Arkiv | oktober 2012

Epifani – ett ord värt att förstås!

Så vackert! Så främmande! Så distanserande! Varför bry sig om ett ord som man inte kan förstå? Ja, varför? Om du nu inte vill utvecklas, lära nytt och inse att kunskapen berikar ditt liv.

KMT, Kyrkomusikernas tidning är en tidskrift som jag uppskattar att läsa. Den är skriven för musiker av musiker och den är en underbar källa till filosofiska tankar för mig. Det är så nördigt, så specialiserat men ändå så berikande. Tidigare kunde jag uppskatta att läsa motortidningar, ju mer faktaspäckade desto bättre. Nu är det KMT som gäller. Tack för att den finns.

Epifani! I dess enklaste form betyder ordet  – uppenbarelse. Och det är här jag menar att vi till att börja med skall stanna upp. Jag arbetar med konsten att tala så att andra vill lyssna. Med emfas hävdar jag att ett tal, en berättelse kan förbättras om man ser ”showen”.  Med det menar jag att allt hänger ihop. När vi tittar på Eurovison Song Contest är kläderna, ljuset, danserna och själva framträdandet minst lika viktigt som den musik/ sång de framför. På samma sätt ska en talare tänka. I den stund du vill påverka! I den stund du vill att andra ska vilja lyssna till dig ska du tänka på vilka medel du kan använda dig av för att nå ditt mål.

Du ska ge lyssnaren Epifani! Det ska vara en positiv upplevelse att få höra vad du vill säga till oss. Det viktigaste i din förberedelse är naturligtvis att du klargör syftet med ditt tal. När du gjort det är det bara att gå vidare och tänka på vilka möjligheter du har för att skapa en så attraktiv ”scen” som möjligt. Tänk igenom din klädsel och se till att eventuell teknik fungerar innan du gör entré. Tänk så här. Har jag nu gjort allt för att Christer Björkman är nöjd med mig? Är svaret ja, så klappa dig själv på axeln. Du vet att du kommer att lyckas. Därför går vi nu vidare till lyssnaren.

Det är Johannes Johansson (1951 – 2010) artikel ”Konstnärlighet i kyrkans tjänst” som inspirerat mig idag. Han talar om ”Lyssnandets liturgi” och skriver så som följer.

”Lyssnandet kräver uppmärksamhet. Det obetydliga kan vara det nödvändiga. Det knappt hörbara kan vara det avgörande. När man hör något skickas signaler till hjärnans hörselcentrum. Man hör alltså med hörseln. Lyssnar gör man däremot med hjärtat. Lyssnandet berör mycket mer än bara hörseln. Lyssnandet tar hela personligheten i anspråk.” Sedan fortsätter han med ”Lyssnandet kräver mod. Den som lyssnar måste vara beredd att livet förändras. Det vi lyssnar till är inte alltid bekvämt. Lyssnandet kan stå i strid med det trygga och invanda. Lyssnandet kan skapa förskräckelse och bävan. Men för den som vågar lyssna öppnas nya vägar.

Nästa gång du talar ska du tänka på det. Våga bjuda på dig själv, våga se att du kan krydda ditt anförande med showens förtecken. Våga ge oss en epifanisk upplevelse av dig och ditt budskap. Det kommer vi att komma ihåg. Och! Det är du värd!

 

Jag skäms. Jag skräms. Parken Zoo har gjort bort sig igen!

Det började så bra med ett glas glögg ute på gatan innan vi i Grangärdets villaförening gick vidare till vår granne Parken Zoo. Vi var fyrtiosex glada grannar som samlats för en trevlig kväll tillsammans. Trots skriverierna såg vi fram emot evenemanget. Vi skulle ju inte titta på djuren utan umgås, äta, dansa och kanske dricka en pilsner eller två.

Framme vi grindarna fick vi veta att vi skulle vara i ”Pampas” en restaurang 7- 800 meter in i parken. Jaha! Det var väl lite långt att gå eftersom vi stod intill huvudrestaurangen.  Men det kunde väl vara mysigt att äta där också. Det var bara ett aber.  Parken var nedsläckt! Det fanns inte någon form av belysning. Inte en gatlykta som kunde visa vägen. Inte ett ljus som kunde markera eventuella hål i gatan eller att vi var på väg åt rätt håll. Till vår hjälp fick vi låna sju nästan fungerande ficklampor och en trevlig ung tjej var på plats för att visa oss rätt.

Någon hänsyn till att de gäster de släppte in i parken var gamla (äldsta 82 år), att det fanns gäster som inte hade de mest outdoorvänliga kläderna och skorna. Någon hänsyn till att många när de väl skulle ta samma väg hem skulle vara något bestrukna av alkohol togs inte. Det var bara att gå och försöka ta sig fram utan att snubbla. Och det gick faktiskt så bra att alla med viss hjälp kom fram. Orsaken till det var inte Parken Zoo förmåga att ta hand om sina gäster utan att det lyckligtvis var stjärnklart och fullmåne. Utan den hjälpen hade det varit helt omöjligt att på nykter kaluv ta sig fram till restaurang Pampas. Det är faktiskt ganska spännande att gå nedför en brant backe när man inte ser något. Men sedan skulle vi ju hem också och Parken Zoos ledning bör nog vara tacksam att vi grannar hjälpte de som hamnat fel att hitta utgången. Det hade ju varit pinsamt om de hade fastnat ute i kylan. Eller??

Väl på plats hade vi en trevlig kväll och personalen skötte sig utomordentligt bra. Men, bäste Torbjörn och Tommy. Jag skämdes över ett sätt att behandla oss. Var vi inte värda att belysningen var tänd när ni hyr ut en restaurang som ligger så långt borta från kommunens gatunät. Hur tänkte ni egentligen? Skulle ni ha behandlat era kamrater i Svenska Djurparksföreningen på samma sätt? Tyvärr förväntar jag mig inga svar, men frågorna kvarstår!

Jag skräms som vän av Parken Zoo! Vad är det som händer och varför? Först skandalen med lögner om djurhållningen. Nu ska det tydligen vara ett överlevnadsprojekt att överhuvudtaget besöka er anläggning. Ni marknadsför er på ett sätt och hanterar djur och människor på ett annat.

Jag skräms som vän av Parken Zoo som inte ens efter en så stor skandal anser att en enkel belysning som hjälper gäster att hitta den bokade restaurangen skall vara tänd. Hur ser ni på kunden/ gästen!

Gnällspik! Jag! Jo visst, det får ni gärna tycka. Men jag skulle skämmas om jag vore ni!

Att bli inlåst på konferenshotellets toalett

Att bli inlåst på konferenshotellets toalett är en mycket intressant upplevelse! Om du dessutom –  som jag – är den föreläsare alla väntar på adderas en stressfaktor. Jag har gjort det och om det handlar dagens reflektion. För att ger er en bild av problematiken så gick jag runt på Dalecarlia i Tällberg. Det är en stor anläggning som är utbyggd vid ett flertal tillfällen. Därför finns det trappor och prång lite här och där. Jag kände att det var dags och började leta Herrarnas. Jag sökte och sökte och till slut så fann jag den. Nödighetsanrättningen låg väl skymd nästan gömd under en trappa som sällan användes.  Upplevelsen och känslorna av att vara inlåst lärde mig mycket som jag alltid kommer att bära med mig.

Huvvaligen, vilken frustration. Ja, så kändes det när jag väl hittade den så efterlängtade lokalen. Ibland tränger det på och om man då får lätta på trycket kan det kännas befriande. Så gjordes det som var nödvändigt . Gylfen drogs igen. Skjortan rättades till. Jag var beredd att återgå till rollen som dynamisk föreläsare. Men icke! Dörren gick inte att öppna. Jag vred och vände på lås och handtag. Inget hände. Ögonen flackade runt i båset. Fanns det så stora glipor så att en man på två meter och 100 kilo skulle kunna komma igenom. Näh!

Fan! Men det här var ju riktigt roligt. Det var det faktiskt till en början. I ett par sekunder. Sen. Fan! Vad gör jag nu? Stressen ökade, adrenalinet började pumpa. Fan. Hur ska jag komma ut? Och. Hur ska de reagera när jag är borta och hur ska de fatta var de ska leta? Inge roligt! Det började dyka upp känslor av lätt förnedring. Hur kul är det att bli inlåst på en toalett? Och vad ska de säga när de väl hittar mig. ………….. Kan jag ta betalt trots att jag inte jobbar? ……… Kommer de överhuvudtaget att sakna mig? Fan vad billig jag känner mig! Det här är inte kul längre. Osv, osv.

Handtaget  höll på att lossna och jag vred på låset åt alla upptänkliga håll. Inget hände i alla fall. Men egentligen var jag ju aldrig helt stressad för jag hade ju räddningen i fickan. Mobilen. Fram med den. 118 118 slogs in på displayen och ser man på. Då hände det. Helt plötsligt gick dörren att öppna och jag återfick friheten. Allt var bra och det enda sorliga var väl att mina kursdeltagare inte upptäckt att jag varit försvunnen. Vi hade ju fortfarande rast.

Vad går att lära av detta då? Jo, det är väl två saker som är uppenbara och som jag faktiskt gjorde rätt. När du är kissnödig skall du gå och kissa. Det andra är att du alltid skall ha med din mobil när du gör det! Då behöver du aldrig känna dig stressad när du utför dina behov och du mår dubbelt gott av ha gjort det.

Du är en droppe i livets älv

”En droppe droppad i livets älv
har ingen kraft till att flyta själv
Det ställs ett krav på varenda droppe:
Hjälp till att hålla de andra oppe!”

Idag är jag i Tällberg och ska tala om Communicare och Confligo. Eller enkelt uttryckt hur vi ska kommunicera med varandra så att den du talar med vill lyssna på vad du har att säga. Och egentligen är det ju fånigt att jag ska hålla på i två dagar med att tala om något så självklart. Det räcker ju med att läsa dikten och sedan skicka en faktura.

Solen skiner, morgondimman ligger lätt över Siljans vatten. Det är en dag när man vill ”prisa gudarna, skatteåterbäring är här”. Precis så känns det efter att genomlevt en usel sommar och en halvtaskig höst. Jag känner livets storhet, min litenhet och naturens universum i en och samma sekund.

Den lilla droppen från Luleå ska idag blandas med andra droppar från Gävleborg. Vi ska ha en kurs som har namnet ”Om konsten att vara ledare och njuta av det”. Det är en mycket intressant kurs som stimulerar till samtal och reflektion kring det här med att vara människa.

De intryck och tankar som de här dagarna kommer att ge mig gör att jag blir en bättre människa flera dagar framåt. Och det är väl det som blir dagens konklusion. Vi bör alla regelbundet ifrågasätta vårt sätt att leva och våga prova nya tankar och insikter. Men! Det är väl som så mycket annat. Vi hittar på en ursäkt för att slippa utsätta för något nytt även om vi innerst inne vet att det är nyttigt för oss.

För som Karin Boye säger ”visst gör det ont när knoppar brister” Men vänner, det är det värt!

Nackdelen med att samla på vin är att ……

det kan bli för gammalt, det kan bli dyrt och det kan bli för gott. En betraktelse om livet ur ett vinkylsperspektiv.

Han har en välfylld vinkyl och vinflaskor lite överallt på platser som är lämpliga för lagring av vin. Han – det är sällan en hen eller hon som samlar på vin – känner sig stolt över sin vinsamling. Det är inte så att han går omkring och talar om den dagligen, men en titt så att flaskorna mår bra ingår i den dagliga ritualen. När helgen kommer är det primära inte vilken mat som ska ätas utan vilket vin som ska drickas. Det ska tittas på, det ska snurras på och om det hade gått skulle han gärna lukta för att slutligen bestämma sig. Är för dyrt och måste sparas till ett annat mycket speciellt tillfälle (som kanske inte kommer, men kanske kommer det) eller ska jag bjuda till och korka upp? Näh, jag väntar nog blir oftast svaret. Han går till de lite enklare vinernas avdelning och tar en flaska som får duga. Sådan är han min gamle gode vän, lite knäpp, lite nördig, men något halvsuspekt intresse kan han väl få ha.

Igår bjöd han på en flaska champagne! Alltså riktig champagne, inte spansk cava eller italiensk spumante. Oj!! Det var som f..! Med glädje i ögon och vibrerande nos tog jag emot glaset, drycken rann ner i strupen och det var inte gott! Vinet hade blivit lite för gammalt och hade tydliga inslag av ålder. Det var fortfarande nästan korrekt och gick att dricka, men gott var det inte.

Men eftersom vi båda är män och törstiga dessutom så drog vi i oss pavan och började filosofera. Vi är många som samlar på saker och ting. Ju äldre vi blir desto mer ballast har vi att släpa på. I min ålder har vi och flera av våra vänner börjat ”dödstäda” för att göra det lättare för våra barn när den dagen kommer. Istället för att utnyttja och njuta av det vi har så sparar vi på det till ett senare tillfälle. Vi njuter inte av livet i dagen utan väntar på den eventuella morgondagen. Och vi ställer alltför sällan frågan! Är det är riktigt klokt. För vi vet ju svaret. Vinet kan bli för gammalt! Det smakar inte lika bra som när vi köpte det. På samma sätt är det med livet. Om vi inte lever i nuet kan det nuet var för gammalt när du tycket att just det nuet är aktuellt att uppleva.

Det kan bli dyrt att samla. Alla som bor i en villa med källare vet vad jag menar. Det är dyrt att ha en källare. Den kostar underhåll, den kostar pengar och den utnyttjas egentligen sällan till något annat än ett förråd för bortglömda prylar. Det finns de som hävdar att med 3-års regeln har man det man behöver och kan slänga allt annat. (den hävdar att det man inte använt på 3 år kommer aldrig att användas och kan därför slängas). Jag vet att i det område jag bor finns det källare som inte blivit tömda på 30 år. Min vän och jag insåg även den sanningen när vi tryckte i oss den åldriga drycken. Båda hade vi dessutom fasansfulla minnen från Bordeauxer och Riojor som vi tvingats hälla bort för att vi väntat så länge att korken på flaskan upphört vara kork och vinet blivit surt. Det är dyrt att samla på vin!

Och då är vi framme vid att vinet kan bli för gott! Argumenten kan låta lite olika, men lika dumma är de likväl. Nej! Det är inte det rätta tillfället! Det där vinet är så pass bra att vi inte kan dricka det i kväll! Nej, det är ju torsdag. Eller. Det regnar så mycket så vi tar något enklare. Eller. Det där ska vi ju spara till din 50-årsdag. Sen säger vi att Carpe diem – att fånga dagen – är något vi ska sträva efter att göra. Varför gör vi det då inte? Ett gott vin är som livet. Om vi inte dricker det för att det är för gott, när ska vi då leva. Var är det kloka i att inte dricka ett gott vin? Vad är det kloka i att inte ta tillvara livets guldkant? Att samla på vin och inte dricka, det är som att samla på livsupplevelser som man inte får uppleva förrän det är försent.

Min vän och jag ska träffas nästa vecka och då gå igenom några andra flarror Champagne och se vad de ger för filosofiska reflektioner. Vinkylen ska tömmas och vi är två om det.

Fan, nu blir jag feminist! Nu går Parken Zoo för långt!

Det var en gång två män och en kvinna. De satt i ledningsgruppen för ett företag med ett Zoo och ett litet tivoli. Det hade en uttalad inriktning mot att barnfamiljer ska besöka deras anläggning och marknadsförde sig som ett speciellt djurvänligt zoo. Den ene mannen var äldre än den andre och fick då vara Ordförande. Han var en gammal politiker och ansågs lämplig för posten. Den andre mannen var yngre och fick vara Verkställande Direktör. Det var en fin titel och han var mycket stolt. Hans uppgift var att utveckla och förädla anläggningen som hette Parken Zoo. Till sin hjälp hade han bl.a. kvinnan som titulerades Djurparkschef.

En dag hände det som inte fick hända. TV4 avslöjade missförhållanden och vanskötsel av djuren. Djurparkchefen försökte ljuga sig ur situationen, men det misslyckades. Det blev en stor skandal och nu skulle en syndabock utses. Vem tror du utsågs?

Den äldre mannen som hade det övergripande ansvaret för allt som hände? Den yngre mannen som hade det dagliga ansvaret för det som hände eller kvinnan som skulle sköta den dagliga driften av djuren?

Så skulle en diskussionsfråga kunna ställas om man vill ha ett samtal om etik och moral. Men det ska vi inte göra här.

För jag trodde aldrig att jag skulle reagera så starkt på något som att Djurparkchefen får gå och de andra får sitta kvar i orubbat bo. Var är genderperspektivet? Var är det moraliska perspektivet? Var är insikten i att de styrande gör en olycklig händelse än mer olycklig. Hur kan ägarna ha tänkt. Det finns tre ansvariga och då får kvinnan gå, trots att hon är satt att lyda påbud och order från Ordförande och VD.

Det är lätt att tolka det som att män skyddar män! Jag skäms och skräms av att inte de styrande  inser att de gjort en pinsam historia än mer pinsam.

Eskilstuna kommun har en pågående chefs/ ledarutbildning som alla chefer i kommunen ska gå. Det är uppenbart att de inte kommit till kapitlet om Krishantering.

Jag har kramat en levande tiger!

Tänk om, tänk rätt! Det ni gör är så fel att man suckar och duckar för alla de hot- och hatfulla mejl som digitalt passerar hustaket på väg mot Parken Zoo. Det som har hänt har hänt och det i sig är djupt olyckligt, men måste ni förstöra ännu mer för er själva?

Jag har kramat en levande tiger. Den kröp upp i famnen hos mig en dag i köket hemma hos den förre djurparkschefen Stefan Jonsson. Han gjorde Parken Zoo i Eskilstuna känd genom att ta hem djur som behövde extra omvårdnad. Som ni förstår var det en av de vita tigerungarna som han hade hemma. Kanske det var just den som låg i frysen som njöt av att bli klappad av mina händer.

Tänk om istället för att bara tänka på er själva. Om ni använder ordet Om framför era frågeställningar skulle ni snabbt inse att det ni hittills tänkt var fel. Jag tillhör inte de som tycker att det ni gjort i hanteringen av djuren är så fruktansvärt som andra. Det är klandervärt och det kommer ni säkert att förbättra. Sämre kan det ju inte bli.

Om ni istället tänker på hur mottagaren reagerar så måste ni förstå att Tommy Hamberg och Torbjörn Berglund bör inse att de bör avgå. De besudlar varumärket om de stannar kvar. Det är dom som har ansvaret och varför göra pinan ännu längre? Om dom stannar kvar kommer den här episoden att innebära stora förluster när nästa sommar utvärderas.

Gör om, gör rätt! Ni har goda möjligheter att vända opinionen genom att ta be Stefan Jonsson komma tillbaka. Med bilder av djur i köket hemma hos honom. Med bilder av den nye VD:n som kramar en tiger och med en ordförande som ger nappflaskan till ett litet rådjurskid kan ni vända mediebilden till något positivt.

Gör det med nya ansikten och det blir rätt!

Om du ska ljuga, gör det så att du tror dig själv!

Hur man med en dålig lögn kan föröda ett varumärke på 30 sekunder handlar dagens lilla reflektion om. Tyvärr för Parken Zoo så var det många som såg Helena Olsson patetiska försök att ljuga sig ur en besvärlig situation när Kalla Fakta ställde frågor om djurhållningen på parken.

Resultatet av reportaget är minst sagt olyckligt. En tsunami av invektiv, hat och förbannelse över det sätt som djuren behandlas enligt TV4:as reportage har nu drabbat Parken Zoo i Eskilstuna. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det folk irriterar sig mest på är två saker. Sättet att hantera levande och döda djur och sedan Helena Olssons försök att hitta på en ny sanning.

I mitt inlägg vill jag lämna hanteringen av djuren åt sidan. Där finns det så många och så insatta (från båda håll) som kan uttala sig. Som boende granne med Parken Zoo vet jag att resultatet av reportaget blir mindre störningar från besökare nästa sommar och högre skatt för att täcka parkens förlust. Personligen hade jag föredragit mer besökare och mindre skatt.

Om du ska ljuga, gör det så att du tror dig själv! Det är lätt att tycka till om Helena Olssons sätt att hantera press och den press hon var utsatt för när hon intervjuades i TV. Några tycker säkert synd om henne och andra vill bildlikt tala bränna henne på bål. Jag gör varken det ena eller det andra. Så klantigt som hon betedde sig i intervjun gjorde att jag tog mig för huvudet innan programmet sändes. Jag råkade se en ”teaser” om kommande inslag. Det var så uppenbart att hon ljög att jag rodnade på hennes bekostnad. Hur kunde hon tro att någon skulle tro henne när hon uppenbarligen inte trodde det själv?

Jag undervisar i ämnen som kommunikation, pedagogik, retorik och teater. Allt handlar om sättet att kommunicera. En av mina grundteser är kroppsspråkets betydelse för hur man uppfattar det som sägs. Och det är uppenbart att Helena Olsson inte fått ens den minsta utbildningen i att tala så att man blir trodd. Om vi för en stund lämnar det hon sa och tänker efter hur hon sa det så bli det tydligt. Hon stod med en defensiv hållning och hade överkroppen lätt vinklad från intervjuaren. Hon undvek ögonkontakt och gång på gång åkte ögonen upp snett diagonalt till vänster ( det gör de ofta när man ljuger). Hennes röst var osäker i ett ojämt tempo. Hon skrattade omotiverat och gjorde helt enkelt bort sig enormt bara genom att med sitt kroppsspråk förminska det hon sa med sina ord.

Om det skulle vara möjligt att komma över bara intervjun med henne (och det är det säkert, men jag vet inte hur) så skulle jag gärna använda den i mina föreläsningar och kurser. Frågan som skulle ställas är om deltagarna tror på det hon säger. Sedan skulle jag tala om talarens Ethos, som enkelt uttryckt handlar om talarens trovärdighet. Klassiska retoriska figurer som Aristoteles och Augustinus påpekar vikten av att den som talar ska vara en god och trovärdig människa. Vapnet retorik är så vasst att i fel händer kan det gå fel.

De har uppenbarligen inte besökt Parken Zoo i Eskilstuna och berättat det för dess ledning. Som nu har råkat ut för sanningen att en dålig lögn kan föröda ett varumärke på 30 sekunder. Och att de bör tänka på att ”first cut is the deepest”. Helena Olsson är säkert på Ekeby vårdcentral nu på morgonen.

Solsidan. Så jävla dåligt! Stefan och Christer är så mycket bättre!

Jag led. Jag kved. Jag suckade. Jag såg ett helt avsnitt av Solsidan igår kväll och det var en frustrerande upplevelse. Det måste vara något av det sämsta som sänts i svensk television. Jag skämdes lika mycket över min reaktion som av att någon gett tillstånd att producera smörjan.

Oj då! Nu har jag säkert trampat i klaveret och du vill göra det jag ville göra igår kväll. Klicka mig bort från eländet. Men gör inte det. Stanna kvar och låt mig berätta varför jag är så kritisk.

Låt oss börja med dramaturgin. Tv-serien ”Vänner” – som har en liknande grundstory berättar varje avsnitt en historia och lägger in skämten som naturliga inslag. Johan Rheborg och gänget bygger sin dramaturgi på Stå upp- konceptet. Vi lägger in en massa dåliga skämt som vi staplar på varandra så att det i sig blir en historia. Igår handlade det om The Switch. Och ni som inte såg det ska vara glada. Det är inte så kul med ett helt avsnitt som handlar om när pungen hamnar längre ner än penisen. Om det varit små tonårspubertetsgossar som hittat på det hela hade jag kunnat sucka överseende men nu var det den sk. svenska humoreliten som gjort det.

Jo, jag vet att det handlade om dagis och barnens fritidsaktiviteter också. Och det är ju sånt som berör många av de presumtiva tittarna. Och det för mig in på nästa suck och stön. Den så oblygt övertydligt placerade produktplaceringen. Helvete! Hur många gånger kom Volvobilar i fokus de tre första minutrarna.  (Kraftuttryck som svordomar bör användas med måtta, men någon gång är det jävlar i mig rätt att använda dem). Det kändes riktigt befriande när vi fick vila oss från eländet med lite riktig reklam.

Nästa punkt handlar om att jag är glad att Sergei Eisenstein inte såg hur de hade klippt berättelsen. Vem det är? Jo, han är mannen som skapade den oförglömliga filmen Pansarkryssaren Potemkin och är främst berömd för sin fenomenala förmåga att klippa filmer så att de med bildens hjälp blir enormt spännande och vackra att titta på. Du har säkert sett den mest berömda scenen från Odessatrappan när ett uppror slås ner av militären. Med korta klipp av olika händelseförlopp: en kvinna blir skjuten och tappar taget om sin barnvagn, militären avancerar, en gumma skriker in i kameran, barnvagnen skenar nedför trapporna, drar Eisenstein ut på ögonblicken och håller kvar deras stämning. Det är rent gastkramande att följa barnvagnen, soldaterna och trots att det är så spännande finns det en skönhet i varje bild att man är helt betagen.

Jämfört med det är jag övertygad om att den som redigerat och filmat Solsidan inte en gått grundkursen Rörlig bild på gymnasiet åk. 1. Om de gått kan de inte fått godkänt! Hemskt!

Skådespeleriet då? Ja, eftersom det inte fanns tillstymmelse till sådant så passerar vi det med tystnad.

Frågan är då, varför jag såg ett helt avsnitt? Svaret. Jag vill lära mig och det jag inte förstår försöker jag förstå. Det var enormt berikande, men jag lärde intet nytt. Istället blev jag skrämd. Solsidan-gänget är en samling kompetenta och kunniga människor som om de ansträngt sig en liten smula garanterat kunnat  producera en berättelse om livet i Sverige idag. Jag är övertygad om det och är därför ledsen på att de gör så dåligt ifrån sig.

Den obefintliga dramaturgin, det oblyga produktplacerandet, det okunniga redigerandet och avsaknaden av skådespeleri gör att jag hellre tittar på en produktion av Stefan och Christer. De kan det här med att skapa publikkontakt och de gör det med glimten i ögat.

Solsidan-gänget skrattar hela vägen till banken och jag är rädd att de är oss de skrattar åt.

Snacka om njutning! Istället för att jogga har jag börjat blogga

I morse var det mörkt, kallt, regnigt och inte det minsta inspirerande att överhuvudtaget tänka sig att gå ut. Vår hund Wille the dog gömde sig först och kom sen smygandes till mig för att söka skydd när Solveig ropade på honom. Han visste vad  vad det var för väder och han visste vad som väntade. Ut och springa kl. 07,00! Huvva! (det räcker med ett utropstecken, eller hur)!!

En halvtimme senare kommer de tillbaka, dyngsura och lyckliga. Solveig torkar av honom, de kramar om varandra och jag ser att båda mår enormt bra. De friskvårdar varandra! Och det är det jag funderar och reflekterar kring idag. Mina knän tycker att jag kan få sitta inomhus istället för att springa omkring i mörkret. Men medan de gör det så ägnar jag mig åt mental friskvård.

När jag vaknar på morgonen är det med en idé som åker runt i mitt huvud. Formuleringar vägs mot varandra, ord värderas och byts ut. Rubriken! Vad vill jag säga med den? Och! Varför skriver jag det här? Vad vill jag att lyssnaren ska tänka när jag är klar?

Snacka om njutning! Istället för att jogga har jag börjat blogga. Det är så klokt att jag inte kan förstå varför jag inte har börjat med det här tidigare. Naturligtvis finns det en förhoppning om att någon ska vilja läsa det jag skriver. Men. Efter bara tio inlägg så inser jag att det inte är det som är det mest primära. Det handlar om hjärnträning. Min hjärna mår så gott av att aktiveras och tänka.  Så fort dagens ämne är funnet rullar det igång. Endorfinet blandas med adjektiv och munnen öppnar sig i ett leende. Jag känner att jag lever.

För en liten stund sedan skjutsade jag Solveig till hennes arbete. Vi var ett lyckligt par som åkte till jobbet. Hon hade hunnit med sin form av friskvård och jag med min. Det var snudd på att vi såg soluppgången tillsammans. Om inte i verkligheten så i vår gemensamma trivsel. Och det är här kontentan av dagens formulering kommer fram.

”Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle våren annars tveka” skriver Karin Boye. Det finns ett djup i hennes korta strof som säger så oändligt mycket. Vi är många som tvekar, som gärna undviker att prova på något nytt och att överhuvudtaget våga säga sin mening. Wille the dog tvekade och försökte komma undan, trots att han i sin lilla hundhjärna visste att det nog inte skulle bli så tokigt i alla fall. Det gällde ju bara att komma igång.

I flera års tid har vänner uppmanat mig att börja blogga. Jag har tvekat. Trots att jag vet att skriva är bland det bästa jag vet, har jag tänkt att ingen vill väl läsa vad jag skriver. Mitt arbete är att få människor att tro på sin förmåga och genom det talade ordet nå sina mål. Men själv har jag fegat ur och hellre lagt en tråkig patiens på datorn.

Konstigt, löjligt eller kanske tur att jag tänkte så. För om jag fortsatt med den tankebanan hade du sluppit läsa så här långt och kunnat göra något annat i stället. Men. Nu sitter du där och har läst en A4-sida om hur en man gör för att må bra och få en dos av mental friskvård.

Gör det du också. Börja med att ta en promenad och sen sätter du dig ner och börjar skriva. Du ska se att inom tio minuter glöder det om pennan eller tangentbordet. Hjärnan går på högvarv, kreativiteten flödar och du mår så bra, så bra. Den känslan kommer att sitta kvar hela dagen och när du går hem kommer du att känna att du gjort en bra arbetsdag. Du är värd en liten pilsner! Skål!