Jag har tre hem! Vart och ett är oändligt kärt för mig. Det ena kan få mig tårögd och jag kan känna en outsäglig längtan dit. Men där vill jag inte bo. Egentligen! Det andra får mig att slappna av och jag känner en stor lycka över att jag får vara där. Men där vill jag inte bo! Det tredje är där jag bor! Jag har bott där i tjugofem år och känner varje hörn av hus och trädgård. Det är våra barns trädgård med den stora stenen som nu inte längre är berget, hästen eller platsen för barnsligt vackra filosofiska tankar. Det är huset med äppelträden och hängmattan Nu är stenen mossbelupen och väntar på att barnbarnet ska leka på den. Hängmattan är undanplockad för hösten och enda orsaken till att vara ute i trädgården är att kratta löv. Det är vackert, det är fint. Men är det egentligen här jag vill bo?

Luleå – Montecatini Terme – Eskilstuna! Så perfekt det bara kan bli. Kamratskap – Värme – Trygghet! Nästa vecka åker jag hem till Luleå. Jag ser fram emot att gå längs Storgatan bort till Statt. Där har mina vänner bjudit in sina vänner till en föreläsning. Jag ska prata om Varumärkesskapande Retorik. Det är en ny föreläsning och var kan man ha premiär på något sådant bäst om inte på hemmaplan. Sedan blir det pilsner och umgänge innan Stig kommer och hämtar mig. Han var mammas sambo och nu är han våra flickors älskade ”farfar”. Han tar hand om mig innan det är dags för fest. Lasse fyller år. Det är kul för då blir vi alla unga och vackra på nytt.

Om SAS och SJ kan samverka så kommer jag till Eskilstuna när jag kommer hem på söndag kväll. Jag är stolt över vårt hem. Det är ett klassiskt svenskt trähus, rött med vita knutar. Huset har faktiskt typnamnet ”Hemlängtan”. På baksidan har vi byggt en liten skrivarstuga med ett underbart trädäck. Där kan vi sitta och bara njuta när vi vill vara för oss själva en liten stund. Ingen ser oss och det är bara våra kära grannar som hör oss. Jag har ett bra liv i Eskilstuna och det bästa är att vi är att vi bor där vi bor. För det är hit jag kommer när jag kommer hem.

Nu sjunger Nat King Cole den underbara sången ”Smile” av Charlie Chaplin. Och! Det är precis det jag gör när träden i Montecatini Termes stadspark omsluter mig. Jag kan inte förstå vad det är. Staden är inte speciell på något sätt. Javisst den är otroligt vacker! Men jag har ju sett den så många gånger. Det måste vara mer än tvåhundra solnedgångar som jag fått uppleva i Toscana. Och! Jag är ibland enormt less och längtar hem, trots att det är bland mina käraste hem, när jag är hemma i de andra hemmen. Hängde ni med där? Jag är lycklig men längtar efter  ….! Vadå?

Känslan! Kärleken! Gemenskapen! Grönskan! Ljuset! Minnena! Lukten! Längtan???? Ja, det kan det vara! Det är ganska gott att längta och vad vore livet utan längtan. Idag har jag gjort en spellista på Spotify. Som av en händelse handlar flera låtar om ”A place to call home” och sedan satte jag mig ner vid datorn och skrev det här.

Och!

Det är hit jag kommer när jag kommer hem. Sittandes framför datorn för att reflektera och skriva.  Det är när tankarna blir ord som jag är lycklig. Jag är lika lycklig som när huset är fullt med familj och vänner. Eller när jag går på Storgatan i Luleå och blir igenkänd trots att jag inte bott där på fyrtio år. Eller när jag sitter vid poolen på Grand Hotel Panoramic och ser den blå timmen gå över i svart sammet.

Då är det gott att leva.