Arkiv av författare | willethedog

Retorikens ABC bokstaven L

 Varför, visar, vem, vilka, vad? Det här är de 5 V:na som är självklara för mig som hela livet arbetat med teater på ett eller annat sätt. Alltför ofta har jag som åhörare önskat att de som talar hade tänkt på detta som är så självklart:

Lyssnarna sätter villkoren för ditt tal. De är huvudpersonerna, inte du!

Vi är nu framme vid bokstaven L i det retoriska alfabetet. Egentligen borde dagens budskap vara självklart men det är det alltför ofta inte. Som talare ska du alltid tänka på att all kommunikation sker på mottagarens villkor och därför söka göra det så bra som möjligt för de som är på plats för att lyssna. Jag och du har säkert även du har många gånger tvingats lyssna till talare som inte har förstått detta och bara levererat orden utan vare sig känsla för budskapet eller för de som lyssnar. Det är lätt att förbereda sitt manus och för de som känner sig osäkra finns det ”mallar” som garanterat fungerar. Om kunskapen i hur man skriver ett manus kunde spridas vore mycket hjälpt.

Men! Det är inte det som dagens fundering handlar om. Varför, visar, vem, vilka, vad kan också användas som en utgångspunkt för hur en talare kan använda hjälpmedel för att förstärka och nå ut med sitt budskap. Här tänker jag på sådant som i Teater och Show Business är så självklart som Scenografi, Ljus och Ljud.

Ett fenomenalt – i mitt tycke – exempel på detta är årets Eurovision Song Contest. Så läckert, så snyggt och så jävla bra satt jag och sade när vi tittade på detsamma. Mina kommentarer handlade inte om musiken utan ljussättningen. En kamrat som är musiker hade njutit lika mycket av ljudet som tydligen även det var av högsta klass. Ingen av oss var speciellt intresserade att tala om musiken. Inget ont om den, men du som såg det kan nog hålla med om att Scenografin, Ljuset och Ljudet bidrog till att förstärka upplevelsen.

Nu menar jag absolut inte att en talare ska ha en ljusshow på scenen när de står upp och framför sitt budskap. Det räcker långt om vi kan se dem och speciellt deras ansikten. För mig är det fascinerande att se hur ofta man släcker i taket för att det ska vara ”lättare” att se PP-bilden vilket innebär att den som talar står i mörkret. Som lyssnare tappar du då en viktig dimension av budskapet.

Än värre blir det om det är många i salen och talaren inte använder en mikrofon. Det finns – antar jag – en övertro på att om den talande hör sin röst så hör även de som lyssnar den. Jag tycker att det här är pinsamt, olyckligt och dåligt. Tesen för bokstaven L i det retoriska alfabetet handlar om Lyssnaren.

Vår uppgift som talare är att med alla medel söka underlätta för lyssnaren att ta emot den information, det budskap vi vill förmedla. Vi ska se till att förbereda vårt manus på ett sådant sätt att vi hjälper lyssnaren att komma ihåg precis det vi vill att de ska komma ihåg. Innan vi går upp på scenen/ ställer oss upp för att tala ska vi se till att det ser rent och snyggt ut att den plats vi ska tala på är belyst så att vi är sedda och att vi gjort ett soundcheck med mikrofonen så att vi vet att allt fungerar.

Om vi gör det så är det mesta vunnet. Ett annat visdomsord jag lever efter är ”endast den som är väl förberedd förtjänar att känna sig säker” och det är exakt det jag menar. En talare som tänkt efter före och anpassat sitt manus efter målgruppen och sökt göra det så tydligt och estetiskt som möjligt för åhörarna. Hon/ Han/ Hen vet det och det gör att man känner sig säker. Den positiva auktoriteten speglas i framförandet och de blir en talare som alla lyssnare vill lyssna till. Glöm inte bort det!

 

Retorik = Medvetenhet – Njutning – Jävlar anamma

Retorikens ABC – bokstaven K

 

Om du någon gång vill reta en ”akademisk” retoriker ska du säga följande;

  • Kroppsspråket hos dig kommer dina lyssnare ihåg bättre än de ord som du har sagt. Det viktiga är inte vad du säger utan hur du säger det!

Jodå, det finns många talare som är bra på att skriva manus och dessutom lyckas vara så skickliga att de med ett minimalt kroppsspråk förmår att förmedla sitt budskap på ett intressant och givande sätt. Det bör ju då indikera att det viktiga är inte kroppsspråket utan vad man säger. Och! Naturligtvis är det rätt. Det viktigaste är alltid vad man säger inte hur man säger det. Så då har jag väl fel då?

Nej och åter Nej! Det här är ett retoriskt alfabet och varje påstående kan ses som en rubrik vars syfte är att få dig att läsa vidare. Det är en löpsedel, en skrika, ett utrop och ett påkallande av uppmärksamhet. Så nu när du har läst så här långt kanske du vill veta varför jag påstår att kroppsspråket är centralt i alla former av kommunikation.

Som praktisk retoriker/ teaterpedagog/ regissör påpekar jag alltid att du ska vara medveten om hur du agerar och hur du använder din röst. Jag menar att kunskapen om hur du når ut med ditt budskap i mångt och mycket är medvetenheten om just detta.

Som grund för mitt påstående resonerar jag alltid utifrån följande påstående. Om vi utgår ifrån att upplevelsen är 100% så uppfattas det enligt följande

60% Anblicken (kroppsspråk och klädsel)

30% Rösten

10% Orden

Vid första anblicken kan det verka brutalt att endast 10 % av vad man uppfattar av en talare är orden. Att 30 % ska vara rösten är lättare att förstå för de flesta, men det här med att kroppsspråket ska vara så mycket som 60 % är svårt att förstå.

För att illustrera vad jag menar så spelar jag sedan upp två scener. Båda handlar om mötet med ”vårt barns lärare för första gången”. I scen No 1 är jag en lärare som har ett svagt, osäkert och nervöst kroppsspråk som talar med låg volym och alldeles för fort. I scen No 2 säger jag sedan exakt samma sak men nu tar jag plats i rummet, har en stolt hållning och ett öppet välkomnande kroppsspråk. Jag ler och talar med en hög och klar stämma.  Påståendet är med detta bevisat. Allt hänger ihop. När du som talare förstår vikten av att förstärka dina argument med ett stolt och öppet kroppsspråk som dessutom toppas med att du vågar använda din röst så att alla hör blir du en talare som beundras av  många andra.

Den sista meningen var tyvärr lite jobbig att skriva! För det är allt för många människor som inte vågar tro på sig själva och sin förmåga att tala så att andra vill lyssna. Det är ju så enkelt. Våga tro på dig själv. Inse att det är lika viktigt att repetera det manus du lagt ner tid på att skriva. Ställ dig framför spegeln och njut av att du vet att du kommer att vara väl förberedd när du sedan ska presentera ditt budskap.

Det är nämligen så att kroppsspråket påverkar både utåt och inåt. På samma sätt som att de som lyssnar till dig blir påverkade av hur du agerar så blir även du som talare det. Lars Lindberg som är en professionell toastmaster sa en gång vid en intervju följande

”Le, se glad ut! Var rak i ryggen. Ser det ut som om du har kontroll blir brudparet och gästerna trygga!”

Jag tycker det är ett genialt påstående. Våga agera att du kan det här och även du kommer att tro att du kan det. Så enkelt är det.

Till sist ska du få några tips som sammanfattar vad jag menar att du ska tänka på nästa gång du står upp och ska informera. Om det råkar vara några påståenden du inte riktigt förstår så får du gärna höra av dig. Det är faktiskt det jag hoppas att du gör.

Det retoriska kroppsspråket

– Dra i dig en 75:a och tänd ljuset inom dig

– Gör entré med stolt hållning.

– Stå still, håll tyst, andas.

– Ta Lulesteget och Le.

– Inled ditt anförande i klassisk talarsituation eller med händerna på ryggen.

– Rör dig gärna, men så lite som möjligt. Tänk på din 1:a position.

– Sträva efter att ha ett så öppet kroppsspråk som möjligt = Inga barriärer.

– Förstärk gärna ditt budskap med dina armar och händer.

– Njut!

 

Den retoriska rösten

– Våga tala högt och tydligt (det räcker inte med din ”vanliga” volym)

– Tala långsamt

– Pausera

– Modulera

 

Tack för att du läst så långt

 

Retorik = Medvetenhet – Njutning – Jävlar anamma

Retorikens ABC – bokstaven J!

Det finns ord som är lätt att missbruka samtidigt som de är en viktig del i alla former av kommunikation. Som du ser handlar dagens fundering om bokstaven J och det magiska ordet JAG är grunden för mina reflektioner.

  • Jag är ett farligt ord, som du skall bruka med måtta. En god talare skapar en Vi-gemenskap så snart som möjligt.

Det är väldigt spännande att uttrycka sina funderingar i bloggform. Å ena sidan får du på pränt dina tankar för dagen, å andra ger dina ord reaktioner som får dig att tänka efter. Vad du kan lära av det är något som jag redan insett och därför fortsätter att skriva på detta retoriska alfabet.

Jag är ju alltid mitt eget jordiska epicentrum och alla mina tankar emanerar ju från min hjärna så det kan väl inte vara fel att mitt budskap förstärks med det magiska ordet ”Jag”. Nejdå, jag håller med dig och jag anser att det är alldeles för många som använder ”jaget” alltför ofta. (Som du ser är de senaste meningarna ett exempel på detta). Vad som är viktigt är att du använder ordet med måtta för då får det en mycket större verkningsgrad.

Ordet ”jag” bör användas som en krydda. Lagom mycket förhöjer det maträtten men överdoserar du blir det en illasmakande anrättning. En annan metafor som beskriver vad jag menar är den om att ordet ”jag” bör användas som man använder parfym. En liten dutt av den goda doften skapar nyfikenhet och välmående, för mycket och det stinker så att man vill springa därifrån.

Istället ska du tänka på vem som är den viktigaste personen i ditt budskap. Det är inte du utan vi/ de som är på plats för att få lyssna till dig. Innan du går upp på scen/ börjar tala ska du tänka efter före. På vilket sätt och vilka medel kan jag använda för att nå de som lyssnar. Du ska av ett Ni – Jag skapa ett Vi. Gör Du inte det kan Du inte heller vara säker på att Vi vill lyssna.

En god värdinna/ värd bjuder sina middagsgäster på en liten välkomstdrink när de har en bjudning. Syftet är att välkomna varandra till en trevlig kväll. Men en annan vinkling på just den lilla drinken är att gästerna får i sig 0,2 – 0,3 promille och just vid den promillehalten kopplar man av och börjar känna ett positivt välmående. Den gemensamma skålen och de påföljande skratten skapar den Vi-känsla som är så viktig för en trevlig samvaro.

Rent retoriskt kan det vara svårt att bjuda på en liten välkomstdrink ett par minuter in i en föreläsning. (Men jag kan garantera att det blir väldigt lyckat eftersom jag själv gjort det ett par gånger). Istället ska du se till att du vet vem dina lyssnare är och redan från början anpassar dina ord till deras verklighet. Bjud på ett leende, en positiv hälsning och hälsa personligt på så många du kan innan du börjar, Då behöver du inte använda ordet jag för att förstärka ditt budskap. När du skapat relationen med lyssnarna kan du använda det fenomenala ordet ”VI”. När du gör det och de nickar instämmande har du lyckats.

Tänk så lätt det kan vara

Retorik = Medvetenhet – Njutning – Jävlar anamma

Retorikens ABC – Bokstaven I!

 

Väck intresset eller var tyst!

Va? Det är väl självklart att det jag säger kommer att vara så intressant att de som lyssnar att de vill lyssna! Ja, så säger säkert någon av er lätt irriterad medan andra nickar instämmande. Dagens fundering handlar om

  • Intresset avgör om ditt tal ska bli lyckat. Inte ditt intresse, lyssnarnas. Det är din skyldighet att väcka deras intresse. Om du inte kan det, låt bli att tala.

För en tid sedan var jag på en företagarfrukost  jag gärna besöker. Det är Munktell Science Park i Eskilstuna som på tisdagar bjuder på det de kallar nätverksfrukost plus en kortare föreläsning. Tiden är perfekt mellan 8 -9 och det är bara att komma förbi om man har tid. Jag är där så ofta det fungerar med annat. Nätverkandet ger mycket men det stora mervärdet är föreläsningarna/ företagspresentationerna.

Som självutnämnd retoriker är det naturligt att jag kollar in talarna och det är en betydande skillnad på de som insett betydelsen av att vara väl förberedd och de som tror att de kan ”sätta på bandspelaren”. (Jodå, en del vill jag ge mitt visitkort för att hjälpa dem med deras pitch).

Men det är inte det perfekta framträdandet som är det viktiga utan det som är budskapet i dagens ord. Du måste inse att du som talare ska se till att väcka intresset hos oss som lyssnar. Hur du gör och med vilka medel du använder är upp till dig. Men det primära är alltid att jag som lyssnare ska känna att du själv är intresserad av och tror på det du säger.

Den gång jag vill berätta om var det en representant från Arbetsförmedlingen som skulle berätta om olika anställningsformer som kan vara av intresse för oss företagare att känna till. Oj då! Skittrist ämne tänkte jag men åkte dit för kaffe och nätverkande. Och! Så fel jag hade.

Framför oss stod en man som med glöd berättade om de möjligheter vi hade att göra en insats för de arbetssökande och på vilket sätt även vi kunde tjäna på den utsträckta handen. Härligt! Han var intresserad av att förmedla sitt budskap och det gjorde att vi ville lyssna till honom. Han var intresserad av att svara på våra frågor och han ville att vi skulle få ett mervärde av den stund vi avsatt till att lyssna till honom. Jag var glad och imponerad.

Nu kanske du undrar vad han gjorde för fel då? Jodå, det fanns säkert en del att anmärka på men det är inte så intressant. Jag kände att han ville att jag skulle vara intresserad och han bemödade sig om att få mig/ oss att vilja lyssna. Genom sitt agerande förstärkte han min tes om att ”om jag känner att du vill tala så vill jag lyssna”.

Peter Brook är en världsberömd teaterteoretiker och regissör som för länge sedan myntade begreppet ”Smittbärande teater”. Som teaterpedagog och regissör har jag sett så förbaskat mycket dålig teater (svordomen är medveten) att det är lätt att förstå. Det är den där teatern som du alltför ofta får uppleva på Riksteaterns uppsättningar. Du sitter i salongen och ser skådespelarna rabblar sina repliker utan inlevelse. Det känns som om de bara väntar på att få dricka vin på hotellrummet istället för att göra sitt bästa att ge publiken en upplevelse.

Som lärare på ett gymnasium i trettio år har jag upplevt samma fenomen på ett litet annorlunda sätt. Det finns ett elakt påstående i lärarkåren om att kan man inte undervisa så blir man skolledare. Tyvärr tycker även jag att det ligger en sanning i det här. Under mina år på skolan var det en rektor – av många – som förstod att försöka väcka intresset hos oss som lyssnade.

Tack Eva Svensson. Du fattade det mannen från Arbetsförmedlingen också gjorde. Ni hade båda ett i sig inte alltför intressant ämne att tala om, men ni gjorde det på att sådan sätt att vi ville lyssna.

Min uppmaning till dig är just det som står i rubriken. Väck vårt intresse eller var tyst!

Isofix! Har du Isofix???????????

Alltså jag tycker inte om att känna mig dum, speciellt inte när jag är inne i en affär och är involverad i ett samtal. Vår önskan är att det ska leda till ett köp av en efterlängtad vara. Men frågan upprepades inte bara en, två, tre, fyra eller fem gånger och det med en ton som förstärkte det intryck jag fick av expediten. Hon tittade på mig med en blick – som jag tolkade – av hur dum får man vara på en skala av dum, dummare, dummast.

Uppenbart var jag sämst i klassen eftersom jag tydligen inte visste om jag hade det i bilen. Hur ska jag veta det var mitt naiva svar? Blicken jag fick gjorde att jag började gå i gång – men rollen som jag spelade i denna affär gjorde att jag höll tillbaka irritationen – och undrade än en gång vad Isofix var. Vet du det? Ja, det är mycket troligt om du inte vet det om du är i en pre- eller postfertil ålder. Själv har jag mycket som talar mot att en sådan som jag ska veta det. En medelålders vit man (63 år gammal) som kör röd kombi är ju decennier från att förstå det kloka i att ha Isofix monterat på plats i baksätet.

Samtalet som min dotter förde gick vidare och ett inköp gjordes efter en kontroll om jag hade just den numera ofta nämnda finessen i min Folkvagn. Ja, ni skulle ha sett hennes min när hon gick ut och tittade hur det stod till i bilens baksäte. Triumfatoriskt såg hon till att köpet genomfördes och trodde att det var slut med det. Men då flög fan i mig och bad henne komma ut och bevisa hur detta hjälpmedel användes. Trumpet nöjd följde hon med ut och sen var det inte längre så kul för henne. Ärligt talat så förstår jag inte varför men eftersom min bil har skinnklädsel gick det inte att använda Isofix på det sätt som var tänkt. Jävlars vad hon kämpade och jovisst jag insåg nu vad smart det var om det nu hade kunnat fungera.

Återköp och en billigare och mindre finessrik variant köptes in och ni ska inte tro att hon var nöjd med att hon då skulle få tre personer nöjda med inköpet. Men hon protesterade inte, det gjorde inte vi heller. Äntligen var vi klara!

Framför allt var det kära barnbarnet Ammi otroligt glad och nöjd. Hon hade fått en röd bilbarnstol som gjorde att hon nu kunde känna sig som ett stort barn. Det fanns inte i hennes hjärna att morfar hade en stol som var tvungen att bältas fast även när det inte satt barn i den. För det är vad Isofix handlar om. Det är två fästen som man kan fästa en bilbarnstol i vilket gör att den är säkert förankrad i alla lägen.

Men dum tycker jag inte om att känna mig och det var inte trevligt att besöka den enda specialisten på baby/ barnprylar i Eskilstuna. De må vara välsorterade när det gäller sortimentet men deras sätt att behandla presumtiva kunder har en mycket god utvecklingspotential.

Positivism och respekt är honnörsord som vi alla bör tänka på när vi möter andra människor. Det här hände mig för flera dagar sedan men eftersom hon fick mig att känna mig obekväm fick hon mig också att skriva ner denna fundering. Och det var väl inte så smart av henne.

Må gott vänner, tack för att du läste dagens tankar!

Kiss i sängen – Tidningen MAD – Eskilstunakuriren

Igår gjorde jag det som utgör grunden för dagens fundering. Jag la ut en formulering på FB ”knyckt” från tidningen MAD som med lite bearbetning blev dagsaktuell på ett både roligt och tragiskt sätt.

”Kommer du ihåg när Eskilstunakuriren kostade en krona? – Nej, men jag kommer ihåg när den var tjockare än en!

Och! Det var inte bara jag som tyckte att det var kul. Mycket snabbt var det drygt hundra gilla-markeringar och ett antal kommentarer. Det borde ju ha glatt mig att så många tyckte att jag på ett roligt och fyndigt sätt kommenterat den magra (mycket magra) Eskilstunakuriren. Men istället blev jag ledsen! Nästan ingen ställde den relevanta frågan varför den är så tunn.

Det är här ”kiss i sängen” kommer in. Vi kan för stunden tycka att det är kul med en formulering som visar på en tragisk verklighet. Fortsätter det så här kommer tidningen inte att överleva. Eskilstuna blir utan en lokaltidning och på sätt och vis är det vårt eget fel. Eller ändå inte! Skämtet värmer för till en början men sen blir det både kallt och vått.

Diskussionen om vikten av att ha en lokal tidning förekommer inte i dagens Eskilstuna. Inte ens tidningen själv försöker väcka frågan, så varför ska vi då bry oss. Anledningen till att jag inte längre prenumererar är att den förutom att den blivit tunnare och tunnare har mindre och mindre lokalt material. I huvudsak så är den fylld med notiser från TT och köpta artiklar. Den enda del som fortfarande har ordentlig täckning är den lokala sporten, men vad hjälper det dem som inte är så sportintresserade. Och det som då står i den har jag redan läst gratis på nätet. Varför ska jag då betala dyrt för en produkt som gör mig ledsen och frustrerad?

Om Eskilstunakurirens ansvariga insåg att det är de lokala inslagen som uppskattas kanske de skulle kunna vända den negativa kurvan och få fler av oss att återvända och prenumerera igen. Det finns faktiskt ett ljus i mediemörkret som kan vara något att ta efter för redaktionen. Det är annonstidningen Mitt i ………….. som ges ut i Stockholm. Den ges ut i olika editioner som Mitt I Solna, Mitt i Enskede o.s.v. och sedan har de massor med mycket lokala nyheter och då också de så viktiga lokala annonserna. Nu svarar möjligen Eskilstunakuriren att även de har en gratis annonstidning. Det är sant, men den är utan de lokala nyheterna och är tyvärr därför mindre intressant.

Konklusionen av dagens fundering blir i mångt och mycket ett intet. Eskilstunaborna tappar mer och mer intresset för den lokala tidningen. De har därför inte längre råd med att ha journalister som gör lokala reportage och köper därför in material. Det uppskattar inte läsarna som slutar köpa tidningen. Den blir då tunnare för att minska kostnaden för att trycka den. De läsare som finns kvar blir frustrerade för att den är så tunn och slutar köpa. Tidningen går back och lägger ner. Eskilstunaborna tycker att det är skamligt att det inte finns någon lokal tidning med lokala nyheter. Kvar finns bara förlorare.

Är det verkligen så vi vill ha det?

 

Retorikens ABC. Bokstaven H!

Himmel, Helvete och Hitler

Historier om människor gillar lyssnarna att höra. Bjud gärna på bilder ur ditt liv men gör det med måtta. Dina lyssnare är inte på plats för din personliga psykoterapi. Men mer om det lite senare. Först lite teorier om hur även du genom att våga vara smart – och planera ditt tal – garanterat kommer att lyckas.

Temat för dagens fundering rör sig som du ser kring bokstaven H. Och redan den här inledande formuleringen säger egentligen allt om det som nedan står skrivet. Den är formulerad utifrån begreppet Storytelling som är en metod för att lyssnarna ska känna sig involverade, smarta eller helt enkelt få känna igen sig i. Och som du ser förstod du ju att det skulle handla om just bokstaven H.

Låt oss därför studera vad Wikipedia säger om begreppet Storytelling.

  • Storytellingär en gren inom marknadsförings– och upplevelseindustrin som går ut på att bygga försäljningen för exempelvis en restaurang eller ett hotell kring en historia. Dramaturgin bygger på något som folk vet, tror sig veta eller känner igen. Syftet är att förstärka och förhöja upplevelsen av ett varumärke, ett företag eller en organisation.
  • Storytelling har blivit något av ett modeord. Egentligen handlar det om en gammal tradition av att berätta i ord, bilder, symboler och känslor. Tekniken är lika gammal som mänskligheten [källa behövs], i och med att går tillbaka till rötterna inom kommunikationen.[förtydliga]
  • Arbetet med storytelling mynnar ut i en emotionell affärsplan, som utifrån mjuka värden visar vägen för berättelsen om ett varumärke. När det är klart faller övriga bitar på plats. Inredningen blir självklar, liksom marknadsföring, grafisk formgivning och övriga detaljer. Även personalens beteende och attityd växer fram ur manuset.

Låt oss nu gå bakåt i tiden och studera hur Adolf Hitler berättade sin historia. Gör det då med ovanstående mall som underlag för dina reflektioner. Jag vill dock – för säkerhets skull – poängtera att jag absolut inte har några sympatier för varken SD eller fascismen.

Adolf Hitler var tidigt mycket medveten om betydelsen av en medveten dramaturgi när man berättar en historia. Han hade också tagit lektioner i skådespeleri av en teaterpedagog som hette Friedrich Basil och tillsammans med Goebbels utarbetade han redan på 30-talet den politiska show som la grunden till att han kom till makten genom demokratiska val.

Tiden och Rummet och dess Scenografi var för honom precis lika viktigt som hur han framförde sitt budskap. Det finns en berättelse om hur han under partiets tidigaste period insåg vikten av att tidens betydelse för resultatet. De arrangerade ett möte på förmiddagen. Trots att det var fullt med folk så gjorde han mer eller mindre fiasko. Budskapet gick inte hem och efter det höll han alltid sina partimöten på kvällstid. Det gick så mycket bättre.

Det finns dokumenterat en historia från ett kvällsmöte i Stralsund som kraftfullt visar hur populär han var långt innan han kom till makten. Mötet skulle inledas vid åttatiden på kvällen, men Hitler blev försenad. 40 00  människor väntade i sju timmar på honom och det var redan gryning när han avslutade sitt tal. Fundera gärna på hur länge du skulle vara beredd att vänta på Stefan Lövfen eller Anna Kinberg Batra. Reflektera sedan på vad det var som gjorde att de ville vänta så länge på en talare som etablissemanget såg som en konstig figur de inte behövde bry sig om.

Lokalen var precis lika viktig. I Mein Kampf skriver han om ”den hemlighetsfulla, förtrollningen” i festspelhuset i Bayeruth, det ”artificiella men ändå hemlighetsfulla skymningsljuset i katolska kyrkor” som enligt honom var perfekta platser för att med scenografin som hjälp ”beskära människors fria vilja”.

Ernst Hanfstaengl fick Hitler att inse betydelsen av musik och det är snudd på skrämmande att se den – i sig – vackra estetik som Leni Riefenstal dokumenterade i sina filmer. Hon sammanfattar väl mångas uppfattning av Hitler som talare. Första gången hon lyssnade till honom var 1932 I Berlins sportpalats. Hennes ord ”Jag fick nästan en apokalyptisk vision som jag aldrig mer kommer att glömma. Det var som att jordytan utbredde sig framför mig – som ett halvklot som plötsligt rämnar på mitten och ur vilket en ofantlig vattenstråle utslungades, så väldig att den berörde himlen och kom jorden att skälva. Jag var som förlamad”. Gå nu tillbaka till talare du minns som berört dig och fundera på hur de gjorde för att få din uppmärksamhet.

Att vinna en publik blev utmaningen i det politiska arbetet. Alla roller, alla flaggor, alla marscher, all musik och som kronan på verket Adolf Hitlers mycket väl förberedda agerande gjorde att budskapet blev så starkt. Som Ingvar Holm i sin bok ”Politik som teater” påpekar. ”Det var genom teatergreppens tydlighet och slagkraft som en under normala samhällsbetingelser en försiktig och common-sense-präglad publik blev besegrad”.

Nu är vi då framme vid konklusionen för dagens funderingar. Den inleddes med orden Himmel – Helvete – Hitler.

Du har säkert många gånger tvingats lyssna till talare som fått dig att önska att du var någon annanstans. Absolut inte för budskapet, utan för talarens oförmåga att bry sig om att söka göra det så intressant för dig som möjligt. De har helt enkelt slagit på ”bandspelaren” och tuggar fram sina teser oavsett om du sover eller ej! Deras framförandeteknik är obefintlig. Tanken på att det viktigaste i ett tal är att få lyssnaren att vilja lyssna är aldrig tänkt. Det är det retoriska helvetet.

Himlen är när du får lyssna till en talare som verkligen tänkt efter före och anpassat sitt budskap till dig och den situation som du för tillfället befinner dig i. De förmår att skapa den retoriska showen och berättar sin historia på ett sådant sätt att du blir positivt berörd av det även om budskapet kan vara både svårt och tungt att ta in. Och det är ju det som i den moderna mediesvenskan kallas ”Storytelling”. Låt oss bli fler som gör det så bra som vi någonsin kan.

Hilter då! Ja, dessvärre – med tanke på den politik han stod för – är en person som man genom att studera hans sätt att tänka kan ge oss insikter i kraften av att berätta en historia på ett medvetet sätt. Och om inte annat kan nazisternas sätt att kommunicera lära oss hur vi kan inse att vi blir manipulerade.

Våga berätta din historia. Vi vill så gärna lyssna!

 

Retorik = Medvetenhet – Njutning – Jävlar anamma

Retorikens ABC. Bokstaven G!

Vad var det nu igen?

Glömskan hos dina lyssnare måste du ta hänsyn till. Välj att tala om några få, viktiga saker. Åskådliggör dem med så få ord eller bilder som möjligt. Då hjälper du lyssnaren att komma ihåg det du vill. Glöm inte magin i siffran tre.

Tillhör även de som lätt glömmer vad det var du skulle köpa i livsmedelsbutiken om du inte har någon lapp med dig? Jaha, då är du precis som så många andra av oss. Det ska du tänka på när du talar, Ja, alltså inte din glömska – du har ju lapp/ manus som stöd – utan dina lyssnares. Deras glömska är något som du alltid måste ta hänsyn till. Det är det jag vill påminna dig om i dagens Retorikens ABC.

Först och främst ett provokativt påstående. Alla lyssnare är begränsade! Om du nu inte känner dig kränkt och slutar läsa kan du väl ge mig en chans att förklara vad jag menar. Låt oss börja med en liten metafor. Du ska gå till den lokala livsmedelsbutiken och ska handla ett par småsaker som ni glömt bort. Du får veta vad du ska köpa genom att någon till dig närstående person ber dig att köpa fyra saker. Låt oss säga att det är Mjölk, Bregott, Salami och en påse Bladspenat.  Du hör vad uppdraget går ut på och nickar till svar. Du vet vad du ska ha och ger dig iväg mot butiken. Det är bara ett par hundra meter att gå men på vägen ser du en gammal vän och morsar på honom, en hund skiter på gatan och ägaren plockar inte upp efter den. Du muttrar lite surt efter hen samtidigt som du funderar på att gå fram och erbjuda en av de som du alltid har i bakfickan. Är man hundägare så är man! Och så är du då framme vid ditt lokala närköp. Du noterar att det inte sitter någon utanför butiken och tigger. En snabb tanke dyker upp. Var är hon? Har de åkt hem, eller?

Och det är nu det blir svårt för så många av oss. Du står där i butiken och tittar tomt framför dig. Vad var det nu som skulle inköpas? Du vet mycket väl att du har fått relevant information. Men vad var det??????????

Den här bilden brukar jag använda mig av i mina föreläsningar. Jag ber en man (ja, det har nog bara blivit så) att vara den som ska gå och köpa dessa fyra olika saker och sen berättar jag lite om vad som händer på vägen till butiken på samma sätt som ovan. Väl framme formuleras då frågan. Vad var det du skulle ha? Svaret blir minst tre gånger av fyra att de kommer ihåg tre saker och börjar tveka på vad det var den fjärde var.

Och! Det är precis vad man lär ut på lärarutbildningar, kurser i dramaturgi och även i religiösa sammanhang. Det finns en magi i siffran tre! Vi kommer ihåg och kan relatera till så en begränsad mängd fakta/ många argument men blir det mer än tre olika saker att ha i huvudet är det lätt att tappa bort sig och börja tveka. Man känner sig osäker och förlorar koncentrationen.

På lärarutbildningar lär man ut att det man vill att eleverna/ studenterna ska komma ihåg ska man upprepa tre gånger på exakt samma sätt. Första gången hör man det, andra gången sorterar man i det i minnet och tredje gången påminns man om vad det var. Eftersom man då kommer ihåg det blir man glad och nöjd. Man säger till sig själv ”det där kommer jag ju ihåg”. Kunskapen sitter där den ska.

Inom dramaturgin (vetenskapen om hur man berättar en historia) säger man att det man vill att en åskådare ska komma ihåg ska man upprepa tre gånger på tre olika sätt. Det är ett knep för att hålla åskådaren aktiv och få denne att känna sig smart när de inser att det är på väg att komma för den tredje gången. Även clowner arbetar mycket medvetet med upprepningar, se bara en gammal film av Charlie Chaplin så förstår ni vad jag menar.

Det heliga tretalet Gud – Jesus – Den helige anden är central i Kristendomen och samma typ av treenighet finns även hos andra religioner. Varför? Ja, än en gång det underlättar för oss att vi inte ska behöva komma ihåg allt för mycket.

Dessutom så är det inte allt för länge sedan det var snudd på lag att en schlagerhit skulle vara så nära tre minuter som bara möjligt och att den skulle innehålla tre refränger. Varför? Ja, fundera på det du. Min uppfattning är klar.

Till sist så hoppas och tror jag att du inser varför jag avslutar mina blogginlägg med

Retorik = Medvetenhet – Njutning – Jävlar anamma

Retorikens ABC! Bokstaven F.

Fan, Jävlar och Latin

Kom nu för fan inte dragande med en jävla massa latinska uttryck, för då lyssnar jag inte! Ja, så kan man sammanfatta dagens fundering. Den handlar om språket och hur viktigt det är för dig som talare att använda det på ett sätt som gör att lyssnaren vill lyssna.

Svordomar och latinska uttryck är ord som du gärna får använda. Men! Tänk på att det bör vara med finess och takt. Lär känna dina lyssnare och anpassa språket efter de referensramar/ den kontext de befinner sig i. Om du vill ”krydda” ditt tal med ett sådant uttryck så kan det vara både positivt och uppskattat. Men du bör tänka på att svordomar och latinska ord är en mycket stark krydda och för mycket av dem gör att både du och ditt budskap blir smaklöst, plumpt och oseriöst.

Jag använder dem gärna men mycket medvetet och så lite som möjligt. För många lyssnare är en svordom något helt förkastligt och för andra kan just de latinska orden vara något som de går i taket för. Ett exempel på detta var för länge sedan när jag föreläste för Handelsbanken. När jag skulle gå igenom den retoriska metodiken i konsten att bygga/disponera ett tal gick det inte riktigt hem hos dem. Enkelt uttryckt ser det ut så här

Exordium

Narratio

Proposito

Confirmatio

Peoratio

Det översattes sedan mycket snabbt till svenska (som ser ut så här)

Påkalla

Påpeka

Påvisa

Påverka

Påminn

Jag trodde i min enfald att det kunde vara intressant att se de latinska orden och att det även skulle ge mer tyngd till budskapet. Omdömet efter den föreläsningen var att ”Erland var bra, men det var för mycket latin”. Den passningen lärde mig att tänka efter och inse att vara försiktig med ord som kan alienera lyssnaren istället för att få dem att vilja följa med i resonemanget.

Och det är precis det du ska tänka på när du vill påverka och informera på ett så positivt sätt som möjligt. Var försiktig med värdeladdade uttryck som kan hamna snett. Risken är stor att dina lyssnare mer riktar sin uppmärksamhet på att hitta fler ”fel” som du gör än att de faktiskt lyssnar till det du egentligen säger.

Retorik = Medvetenhet – Njutning – Jävlar anamma

 

Retorikens ABC. Bokstaven E.

Bokstaven E

Epifani – ett ord värt att förstå!

Så vackert! Så främmande! Så distanserande! Varför bry sig om ett ord som man inte kan förstå? Ja, varför? Om du nu inte vill utvecklas, lära nytt och inse att kunskapen berikar ditt liv.

KMT, Kyrkomusikernas tidning är en tidskrift som jag uppskattar att läsa. Den är skriven för musiker av musiker och den är en underbar källa till filosofiska tankar för mig. Det är så nördigt, så specialiserat men ändå så berikande. Tidigare kunde jag uppskatta att läsa motortidningar, ju mer faktaspäckade desto bättre. Nu är det KMT som gäller. Tack för att den finns.

Epifani! I dess enklaste form betyder ordet  – uppenbarelse. Och det är här jag menar att vi till att börja med skall stanna upp. Jag arbetar med konsten att tala så att andra vill lyssna. Med emfas hävdar jag att ett tal, en berättelse kan förbättras om man ser ”showen”.  Med det menar jag att allt hänger ihop. När vi tittar på Eurovison Song Contest är kläderna, ljuset, danserna och själva framträdandet minst lika viktigt som den musik/ sång de framför. På samma sätt ska en talare tänka. I den stund du vill påverka! I den stund du vill att andra ska vilja lyssna till dig ska du tänka på vilka medel du kan använda dig av för att nå ditt mål.

Du ska ge lyssnaren Epifani! Det ska vara en positiv upplevelse att få höra vad du vill säga till oss. Det viktigaste i din förberedelse är naturligtvis att du klargör syftet med ditt tal. När du gjort det är det bara att gå vidare och tänka på vilka möjligheter du har för att skapa en så attraktiv ”scen” som möjligt. Tänk igenom din klädsel och se till att eventuell teknik fungerar innan du gör entré. Tänk så här. Har jag nu gjort allt för att Christer Björkman är nöjd med mig? Är svaret ja, så klappa dig själv på axeln. Du vet att du kommer att lyckas. Därför går vi nu vidare till lyssnaren.

Det är Johannes Johansson (1951 – 2010) artikel ”Konstnärlighet i kyrkans tjänst” som inspirerat mig idag. Han talar om ”Lyssnandets liturgi” och skriver så som följer.

”Lyssnandet kräver uppmärksamhet. Det obetydliga kan vara det nödvändiga. Det knappt hörbara kan vara det avgörande. När man hör något skickas signaler till hjärnans hörselcentrum. Man hör alltså med hörseln.Lyssnar gör man däremot med hjärtat. Lyssnandet berör mycket mer än bara hörseln. Lyssnandet tar hela personligheten i anspråk.” Sedan fortsätter han med ”Lyssnandet kräver mod. Den som lyssnar måste vara beredd att livet förändras. Det vi lyssnar till är inte alltid bekvämt. Lyssnandet kan stå i strid med det trygga och invanda. Lyssnandet kan skapa förskräckelse och bävan. Men för den som vågar lyssna öppnas nya vägar.

Nästa gång du talar ska du tänka på det. Våga bjuda på dig själv, våga se att du kan krydda ditt anförande med showens förtecken. Våga ge oss en epifanisk upplevelse av dig och ditt budskap. Det kommer vi att komma ihåg. Och! Det är du värd!