätta för andra att du har lyckats och att du tycker att du är bra. Våga skryta över dig själv! För då uppstår en magisk reaktion i ditt inre. Din själ/ditt vara hör dig säga att du är stolt över din prestation. Dina ord blir som endorfin för kroppen och du mår bra.
Det är alltså enkelt att njuta och bejaka sig själv. Det är ju bara att göra det. Gör det du också! Ju fler vi är som vågar vara stolta, desto lägre skatt behöver Fredrik Lövfen och Stefan Reinfeldt ta ut av oss. När du njuter av ditt liv så mår världen omkring dig så mycket bättre.
Natten är dagens mor även i affärer
Häromdagen fick jag veta att en entreprenör som satsat på en lokal annonstidning gått i konkurs. Synd tänkte jag eftersom tidningen både var spännande att läsa och precis lika spännande se på med sin läckra layout. Men det är väl sånt som händer tänkte jag och tyckte synd om han som satsat tid och pengar på ett projekt som inte lyckats.
Imorse fick jag ett mejl där det stod ”Företaget har gått i konkurs och det är inte säkert att du får några pengar”. Och nu var det inte lika roligt längre. som underleverantör till ett mycket stort konferens/eventföretag stod jag nu inför ett faktum som smärtade på plånbok och självkänsla. Om det handlar dagens fundering.
Man måste våga för att vinna! Och. I USA är det snudd på en merit att ha gått i konkurs. Organisationen Företagarna åker runt med en föreläsningsserie under namnet ”Misstagens mästare”. Syftet är naturligtvis att påvisa det självklara. Det är inte alltid fel på affärsidén eller dig själv om det inte lyckas och att även de framgångsrika någon gång har misslyckats. Ge inte upp och för eller senare kommer du att lyckas. Och jag tror mycket på det. Det ligger en enorm kraft i den positiva tanken och att man ska söka se det positiva i det som kan kännas tungt.
Det finns en berättelse om Tomas Edison som säger mycket. I december 1914 ödelade en eldsvåda hans laboratorium. Stora delar av hans livsverk försvann i lågorna. Han var 67 år gammal och familjen var orolig för att han skulle knäckas av förlusten av sitt laboratorium. Men istället samlade han dem nästa morgon och sa – ”Förstörelse är inte enbart av ondo. Se alla våra misstag har brunnit up. Nu kan vi börja på nytt”.
Tre veckor senare kunde Edison leverera den första fonografen.
Jag har inte gått i konkurs, ej heller har mitt kontor brunnit ner så mig kan det väl inte vara synd om? Näh! Egentligen inte men en stor del av budgeterade intäkter för hösten är – med stor sannolikhet – borta och det ger ett stort hål i företagets kassa. Och det är inte synd om mig, men jävlars vad jobbigt det känns. All lust till att jobba framåt försvinner och det i sin tur innebär att jag tycker att jag är knäpp, vilket i sin tur innebär att jag dubbelbestraffar mig själv. Det gör ont just för att jag inte gjort något fel utan att det beror en ekonomisk eldsvåda i ett företag som anlitat mig. Så lite knäckande kan ni väl förstå att det känns. Men ..
Jag hoppas att entreprenören bakom tidningen ”Smile” får tillbaka sitt leende och lusten att starta något nytt. Jag hoppas att min tilltro till min förmåga att föreläsa på ett sätt så att man får betalt kommer tillbaka och att konjunkturen vänder. Och som vi alla vet så är ”Natten, dagens mor” därför gäller det att se framåt.
Solen skiner och jag ska nu ta en promenad i det vackra höstvädret. Sedan ska jag göra en Tomas Edison och börja på nytt.
retoriker 