arkiv | Eskilstuna RSS för detta avsnitt

Retorikens ABC – Bokstaven I!

 

Väck intresset eller var tyst!

Va? Det är väl självklart att det jag säger kommer att vara så intressant att de som lyssnar att de vill lyssna! Ja, så säger säkert någon av er lätt irriterad medan andra nickar instämmande. Dagens fundering handlar om

  • Intresset avgör om ditt tal ska bli lyckat. Inte ditt intresse, lyssnarnas. Det är din skyldighet att väcka deras intresse. Om du inte kan det, låt bli att tala.

För en tid sedan var jag på en företagarfrukost  jag gärna besöker. Det är Munktell Science Park i Eskilstuna som på tisdagar bjuder på det de kallar nätverksfrukost plus en kortare föreläsning. Tiden är perfekt mellan 8 -9 och det är bara att komma förbi om man har tid. Jag är där så ofta det fungerar med annat. Nätverkandet ger mycket men det stora mervärdet är föreläsningarna/ företagspresentationerna.

Som självutnämnd retoriker är det naturligt att jag kollar in talarna och det är en betydande skillnad på de som insett betydelsen av att vara väl förberedd och de som tror att de kan ”sätta på bandspelaren”. (Jodå, en del vill jag ge mitt visitkort för att hjälpa dem med deras pitch).

Men det är inte det perfekta framträdandet som är det viktiga utan det som är budskapet i dagens ord. Du måste inse att du som talare ska se till att väcka intresset hos oss som lyssnar. Hur du gör och med vilka medel du använder är upp till dig. Men det primära är alltid att jag som lyssnare ska känna att du själv är intresserad av och tror på det du säger.

Den gång jag vill berätta om var det en representant från Arbetsförmedlingen som skulle berätta om olika anställningsformer som kan vara av intresse för oss företagare att känna till. Oj då! Skittrist ämne tänkte jag men åkte dit för kaffe och nätverkande. Och! Så fel jag hade.

Framför oss stod en man som med glöd berättade om de möjligheter vi hade att göra en insats för de arbetssökande och på vilket sätt även vi kunde tjäna på den utsträckta handen. Härligt! Han var intresserad av att förmedla sitt budskap och det gjorde att vi ville lyssna till honom. Han var intresserad av att svara på våra frågor och han ville att vi skulle få ett mervärde av den stund vi avsatt till att lyssna till honom. Jag var glad och imponerad.

Nu kanske du undrar vad han gjorde för fel då? Jodå, det fanns säkert en del att anmärka på men det är inte så intressant. Jag kände att han ville att jag skulle vara intresserad och han bemödade sig om att få mig/ oss att vilja lyssna. Genom sitt agerande förstärkte han min tes om att ”om jag känner att du vill tala så vill jag lyssna”.

Peter Brook är en världsberömd teaterteoretiker och regissör som för länge sedan myntade begreppet ”Smittbärande teater”. Som teaterpedagog och regissör har jag sett så förbaskat mycket dålig teater (svordomen är medveten) att det är lätt att förstå. Det är den där teatern som du alltför ofta får uppleva på Riksteaterns uppsättningar. Du sitter i salongen och ser skådespelarna rabblar sina repliker utan inlevelse. Det känns som om de bara väntar på att få dricka vin på hotellrummet istället för att göra sitt bästa att ge publiken en upplevelse.

Som lärare på ett gymnasium i trettio år har jag upplevt samma fenomen på ett litet annorlunda sätt. Det finns ett elakt påstående i lärarkåren om att kan man inte undervisa så blir man skolledare. Tyvärr tycker även jag att det ligger en sanning i det här. Under mina år på skolan var det en rektor – av många – som förstod att försöka väcka intresset hos oss som lyssnade.

Tack Eva Svensson. Du fattade det mannen från Arbetsförmedlingen också gjorde. Ni hade båda ett i sig inte alltför intressant ämne att tala om, men ni gjorde det på att sådan sätt att vi ville lyssna.

Min uppmaning till dig är just det som står i rubriken. Väck vårt intresse eller var tyst!

Isofix! Har du Isofix???????????

Alltså jag tycker inte om att känna mig dum, speciellt inte när jag är inne i en affär och är involverad i ett samtal. Vår önskan är att det ska leda till ett köp av en efterlängtad vara. Men frågan upprepades inte bara en, två, tre, fyra eller fem gånger och det med en ton som förstärkte det intryck jag fick av expediten. Hon tittade på mig med en blick – som jag tolkade – av hur dum får man vara på en skala av dum, dummare, dummast.

Uppenbart var jag sämst i klassen eftersom jag tydligen inte visste om jag hade det i bilen. Hur ska jag veta det var mitt naiva svar? Blicken jag fick gjorde att jag började gå i gång – men rollen som jag spelade i denna affär gjorde att jag höll tillbaka irritationen – och undrade än en gång vad Isofix var. Vet du det? Ja, det är mycket troligt om du inte vet det om du är i en pre- eller postfertil ålder. Själv har jag mycket som talar mot att en sådan som jag ska veta det. En medelålders vit man (63 år gammal) som kör röd kombi är ju decennier från att förstå det kloka i att ha Isofix monterat på plats i baksätet.

Samtalet som min dotter förde gick vidare och ett inköp gjordes efter en kontroll om jag hade just den numera ofta nämnda finessen i min Folkvagn. Ja, ni skulle ha sett hennes min när hon gick ut och tittade hur det stod till i bilens baksäte. Triumfatoriskt såg hon till att köpet genomfördes och trodde att det var slut med det. Men då flög fan i mig och bad henne komma ut och bevisa hur detta hjälpmedel användes. Trumpet nöjd följde hon med ut och sen var det inte längre så kul för henne. Ärligt talat så förstår jag inte varför men eftersom min bil har skinnklädsel gick det inte att använda Isofix på det sätt som var tänkt. Jävlars vad hon kämpade och jovisst jag insåg nu vad smart det var om det nu hade kunnat fungera.

Återköp och en billigare och mindre finessrik variant köptes in och ni ska inte tro att hon var nöjd med att hon då skulle få tre personer nöjda med inköpet. Men hon protesterade inte, det gjorde inte vi heller. Äntligen var vi klara!

Framför allt var det kära barnbarnet Ammi otroligt glad och nöjd. Hon hade fått en röd bilbarnstol som gjorde att hon nu kunde känna sig som ett stort barn. Det fanns inte i hennes hjärna att morfar hade en stol som var tvungen att bältas fast även när det inte satt barn i den. För det är vad Isofix handlar om. Det är två fästen som man kan fästa en bilbarnstol i vilket gör att den är säkert förankrad i alla lägen.

Men dum tycker jag inte om att känna mig och det var inte trevligt att besöka den enda specialisten på baby/ barnprylar i Eskilstuna. De må vara välsorterade när det gäller sortimentet men deras sätt att behandla presumtiva kunder har en mycket god utvecklingspotential.

Positivism och respekt är honnörsord som vi alla bör tänka på när vi möter andra människor. Det här hände mig för flera dagar sedan men eftersom hon fick mig att känna mig obekväm fick hon mig också att skriva ner denna fundering. Och det var väl inte så smart av henne.

Må gott vänner, tack för att du läste dagens tankar!

Kiss i sängen – Tidningen MAD – Eskilstunakuriren

Igår gjorde jag det som utgör grunden för dagens fundering. Jag la ut en formulering på FB ”knyckt” från tidningen MAD som med lite bearbetning blev dagsaktuell på ett både roligt och tragiskt sätt.

”Kommer du ihåg när Eskilstunakuriren kostade en krona? – Nej, men jag kommer ihåg när den var tjockare än en!

Och! Det var inte bara jag som tyckte att det var kul. Mycket snabbt var det drygt hundra gilla-markeringar och ett antal kommentarer. Det borde ju ha glatt mig att så många tyckte att jag på ett roligt och fyndigt sätt kommenterat den magra (mycket magra) Eskilstunakuriren. Men istället blev jag ledsen! Nästan ingen ställde den relevanta frågan varför den är så tunn.

Det är här ”kiss i sängen” kommer in. Vi kan för stunden tycka att det är kul med en formulering som visar på en tragisk verklighet. Fortsätter det så här kommer tidningen inte att överleva. Eskilstuna blir utan en lokaltidning och på sätt och vis är det vårt eget fel. Eller ändå inte! Skämtet värmer för till en början men sen blir det både kallt och vått.

Diskussionen om vikten av att ha en lokal tidning förekommer inte i dagens Eskilstuna. Inte ens tidningen själv försöker väcka frågan, så varför ska vi då bry oss. Anledningen till att jag inte längre prenumererar är att den förutom att den blivit tunnare och tunnare har mindre och mindre lokalt material. I huvudsak så är den fylld med notiser från TT och köpta artiklar. Den enda del som fortfarande har ordentlig täckning är den lokala sporten, men vad hjälper det dem som inte är så sportintresserade. Och det som då står i den har jag redan läst gratis på nätet. Varför ska jag då betala dyrt för en produkt som gör mig ledsen och frustrerad?

Om Eskilstunakurirens ansvariga insåg att det är de lokala inslagen som uppskattas kanske de skulle kunna vända den negativa kurvan och få fler av oss att återvända och prenumerera igen. Det finns faktiskt ett ljus i mediemörkret som kan vara något att ta efter för redaktionen. Det är annonstidningen Mitt i ………….. som ges ut i Stockholm. Den ges ut i olika editioner som Mitt I Solna, Mitt i Enskede o.s.v. och sedan har de massor med mycket lokala nyheter och då också de så viktiga lokala annonserna. Nu svarar möjligen Eskilstunakuriren att även de har en gratis annonstidning. Det är sant, men den är utan de lokala nyheterna och är tyvärr därför mindre intressant.

Konklusionen av dagens fundering blir i mångt och mycket ett intet. Eskilstunaborna tappar mer och mer intresset för den lokala tidningen. De har därför inte längre råd med att ha journalister som gör lokala reportage och köper därför in material. Det uppskattar inte läsarna som slutar köpa tidningen. Den blir då tunnare för att minska kostnaden för att trycka den. De läsare som finns kvar blir frustrerade för att den är så tunn och slutar köpa. Tidningen går back och lägger ner. Eskilstunaborna tycker att det är skamligt att det inte finns någon lokal tidning med lokala nyheter. Kvar finns bara förlorare.

Är det verkligen så vi vill ha det?

 

Tron på företagare förbättrar Eskilstuna!

Häromdagen satt jag och talade med en entreprenör som kände sig brydd och bekymrad över det här som med ett enkelt ord kan sammanfattas med ”företagsklimat”. Hen är en person som efter att i många år arbetat med projekt runt om i landet bestämt att just Eskilstuna är en ort som hen vill satsa på. Vi har ju det mesta och allt är ju riktigt bra. Vi har en infrastruktur som de flesta städer bara kan drömma om. Vi har god tillgång till arbetskraft. Vi har Mälardalens Högskola. Ja, Eskilstuna har ju egentligen allt. Varför var hen då så brydd?

Som f.d. ordförande i Företagarna och egen företagare med Sverige som arbetsplats förstod jag honom. Det var inte första gången jag resonerade med någon om varför det ska vara så trögt att driva ett företag i Eskilstuna. Och det man alltid kommer tillbaka till är ordet ”företagsklimat”. Hemkommen från vårt möte funderade jag vidare på detta och satte mig vid datorn. Fanns/ finns det någon grund i att många entreprenörer upplever det som problematiskt att vara företagare i Eskilstuna.

Svenskt Näringsliv gör fortlöpande studier på ”företagsklimatet” i våra kommuner runt om i landet. Tyvärr ligger Eskilstuna på plats 180 av 290 kommuner. Det innebär att det verkar finnas fog för att det skulle kunna vara bättre. Men för att spalta upp det kollade jag;

Ajdå! Det verkar vara tungt att vara företagare i stan. Men hur ser det då ut i andra städer? Jag tänkte efter och kom fram till att Norrköping och Eskilstuna är ”arbetarstäder” och kollade även företagsklimatet där. Och där var det ännu sämre. Den kommunen ligger på plats 189 och har följande resultat.

Oj då! Tur att man inte försöker verka som företagare där var min första reaktion. Sedan försökte jag komma på ytterligare en ”arbetarstad”. Det blev min hemstad Luleå och det visade sig vara betydligt mycket positivare läsning. Den ligger på plats 85.

Och det är här vi kommer fram till konklusionen av denna fundering. Tron på företagare/ företagande växer och utvecklar städer. Det är vår uppfattning om varandra som till stor del styr våra handlingar även i näringslivet. Visst! Det finns mycket att klaga på i Eskilstuna – det gör även jag – men vi måste tillsammans skapa en ny anda i stan. Om vi alla börjar uppskatta de entreprenörer som satsar tid, svett och pengar på att utveckla Eskilstuna skulle vi alla få det bättre. Vår attityd till företagande skulle på sikt kunna innebära en sänkt kommunal skatt. Bara det är ett argument så gott som något.

För vilken av städerna har fått Facebook att bygga stora anläggningar och har den lägsta arbetslösheten tror du? Svaret inser du! Låt oss göra något åt saken! Tro på företagarna i Eskilstuna och du tror på framtiden!

 

 

 

Det ideella är sällan idealt!

Se mig! Annars går jag här ifrån! Eller! ”För att bli lycklig ska vi gå in i en gemenskap och leva och verka tillsammans med andra människor. När vi gör det och om vi gör det uppnår vi en högre lycka”

Det är ett citat av filosofen Hegel som vi i vår familj tror mycket på. De tankarna och den visionen är något jag ständigt strävar efter att både tänka på själv och förmedla.

Just därför handlar dagens fundering om något helt annat. Besvikelse! Förra veckan lämnade jag en förening som jag varit med i över tjugo år. Jag satt i styrelsen och var även dess ordförande ett par år. Men! Nu ville jag inte vara med längre. Det fick räcka. Varför? Ja, läs och fundera innan jag ger dig svaret.

Det fanns ingen gemenskap, det fanns inga mötesplatser och det fanns nästan ingen verksamhet! I stället gick jag med i dess grann-förening och mötte allt som jag saknat i den förstnämnda. Där fanns och finns aktiviteter, där finns mötesplatser och där känner jag mig välkomnad. Vilken skillnad! Den är rent av pinsam stor eftersom bådas enda och primära uppgift är att skapa ett mervärde för medlemmarna. Vilka föreningar är det jag talar om. Jo, det är Företagarna i Eskilstuna respektive Torshälla.

Frågan som uppkommer är naturligtvis; Varför? Mitt svar! Det finns en eldsjäl i Torshälla som fått ett förtroende att förvalta. Det finns en styrelse som ger trygghet och mandat till denna person att försöka utveckla verksamheten. De tror på denne hen och denna person utvecklas ytterligare. Härligt! I den andra föreningen finns inte någon som har fått/ tagit på sig den rollen. Eftersom jag väl känner till de flesta från mina år så vill jag inte tala något illa om dem. De fullgör säkert sina uppgifter på bästa möjliga sätt. Men! Det räcker inte för att utveckla föreningen. De har fullt upp med sina egna företag och uppdrag. Det är ju på dem de lever, eftersom styrelsearbetet är helt ideellt måste man ha respekt för detta. Eller! Kanske ändå inte!

Varför är de då med och tar på sig uppdrag? Svaret finns i ingressen! De tror ju på en sak och de får ju en positiv gemenskap på sina träffar. Och det räcker tydligen för dem. Men medlemsnyttan är bara ett ord som nämns utan att bli verklighet.

Kontentan av detta blir då att det ideella är sällan idealt!

Jag föreläser ofta för politiskt aktiva människor. Det gör mig glad eftersom jag beundrar dem så mycket. De vill hjälpa oss andra att skapa ett – utifrån deras tyckande – så gott samhälle som möjligt.  I lördags var jag på en folkhögskola utanför Borås och träffade socialdemokrater. Solen sken och det var en rent underbar dag som gav hopp om en kommande vår. Istället för att bejaka vädret och må gott tillsammans med sin familj var de tvungna att sitta inne och lyssna till mig. Varför? Svaret finns i ingressen.

Och nästa slutsats som kommer upp i min hjärna är att de är värd all beundran. Men för att de ska orka kämpa vidare behöver de känna någon form av mervärde. Det behöver inte vara monetärt, det kan vara så mycket mer. Men det går inte att komma ifrån att komma ifrån pengars betydelse.

Våra politiker blir inte bättre med att jobba heltid i sitt yrke för att sedan jobba halvtid med sitt uppdrag. Det håller inte i längden. Med samma resonemang tror jag att den verksamhet som fanns i Företagarna Eskilstuna tidigare år hade jag hade kunna fortsätta om någon hade fått den ekonomiska möjligheten att sätta av tid till att skapa just det. Då hade jag varit kvar och sluppit skriva dessa rader.

Så vi måste inse att det ideella är sällan idealt och se till att de som vill göra det bättre för oss alla ska få den möjligheten.

”Det räcker inte med en medalj, det ska vara pension också” var väl en valslogan något under det förra årtusendet!

Det personliga varumärket! En del av dig!

Näh! Jag skriver inget om Parken Zoo, den tragedin skriver de bäst själva. Istället vill jag fokusera på det här med varumärken och hur viktigt det är att bevara det goda varumärket genom att ständigt utveckla det.

Om ett par veckor kommer jag att hålla en föreläsning på Danske Bank i Eskilstuna. Den kommer att handla om ”Varumärkesbyggande retorik”. Där kommer jag att ta upp tankar och tyckanden kring hur du kan skapa det goda varumärket. Det som jag personligen tycker är så intressant är att metodiken kring detta är i princip exakt likadan som den retoriska metodiken. Och det är väl inte så konstigt. Det handlar ju om kommunikation. Och gurun i detta är naturligtvis Aristoteles himself. Mannen som lade in retoriken som ”den psykologiska tillämpningen av logiken” i vetenskapernas system”. Bara med det citatet har vi kärnan i det positiva varumärkesbyggandet. Genom ditt varumärke skapar du en gemenskap med dina kunder.

Inför föreläsningen skickade jag och kontorschefen Pontus Järleskog mejl till varandra angående text och utformning av inbjudan till föreläsningen. I ett av dessa stod det ”jag har ändrat färgen på texten från Sparbanksorange till Danskebankblått”. Först förstod jag inget, men tio sekunder senare var det ju så enormt självklart. Han såg det jag inte såg och där växte min respekt för honom. Så enkelt, så tydligt. Och så lätt att missa. I mina föreläsningar i kommunikation och retorik citerar jag alltid Shakespeare på olika sätt. Ett citat som alltid är med är ”Livet är en scen och vi spelar alla teater, det gäller att spela sin roll så väl som möjligt”. Där tar jag upp hur viktigt det är att vara medveten och att allt egentligen hänger ihop. Det du säger i ord ska stödjas av ditt kroppsspåk, dina kläder och ditt sätt att använda din röst. Scenografin (hur det ser ut på scenen) är också en del av ditt budskap. Tänk på det säger jag till mina lyssnare och så hamnar jag själv i fällan. Naturligtvis ska det vara Danskebankblått i inbjudan.

Vi vill alla vara en del av en gemenskap. Det kan vara i princip vad som helst. Allt är rätt om vi själva känner att vi passar in. Ett sätt att passa in är att gå och köpa skor. Och! Naturligtvis inte vilka skor som helst! Nej. Det måste vara de enda, de rätta och de som alla andra coola typer bär. Kvalitet? Näh! Ju sämre desto bättre. Det finns faktiskt ett skomärke som fått ortopeder och sjukgymnaster att gå ut med varningar. ”Gå inte omkring i Converse, det kan ge skador för livet”! Till det kan vi lägga att det finns väl knappast några skor med sämre kvalitet. Tygskor gentemot skor av läder. Vad håller både form och funktion längst? Du som har eller har haft Converse vet svaret. Självfallet har även jag haft de rätta dojorna. Det var för mer än fyrtiofem år sedan jag köpte mina första och enda. Det var röda Chuck Norris med högt skaft. Jävlars vad jag var inne då och lika inne skulle jag vara i dag.

Vi vill alla vara en del av en gemenskap. Därför vill jag inte på något sätt raljera kring det här med skor av undermålig kvalitet utan lyfta fram det som ett exempel på ett mycket lyckat varumärke. Fundera på vad det är som gör att de har lyckats. Inspireras och gör detsamma. Fundera på hur du tycke att Parken Zoo i Eskilstuna ska göra för att vända sin negativa varumärkeskurva. Tänk sedan på hur du kan använda dig själv av den insikten när livet känns lite tungt. Våga inse att du kan förändra din framtid i den riktning du vill genom att utveckla dig och det varumärke du vill förknippas med.

Lär dig av Daniel Eks (grundaren av Spotify) säger. ”Som du uppfattar människan uppfattar du företaget”. Du är ditt företag, du är din VD och du är också en av de anställda hos dig själv. Gå ut i den stora gemenskapen och var stolt över att just du är du. Det kommer att märkas och du kommer att se resultatet.

Se mig för här är jag!!

Idag sitter jag ensam och övergiven på mitt kontor. Dagens mejl är avklarad och nu finns det tid över till att tänka framåt. Och! Eftersom jag faktiskt sitter ensam är det lätt att komma in på dagens fundering över det här med sociala media.

Jodå, jag är aktiv. Du som läser det här har ju hittat till min blogg. Den kan du ha upptäckt via Facebook, Twitter eller LinkedIn. Dessutom finns jag tydligen även på Branch Out. Och igår ville Mona Lisa att jag skulle aktivera mig på SkillPages Team. Eftersom hon är god vän så tänkte jag att det kanske kan vara intressant att vara med även där. Samtidigt som jag tänkte. Varför?

Svaret är nog så enkelt att det handlar om att ”se mig för här är jag”! Och då blir det ju lätt att raljera och smått ironisera över att det överhuvudtaget ska finnas digitala mötesplatser på nätet. Men det gör inte jag. Jag tycker att det är bra och till och med mycket bra att de finns. Naturligtvis är det överlägset bästa att träffas IRL men i brist på det är det bättre än inget. Och! Som idag när jag sitter hemma och mår dåligt p.g.a. dålig kyckling (?) från ett lokalt take away-ställe så uppskattar jag att få en liten inblick i vad mina vänner gör.

Varför då Sociala media? Det finns föreläsare som just nu åker runt och mycket tydligt berättar om hur många kontakter de har på Twitter och påvisar på så sätt att de är duktiga och via twitterflödet skapar affärstillfällen. Sant eller falskt? Jag vet inte men är positiv till tänket. Det är ju genom att skapa ett ”buzz” kring sig själv och sin verksamhet man delvis skapar sitt varumärke. Via LinkedIn har andra vänner fått nya anställningar. Och via Facebook kunde en av mina gamla arbetskamrater säga att hon visste att det går bra för mig. Det såg hon via FB.

Ett annat argument är just det att du kan följa vad som händer i dina vänners liv. På Facebook kan det vara upp- och nedgångar i det sociala livet. Det kan vara lite småfåniga bilder på kattungar och det kan vara gamla låtar av Deep Purple. Och just det är den stora charmen med Facebook. Mångfalden! På LinkedIn är det snarare tvärtom, där händer det inte så mycket förutom att man får en blick av vilka vänner som har fått nya jobb eller har ”connectat” sig med varandra sen sist. Men en annan sak är bra och där hittar jag intressanta bloggar. Sen har vi det där med Twitter. Jag har inte  lyckats förstå vitsen fullt ut. Jodå, det är en sport i att skriva något intressant på 140 tecken. Men hur intressant är det egentligen att läsa. Fördelen för mig är även där att jag kan hitta intressanta bloggar.

”Se mig för här är jag” handlade dagens blogg om. Vi vill bli sedda och få vara med i en gemenskap. Snart är det jul och det finns så många ensamma människor därute. Jag tänker speciellt på den gamla kvinnan i Norge som via en annons mot betalning bad att få vara tillsammans med någon familj och fira julafton. Så får det inte vara och så får det inte bli. Men via media fick den sagan ett lyckligt slut.

Istället för att raljera kring det här med sociala media tycker jag att vi ska träffas på torget. Krama varandra och dricka ett gott glas varm glögg. Jag tar med mig mina vänner och presenterar dem för dina vänner. Tillsammans skapar vi en Facebook-grupp med det enda syftet att träffas den andra advent på stadens torg och dricka glögg tillsammans. Då ser vi varandra och kommer varandra så nära att vi kan skratta tillsammans. Om du kommer så kommer jag!

 

Förneka trots att det är uppenbart ljug! Modern managment policy? Eller! Hur tänker de egentligen?

Varför ska man ljuga alternativt försköna den riktiga sanningen? Den kommer ju alltid fram förr eller senare. Det är funderingar jag får när jag läser Eskilstunakuriren den 19 november 2012. Idag har vi i Eskilstuna fått ännu en ledande företrädare som håller god Bagdad Bob- klass.

Den här gången är det Länspolismästare Mats Kirestam som på frågan om varför man bara klarar 2,8 % av alla redovisade brott går till åklagare lämnar svaret – ”Jag kan egentligen inte svara på den frågan. Min bedömning är att vi har de bästa medarbetarna och de bästa cheferna som går att få tag på i Sverige. !!!!!????? Det är nästan synd om karln. Eller, det är väl snarare synd om oss medborgare som tvingas leva i ett samhälle där högste polischefen kan tillåtas att tänka så fel. Om vi nu har de bästa poliserna i landet och de klarar av att lösa 2,8 % av redovisade brott. Hur ser det då inte ut i andra städer och varför ska man överhuvudtaget bry sig om att rapportera ett brott?

Ett annat exempel på än mer framstående Bagdag Bob- kopia är Torbjörn Bergvall som är VD på Parken Zoo. Jag googlade på honom och det går att plocka fram ett stort antal osanningar som kommit ur hans mun. Ett exempel är de avlivade pumorna. Han uttalar sig i Sveriges Radio om att orsaken till detta är att de var inavlade. Enligt protokoll från veterinär så stämmer det inte. Men han är ju både man och VD så han kan ju inte ha fel. På Parken Zoo är det bara kvinnor som får sluta när de ljuger!

Även Eskilstuna kommuns skolchef Bo Karlsson är drabbad av Bagdag Bob- smittan. Skolverket låter årligen Statistiska Centralbyrån ta fram fakta om betygsstatisk för att få fram en enhetlig bild av hur det ser ut i den svenska skolan. Tyvärr utmärker sig Eskilstunas skolor år efter år på ett negativt sätt. Men inte enligt Bosse. Nej! Tvärtom! Eskilstunas ungdomar klarar skolan mycket bättre än ungdomar i genomsnitt. Problemet är att SCB inte räknar rätt. Den metod som Eskilstuna arbetar med är den rätta och då har naturligtvis Skolverket fel.

”Varför gör di på detta viset”. Ett berömt citat från Ronja Rövardotter sammanfattar mina tankar. Jag har själv haft Bo Karlsson som chef och uppskattade mycket hans ledarskap. Men nu! Vad vinner man egentligen på en uppenbar lögn? Om någon kan förklara det för mig skulle jag vara tacksam.

Men vem var då Bagdad Bob? Det var Saddam Husseins bisarre informationsminister som blev världsberömd under Irakkriget när han i TV gång på gång förnekade invasionen från USA och Storbritannien.  Han stod centralt i Bagdad och berättade om nya segrar trots att man kunde höra den tunga beskjutningen i bakgrunden.

Så långt har det inte gått för Mats, Torbjörn och Bo, men frågan kvarstår. Varför gör NI på detta viset?

 

 

Retorisk omedvetenhet kostar pengar!

Ibland blir jag så trött! Ibland blir jag så ledsen! Allt för ofta suckar jag bara tyst för mig själv. För det jag vill ta upp idag är inte något som man bör tala högt om. Egentligen! För det är väl i det närmaste självklart. Om du är en ledande företrädare för ett företag, en organisation, så bör du även ha förmågan att informera på ett sådant sätt att andra vill lyssna. Alltså är det tabu att ta upp något sådant som att det finns goda förbättringsmöjligheter hos många talare.

Men! Om man – som jag – lever för och på att förbättra kommunikationen oss människor emellan så gör jag det i alla fall.

Inse att retorisk omedvetenhet kostar pengar. Det besudlar företaget/ organisationens varumärke och det värsta av allt. De som talar utan att känna sig helt komfortabla när de gör det mår dåligt av att de själva inser att de kunde göra det bättre.

Låt oss börja med det ekonomiska incitamentet till retorisk medvetenhet. Tänk dig en aula med ca. 300 – 400 lärare. De ska lyssna till en föreläsare som sitter alldeles ensam på scenen. Han väntar på att skolledningen skall komma för att introducera honom.  När de gör entré i aulan 10 minuter försent så upplyser han om att det behövs en OH-projektor. Ojdå! Finns det fortfarande sådant! och! Ojdå! Behövs det en förlängningssladd! Och! När projektor är hittad och sladden kopplad så återstår frågan. Hur fungerar apparaten? Hur tror ni att stämningen i aulan var när föreläsningen väl började en halvtimme försent. Och vad kostade det? Nu var det ju tur att det var lärare som lyssnade. De är ju inte särskilt högavlönade. Låt oss säga att de har ca 175 kr/tim. Kostnaden blir då 25 – 30 000 kr för ingenting. Som i sig är en månadslön för en lärare. Tyvärr kan även du ta fram fler exempel på liknande små fadäser som man naturligtvis inte ska bry sig så mycket om. Eller?

Allt lyssnande sker på lyssnarens villkor är en tes jag ständigt påpekar. Tyvärr finns det även här multipla exempel på hur talare tar alldeles för mycket tid på sig. De upprepar sitt budskap gång på gång och går alldeles för långt över tiden. Det viktiga är ju att de får det sagt som de vill ha sagt, inte att lyssnaren förmår och vill ta emot budskapet. En klassiker är ju den stackare som kommer sist efter en rad talare som gått en liten smula över sin schemalagda tid. Hon/ han har då två saker att välja på. Antingen att säga att det finns inte tid till att säga det jag ville ha sagt eller att även den stackarn gör som alla de andra och säger allt. Att lyssnarna somnat, sprungit på toaletten eller rymt därifrån gör inte så mycket. De har ju fått säga sitt. Men! Vad blir resultatet hos de som tänkt sig att lyssna och få ut något. Men, det är klart. så är det ju alltid så varför snacka om att det kan bli bättre.

Eller så är det ju det där med vikten av att vara ”cool” är viktigare än förmågan att informera. Jag tänker på en talare som såg bra ut. Han hade den rätta frisyren, den trendiga hårbeklädnaden i ansiktet, den rätta IMacen och var en mycket trevlig person att dricka en Latte med. Med lämplig bakgrund, mycket cred hade han fått det nya uppdraget. Representera och utveckla varumärket. Han gör inleder sitt anförande och denne trevlige unge man svarar inte på något sätt upp till de förväntningar som jag hoppades kunna ha på honom. Det räcker inte med att vara cool och trevlig. Ett plus är om man är väl förberedd på det man ska säga och gör det på ett trovärdigt sätt. Tyvärr satt jag vid detta tillfälle intill en gammal gymnasielärare i Svenska och vår uppfattning var att det kunde ha varit mycket bättre. Vad jag vill säga med det är att om den unge mannen förberett sig en liten stund och även fått lite retorisk coachning skulle han ha mått mycket bättre och det positiva budskapet blivit just det.

Men retorisk omedvetenhet kostar pengar enbart för att det inte satsas en krona eller två på lite hantverksmässig kompetensutveckling. Och! Det är lite synd!

 

 

Jag skäms. Jag skräms. Parken Zoo har gjort bort sig igen!

Det började så bra med ett glas glögg ute på gatan innan vi i Grangärdets villaförening gick vidare till vår granne Parken Zoo. Vi var fyrtiosex glada grannar som samlats för en trevlig kväll tillsammans. Trots skriverierna såg vi fram emot evenemanget. Vi skulle ju inte titta på djuren utan umgås, äta, dansa och kanske dricka en pilsner eller två.

Framme vi grindarna fick vi veta att vi skulle vara i ”Pampas” en restaurang 7- 800 meter in i parken. Jaha! Det var väl lite långt att gå eftersom vi stod intill huvudrestaurangen.  Men det kunde väl vara mysigt att äta där också. Det var bara ett aber.  Parken var nedsläckt! Det fanns inte någon form av belysning. Inte en gatlykta som kunde visa vägen. Inte ett ljus som kunde markera eventuella hål i gatan eller att vi var på väg åt rätt håll. Till vår hjälp fick vi låna sju nästan fungerande ficklampor och en trevlig ung tjej var på plats för att visa oss rätt.

Någon hänsyn till att de gäster de släppte in i parken var gamla (äldsta 82 år), att det fanns gäster som inte hade de mest outdoorvänliga kläderna och skorna. Någon hänsyn till att många när de väl skulle ta samma väg hem skulle vara något bestrukna av alkohol togs inte. Det var bara att gå och försöka ta sig fram utan att snubbla. Och det gick faktiskt så bra att alla med viss hjälp kom fram. Orsaken till det var inte Parken Zoo förmåga att ta hand om sina gäster utan att det lyckligtvis var stjärnklart och fullmåne. Utan den hjälpen hade det varit helt omöjligt att på nykter kaluv ta sig fram till restaurang Pampas. Det är faktiskt ganska spännande att gå nedför en brant backe när man inte ser något. Men sedan skulle vi ju hem också och Parken Zoos ledning bör nog vara tacksam att vi grannar hjälpte de som hamnat fel att hitta utgången. Det hade ju varit pinsamt om de hade fastnat ute i kylan. Eller??

Väl på plats hade vi en trevlig kväll och personalen skötte sig utomordentligt bra. Men, bäste Torbjörn och Tommy. Jag skämdes över ett sätt att behandla oss. Var vi inte värda att belysningen var tänd när ni hyr ut en restaurang som ligger så långt borta från kommunens gatunät. Hur tänkte ni egentligen? Skulle ni ha behandlat era kamrater i Svenska Djurparksföreningen på samma sätt? Tyvärr förväntar jag mig inga svar, men frågorna kvarstår!

Jag skräms som vän av Parken Zoo! Vad är det som händer och varför? Först skandalen med lögner om djurhållningen. Nu ska det tydligen vara ett överlevnadsprojekt att överhuvudtaget besöka er anläggning. Ni marknadsför er på ett sätt och hanterar djur och människor på ett annat.

Jag skräms som vän av Parken Zoo som inte ens efter en så stor skandal anser att en enkel belysning som hjälper gäster att hitta den bokade restaurangen skall vara tänd. Hur ser ni på kunden/ gästen!

Gnällspik! Jag! Jo visst, det får ni gärna tycka. Men jag skulle skämmas om jag vore ni!