Nej, nu är han väl ute och cyklar i alla fall! Så tänker du kanske när du läser rubriken och det är precis så jag vill att du ska reagera. Men! Tänk nu efter en gång till och läs igenom dagens fundering så ska du se att det ligger något i det hela. Om du håller med får du gärna kommentera, om inte blir jag ännu gladare om du kommenterar det hela.

Jag arbetar med retorik och att med den Aristotelesiska metodiken påvisa för mina kursdeltagare hur bra de är i konsten att tala så att andra vill lyssna. Det har jag gjort i snart tjugofem år och innan dess/ parallellt jobbade jag med undervisa i och regissera teater. Det gör att jag hela mitt arbetsliv ägnat mig åt att studera hur människor beter sig när de är på en scen för att undervisa, påverka eller underhålla.

Och! Javisst är jag kritisk, rent förbannat kritisk. Ibland, och mycket sällan. Istället är jag i grunden mycket positiv och uppskattar talare som vill tala, vill informera, vill underhålla. De talare som bjuder på sig själva, de som visar att det är jag som tycker så här. De talare som bjuder på sin själ i sin strävan att nå ut uppskattar jag mycket.

Men! De talare som tror att de bara kan ställa sig upp och snacka utan att vara förberedda, som inte bryr sig om vilka lyssnarna är och anpassar informationen efter dem uppskattar jag efter förtjänst. Det vill säga inte alls. De borde skämmas och snarast gå på kurs i hur man umgås med andra människor. Jag skräms över alla kvinnor och män som tror att det räcker med att se dem för att vi ska tycka att det är intressant att lyssna. Och jag tycker faktiskt att det är snudd på oanständigt att de inte använder sin röst så att de hörs alternativt använder mikrofon så att vi förmås att lyssna till vad de faktiskt säger.

Dessutom! Jag är även lätt förvånad över den omedvetenhet som många företag, kommuner och organisationer visar inför detta faktum. I samtal med en högt uppsatt direktör fick jag veta att det inte var så intressant om cheferna i hens organisation var intressanta att lyssna till (!). Inte ens Marknadsansvarige ansågs behöva fortbildning i ämnet. Jag sade inte att det var bl.a. just på grund av att jag lyssnat till densamme som ämnet togs upp.

Men! ”Sälj din själv och det må gå dig väl” är min absoluta utgångspunkt för mitt arbete med retorik. Det är faktiskt enkelt att tala, alla lyssnare är i grunden positiva. När vi känner att du (som talar) verkligen vill nå oss, då vill vi lyssna. När vi upplever att du är väl förberedd och vet vad du talar om, då vill vi lyssna. Och när du bjuder på dig själv, din personlighet, din själ, då älskar vi att lyssna till dig.

Förra veckan var jag på en härlig utomhuskonsert på KTH Stockholm. Jag hade nöjet att lyssna till Operahögskolans masterelever som sjöng. En av sångerna var Habaneran ur Carmen. Den framfördes av en vacker ung kvinna i röd klänning (som sig bör). Hon sjöng så vackert, hon sjöng så tonsäkert och hon sjöng så rätt att det faktiskt blev lite tråkigt. Varför? Jo, hon hade inte satt sig in i vad sången/ texten handlade om. Hon berättade inte den tragiska historien utan hon sjöng bara. Jag har hört den ”berättas” och då blir det en enorm upplevelse. Hon lade – enligt mig – inte in sin själ. Hon bjöd på ett utomordentligt och tjusigt framträdande som hade kunnat vara ännu bättre.

Igår repeterade jag med mitt teatersällskap. De tränade på att läsa och tolka dikter. Och! De var bra, en del av dem riktigt bra. Men när de med viss hjälp insåg vad texten egentligen handlade om och hur de skulle kunna applicera budskapet på deras egen värld blev det mästarklass. De bjöd på sin själ och det gick dem så väl att de njöt av att ha blivit lyssnade till. Det tog dem kanske tio minuter att förbereda sig för att hitta formen för budskapet. Tänk om alla de som inte insett hur bra de kan bli om även de förberedde sig i tio minuter innan de ställde sig upp och tog ordet. så mycket intressantare, lärorikare och roligare det hade varit att få nöjet att lyssna till dem.