Den normativa fundamentalismen exkluderar lätt människor som inte på ett genusperspektivt korrekt och inkluderat sätt formerar kodorden som ger access till den gemensamma kommunikationen.

Huvvaligen! Ibland tycker jag att det är rent ljuvligt att träffa människor. Varje möte ger en intryck och nya insikter. Den här helgen har jag upplevt mycket. Jag har mött så mycket kärlek och så mycket förståelse för mitt budskap och mitt sätt att framföra det. Tack för alla kramar och alla vänliga ord. Men jag har också blivit via verbala knivar i ryggen upplevt en känslomässig smärta. Det är så intressant och lärorikt att jag som föreläsare lärt mig mer under helgen än vad jag lärde de som lyssnade.

Ett ord 

Ett ord som en människa fäster sig vid

Kan verka i oberäknelig tid.

Det kan framkalla glädje till livets slut.

Ja, det påverkar livet på jorden,

Så slarva inte med orden.

Men vad har du nu ställt till med, undrar du kanske? Jo, som föreläsare strävar jag efter att på ett visuellt och berörande sätt få lyssnarna att se och förstå vad jag menar. För att göra det så skojar jag gärna till det och då kan det ju lätt bli för mycket. Det finns ett epitet om mig som illustrerar vad jag menar som kommer från en utvärdering av en kurs. Jag fick tillmälet ”Erland – en blandning av John Cleese och en präst”. Och! Det är jag stolt över, för jag strävar efter att vara mycket åt båda hållen.

”Verfremdung” är ett ord som är självklart för mig med en bakgrund i 70-talets Brechtdominerade teater. Det handlar om att ha distans till sig själv och sitt budskap så att publiken ska se och inse att det är ett skådespel de ser och att de därför ska se det med klara sinnen. Mina föreläsningar är precis det. Jag gör som herrarna i Monte Python. Jag skojar med allt och alla, inte minst mig själv. Och det ska ni veta är inte tillåtet när det finns en grupp normativt fundamentalistiskt korrekta män och kvinnor i församlingen.

I helgens föreläsning talade jag om kroppsspråk och vikten av att ta höjd och på så sätt bli sedd. Då kom det en kortare formulering om att ”jag tycker att det är snyggt med kvinnor i högklackade skor, som dessutom kan gå i dem”. Huga! Så fruktansvärt fel sagt. Redan där var jag förlorad. Något senare i samband med en praktisk övning så råkade jag säga sådana hemskheter som att ”en riktig karl läser inte en manual”. Ja, ni förstår ju hur knäpp och mansgrisig + alla andra negativa adjektiv de kunde komma på jag framstod som. All min trovärdighet var borta. Det gjorde mig bedrövad eftersom de – i mitt tycke – valde att bortse från alla de ord som var mitt huvudbudskap.

Vi ska alla tänka på dikten ”Ett ord” och hela tiden ska söka att leva efter den. Jag tycker den är så klok och använder den gärna i mina föreläsningar. Men, samtidigt menar jag att man måste kunna få skämta till det lite lagom ibland. Det gäller att inte anse att just mina tankar och värderingar är de enda saligrådande. Det gäller att inse att genom att på ett öppet och intresserat sätt lyssna till andra människors värderingar får man nya insikter på sitt eget perspektiv. Det gör också att man inkluderar andra i en gemenskap istället för att exkludera en människa så lätt via ett par olyckliga ord. William Shakespeare säger så här ”om ni översett med de ord som ramlat snett blir jag kanske bra till slut”. Personligen håller jag med honom.

Det var en underbart intressant helg jag fick uppleva med människor som såg genom de olyckliga orden, som gav mig kramar, tackade för den fina gemenskapen och de insikter de fått. Och de fanns de som totalt exkluderade mig. Till de som gjorde det vill jag säga TACK!  Ni lärde mig mycket, men när ni lär er att ”verfremdung” till er själva så kommer ni att inse. Vi tycker väldigt mycket lika.