Jag har länge funderat över det här med hanhundars och mäns behov av att ha något att rikta mot när de släpper sitt vatten. De studier jag gjort klargör även att kvinnor uppskattar att göra det i den absoluta närheten av en byggnad, ett träd eller åtminstone en buske. Dagens tankar uppkom i morse när jag vandrade runt i vårt villaområde med två hanhundar. De ledde mig sedan vidare till observationerna jag gjorde vid en Country Musik konsert häromåret.

Det hade kunnat vara en magisk sommarkväll med härlig musik i den ljumma sommarkvällen. Scenen var nedanför Vilstabacken i Eskilstuna. Läckert med sittplatser i backen och öltält i närheten. Men. Tyvärr! Den store guden var i ett stort behov att släppa sitt vatten och gjorde det naturligtvis just där vi stod. Det regnade den dagen mer än vad det gjort i Eskilstuna på hela sommaren. Dock! En Country Music Lover har ju cowboy-oufit så på dem gick det ingen nöd. Dessutom fanns det ju pilsner. En öl, en öl till och så kanske en tredje. Och! Det var nu jag började mitt observerande av urinella aktiviteter. Mitt uppdrag för kvällen var att vakta så att inte någon tog sig in på konsertområdet vilket innebar att stå i dess utkanter. Så när det började tränga på sökte många upp mitt lilla revir där det fanns goda möjligheter att ha något att sikta på. Det var träd, buskar av alla de slag men det som snabbt blev mest populärt var ett långtradarsläp.

Till en början var det mest män eftersom kvinnorna föredrog att köa framför Bajamajorna. Men det var bara inledningsvis. Snart så stod det klart. Alla vill vi ha något att sikta mot. Det var däck, det var släpets fästanordningar, det var buskar och naturligtvis breda rejäla trädstammar. De fåtal som inte kunde hitta något och kände sig tvungna att låta det strila fritt tycket jag synd om. Så desillusionerade och ensamma har jag sällan sett en människa. Det var snudd på en Lars Norén tragedi att se dem knäppa upp, låta det gå för att sedan knäppa igen.

Och så är det ju i livet också. Alla har vi ett behov att ”sikta mot flugan”. Vi behöver ett mål, en dröm, en vision. Det är det som håller oss vid liv, som gör att vi orkar gå vidare när det är tungt. Och! Även om vi vet att strålen inte kommer att kunna fukta flugan hela tiden så försöker vi. Vad som är ”flugan” kan skifta men det är viktigt att det finns där.

Därför tänker jag mycket på de som för tillfället är utan arbete, på ungdomar som ännu inte kommit in i samhället utan känner ett utanförskap. De har ingen ”fluga” och de vet det. Det verkliga resultatet av ett sådant utanförskap kan inte ens Lars Norén skriva om. ( Det är ju inte ens kommersiellt gångbart). Men trots allt finns det där. Alla dessa män och kvinnor som står där i regnet i sin ensamhet och knäpper upp byxan. De gör det för att överleva. Urinförgiftning är inte att leka med.

Men vi är på väg att skapa en förlorad generation och jag skulle så gärna ge dem en liten späd björk att kissa mot. Det skulle ju skapa en bättre värld. De mår bättre. Björken vattnas med både det ena och det andra. De växer båda och när så trädet har vuxit till sig så ska det avverkas och vem gör det då om inte den urinerades barnbarn.

Jag siktar alltid mot flugan när det finns den möjligheten. En annan variant som jag uppskattar är när jag med urinstrålen kan göra en Bulls eye. I vissa urinoarer finns det små ”piltavlor” som underlättar siktandet. När jag träffar blir jag nöjd både psykiskt och fysiskt.

Och det var det jag kom att tänka på när jag var ute på promenad med hundarna Wille och Teddy. De var förövrigt mycket nöjda när vi kom hem.