Se publiken och den ser dig! Dagens fundering handlar om en sak som är så grundläggande att många glömmer  det!

Alla lyssnare är i grunden positiva. De vill lyssna till dig och är nyfikna på det du har att säga. Vill du att de ska lyssna till dig är det viktigt att du hela tiden ser till att du är sedd och att du ser din publik. Det är kontakten er emellan som ger resultatet av ditt tal.

Det viktiga är inte vad du säger utan hur det uppfattas av den som lyssnar!

Det är därför viktigt att du söker ögonkontakt med dina lyssnare. Är det många i salen kan det vara svårt, men oftast kan du under ditt anförande söka kontakt med ett par stycken på olika platser i rummet. Vi-känslan är viktig och eftersom dina lyssnare bjuder på sitt lyssnande är de tacksamma om du ser det. Det är ett enkelt sätt att visa respekt.

Det här borde vara en självklarhet för alla talare men är det tyvärr inte. Alltför många talare förstår alternativt vågar inte ta kontakt med lyssnarna genom en så enkel sak som att söka ögonkontakt. Och här skulle jag vilja skicka en vädjan till alla välmenande lärare i Svenska. Uppmuntra era elever att ta kontakt med de som ska lyssna.

Det finns en myt som frodas om att talaren ska söka ögonkontakt med en person som ser positiv ut och på sätt bygga sin självkänsla. Den tycker jag är olycklig eftersom det i och för sig ligger något i den samtidigt som den i praktiken exkluderar de andra som är på plats för att lyssna. Jag hävdar att alla lyssnare är positiva och att du som talare ska söka ögonkontakt med så många som möjligt. Som talare kan du utan vidare ha en ”relation” med upp till 30 – 40 lyssnare.

Ett annat sätt att påvisa vad jag menar är att nämna Michelle och Barack Obama. De är strålande retoriker och deras framställningsteknik är fenomenal. På nätet kan du studera hur de på ett medvetet och personligt sätt hela tiden bemödar sig om att ta ögonkontakt med de som lyssnar.

En annan positiv effekt som du uppnår när du medvetet tittar på publiken är att du ger dig själv mod och självkänsla. Du säger till din ”reptilhjärna” att det här fixar jag. Du kan ta det lugnt, det här kommer att gå bra! Därför blir jag fortfarande bestört när jag tänker på en berättelse från mitt gamla gymnasium. Det var en lärare i Svenska som berättade hur hon gör med elever som har en uttalad talarängslan. Hon och de övriga i klassen sätter sig med ryggarna mot den som ska tala. När jag hörde det så tänkte jag ……..! Men i och för sig har jag i många år kunnat livnära mig på den eftermarknad sådana pedagogiska experiment har skapat. Mod och tillit till sin förmåga är grunden för ett lyckat tal.

För länge sedan hade jag nöjet att delta i en retorisk konferens. Som ”praktisk retoriker” var det med en viss bävan jag åkte till universitetet och anmälde min närvaro. På plats var gräddan av Nordens främsta akademiska retoriska forskare. Wow! Och så lilla jag! Men mycket snart blev jag faktiskt lite besviken på talarnas förmåga framställningsförmåga. Det var inte bara jag som mumlade att de borde gå på kurs.

En av Nordens främsta retorikforskare höll ett anförande om actiot/ agerandets betydelse. Det var ett mycket fascinerande tal eftersom det innehöll de flesta fel i agerandet man kan göra. Han stod gömd bakom en talarstol med armarna i kors över bröstet. I stället för att ta kontakt med publiken fäste han blicken på en obestämd punkt på golvet och släppte den mycket sällan. Budskapet hade varit lättare att ta till sig om han höjt rösten men det olyckliga var att han inte heller bemödade sig om att söka ett klart och tydligt uttal. Hans artikulation var undermålig och eftersom han dessutom kom från Danmark och talade sitt hemlands språk var det inte lätt att förstå vad han ville ha fram.

Det hade varit lättare om han bjudit oss på ett ögonkast. Då hade han kunnat se att vi lyssnade. Det hade kunnat hjälpa honom att bli en bättre praktisk retoriker.

Den talare som genom att ta kontakt med publiken bjuder in dem i samtalet kan också improvisera bättre. Det goda talet föds i samvaron med de som lyssnar. Det är när man fångar stämningen i rummet och använder sig av det som den rätta stämningen infinner sig. Dina lyssnare får känna sig delaktiga i det du säger.

Ett annat sätt att bevisa ögonens betydelse är att citera Augosto Pinochet när han förklarar varför han så ofta använde solglasögon direkt efter militärkuppen i  Chile 1973:

 ”Lögner avslöjas i ögonen och jag ljög ofta”