Nu är det dags igen. Vilks rondellhundar ska skälla och skällas om. Den förste som gav upp ett skall är kommunstyrelsens ordförande i Malmö Ilmar Repalu. Hans skall har nu gett återskall ända bort till Svenska Dagbladets ledarssida. Huvaligen vad karln har gjort bort sig. Han har ju uttrycket en åsikt om något som folk har åsikter om. De åsikterna är inte helt politiskt korrekta ur skribentens synsätt och då ska han hudflängas. Uppmaningen är glasklar :- Håll käft!

Sanna Rayman har på ett något frikostigt språk (för att vara på SvD) uttryckt sitt tyckande på följande sätt ” först försäkra hur mycket jag ogillar Lars Vilks för att sedan haspla ur mig att vi väl får skydda den jobbige fan av yttrandefrihetsskäl. Givetvis i den ordningen för att verkligen markera att yttrandefriheten var något jag slogs av, medan ogillandet av och tröttheten på Vilks givetvis var min omedelbara instinkt”.

Vad jag förstår så menar hon att Lars Vilks rondellhundar och konstnärskap är irrelevant. Det är att han ska ställa ut och det måste han få ha rätt till att göra. Så långt förstår och respekterar jag hennes åsikt. Men! Sedan hoppar Sanna Rayman på Ilmar Repalu för att uttrycker sitt tyckande. Sådant borde han i sin roll som politiker hålla sig för god för. För att citera Shakespeare ”Var är resonen i den dissonansen?”. Sanna Rayman och Lars Vilks får tycka som de vill men inte Ilmar Repalu!!!!

Och! Det som jag tycker är mest allvarligt är att hon får tycka det på Svenska Dagbladets ledarsida. Jo, jag vet att det är en blogg och då får det gärna vara lite friare i formen, men ändock! Näh!

Jag är självklart en vän av yttrandefrihet och en öppen debatt. Så länge den tesen ska gälla är det lika självklart att Lars Vilks ska få möjligheter att ställa ut. Men! Det finns en frågeställning i hans provocerande som ingen vågar, kan eller kanske vill ta itu med. Var går gränsen? När blir det en belastning för samhället och i den demokratiska tankens namn. Tycker en majoritet av Sveriges befolkning att det är värt miljontals kronor för att skydda en konstnärligt diskutabel yttring. Eller vill vi hellre sätta de resurserna på vård – omsorg – skola?

Jag är brydd över Sanna Rayman antipati mot Ilmar Repalu och hoppas att redaktionen tar upp en debatt kring fenomenet att vissa får och att andra inte bör uttrycka sig fritt.