Retorikens ABC. Bokstaven G!
Vad var det nu igen?
Glömskan hos dina lyssnare måste du ta hänsyn till. Välj att tala om några få, viktiga saker. Åskådliggör dem med så få ord eller bilder som möjligt. Då hjälper du lyssnaren att komma ihåg det du vill. Glöm inte magin i siffran tre.
Tillhör även de som lätt glömmer vad det var du skulle köpa i livsmedelsbutiken om du inte har någon lapp med dig? Jaha, då är du precis som så många andra av oss. Det ska du tänka på när du talar, Ja, alltså inte din glömska – du har ju lapp/ manus som stöd – utan dina lyssnares. Deras glömska är något som du alltid måste ta hänsyn till. Det är det jag vill påminna dig om i dagens Retorikens ABC.
Först och främst ett provokativt påstående. Alla lyssnare är begränsade! Om du nu inte känner dig kränkt och slutar läsa kan du väl ge mig en chans att förklara vad jag menar. Låt oss börja med en liten metafor. Du ska gå till den lokala livsmedelsbutiken och ska handla ett par småsaker som ni glömt bort. Du får veta vad du ska köpa genom att någon till dig närstående person ber dig att köpa fyra saker. Låt oss säga att det är Mjölk, Bregott, Salami och en påse Bladspenat. Du hör vad uppdraget går ut på och nickar till svar. Du vet vad du ska ha och ger dig iväg mot butiken. Det är bara ett par hundra meter att gå men på vägen ser du en gammal vän och morsar på honom, en hund skiter på gatan och ägaren plockar inte upp efter den. Du muttrar lite surt efter hen samtidigt som du funderar på att gå fram och erbjuda en av de som du alltid har i bakfickan. Är man hundägare så är man! Och så är du då framme vid ditt lokala närköp. Du noterar att det inte sitter någon utanför butiken och tigger. En snabb tanke dyker upp. Var är hon? Har de åkt hem, eller?
Och det är nu det blir svårt för så många av oss. Du står där i butiken och tittar tomt framför dig. Vad var det nu som skulle inköpas? Du vet mycket väl att du har fått relevant information. Men vad var det??????????
Den här bilden brukar jag använda mig av i mina föreläsningar. Jag ber en man (ja, det har nog bara blivit så) att vara den som ska gå och köpa dessa fyra olika saker och sen berättar jag lite om vad som händer på vägen till butiken på samma sätt som ovan. Väl framme formuleras då frågan. Vad var det du skulle ha? Svaret blir minst tre gånger av fyra att de kommer ihåg tre saker och börjar tveka på vad det var den fjärde var.
Och! Det är precis vad man lär ut på lärarutbildningar, kurser i dramaturgi och även i religiösa sammanhang. Det finns en magi i siffran tre! Vi kommer ihåg och kan relatera till så en begränsad mängd fakta/ många argument men blir det mer än tre olika saker att ha i huvudet är det lätt att tappa bort sig och börja tveka. Man känner sig osäker och förlorar koncentrationen.
På lärarutbildningar lär man ut att det man vill att eleverna/ studenterna ska komma ihåg ska man upprepa tre gånger på exakt samma sätt. Första gången hör man det, andra gången sorterar man i det i minnet och tredje gången påminns man om vad det var. Eftersom man då kommer ihåg det blir man glad och nöjd. Man säger till sig själv ”det där kommer jag ju ihåg”. Kunskapen sitter där den ska.
Inom dramaturgin (vetenskapen om hur man berättar en historia) säger man att det man vill att en åskådare ska komma ihåg ska man upprepa tre gånger på tre olika sätt. Det är ett knep för att hålla åskådaren aktiv och få denne att känna sig smart när de inser att det är på väg att komma för den tredje gången. Även clowner arbetar mycket medvetet med upprepningar, se bara en gammal film av Charlie Chaplin så förstår ni vad jag menar.
Det heliga tretalet Gud – Jesus – Den helige anden är central i Kristendomen och samma typ av treenighet finns även hos andra religioner. Varför? Ja, än en gång det underlättar för oss att vi inte ska behöva komma ihåg allt för mycket.
Dessutom så är det inte allt för länge sedan det var snudd på lag att en schlagerhit skulle vara så nära tre minuter som bara möjligt och att den skulle innehålla tre refränger. Varför? Ja, fundera på det du. Min uppfattning är klar.
Till sist så hoppas och tror jag att du inser varför jag avslutar mina blogginlägg med
Retorik = Medvetenhet – Njutning – Jävlar anamma
Natt och tystnad, vem är där? Rätta kläderna han bär! Visst ……..
Katharsis beskrivs som själens rening. Att ha premiär på En midsommarnattsdröm en härlig försommarkväll mellan hägg och syren är någonting av detsamma. Det är många känslor som slår ut i blom och du förverkligar dig själv tillsammans med dina bästa vänner. Det är magi!
Jag har säkert regisserat närmare 100 uppsättningar av alla de slag och det är lika märkligt varje gång. Karin Boye beskriver processen bäst genom sina klassiska ord ”visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle våren annars tveka”. Precis så är det att göra en uppsättning . Du har en ensemble, du har en pjäs och du har tiden för premiär.
Allt är lugnt, allt går enligt plan, det finns gott om tid, vi förstår om du inte kan komma på repetitionen, problemen löser vi tillsammans, det vore ju kul om ni lärde er era repliker någon gång, scenografin ansvarar väl någon annan för, jag sa ju att jag inte kunde komma, oh herregud, nu är regissören sur, jag lägger av, jag måste ju göra det eftersom ingen annan gör det. Ojdå! Är vi på teatern? Vad härligt, vilken underbar plats att återvända till. Jag älskar att spela teater och alldeles speciellt med er mina vänner.
Ja, så kan en uppsättning se ut med ett par korta rader. Det finns alltid gott om tid till tiden helt plötsligt har tagit slut och ensemblen inser att de är minst fyra veckor försenade. Det kommer inte att gå säger någon. Och! Det är de förlösande orden. Det är då knoppen brister och våren kommer. Det är då alla repetitioner helt plötsligt koms ihåg och ensemblen förvånar regissören med att faktiskt komma ihåg vad hen/han /hon sagt. Det är då det blir teater!
Ikväll har vi som skrivet premiär på den gode barden Willes komedi. Det blir i en spännande form av metateater eftersom de som spelar Shakespeare gestaltas av skådespelare som spelar åldringar på ett ålderdomshem. För ett par år sedan satte vi upp Hemmet av Kent Andersson och det är dessa pensionärer som tvingats till ett kulturellt experiment av personalen. Låter det krångligt? Näh! Det är det inte alls. Ja det vill säga, inte i jämförelse med Willes egen story. Lägg sedan till svensk folkmusik blandat med Emile Fords ”Still” så ser ni att det här blir en kväll att minnas.
Jag är en kulturell entreprenör som i fyrtio års tid sett kraften i ett kollektivt skapande. Att spela teater tillsammans med andra utvecklar människor och berikar deras liv. Därför kan jag tycka att det är olyckligt att se hur kultur (och speciellt teater) är något som inte stöds i min hemstad. Vi som sätter upp kvällens föreställning gör det av lust och gör det gärna. Vi är vuxna och vi skapar de resurser som krävs. Men ungdomen i vår stad behöver stöd för att utvecklas och just nu är det så mörkt att jag får hoppas att framtiden kan sammanfattas i ”visst gör det ont när knoppar brister”. Låt våren komma även till de som vill utveckla staden och sig själva genom att spela teater. Låt ungdomen växa.
Och medan vi väntar på att de har premiär kan ni ju komma förbi Eskilstuna teater och se en modern version av En midsommarnattsdröm i regi av undertecknad. Välkomna.
Shakespeare var Elisabeths älskare!
Det finns de som tror och de som inte tror på det jag tror på. Jag liksom Sigmund Freud, Orson Welles och Kenneth Branagh m.fl. är helt övertygade om att ”the real Shakespeare” egentligen hette Edward de Vere och var drottning Elisabeths älskare. Och det är vad dagens blogg handlar om.
Vad blir då kvintessensen (ett ord ofta använt av Wille him self) av en sådan fundering då? Ja! Kanske bara en tanke om att det kanske även idag kan vara smart att lite diskret anpassa sig till verkligheten. Alternativt! Det kan ju vara intressant att veta något du inte visste tidigare!
Så! Vem var då den person som blev känd som ”den store Barden från Stratford”? Jo, en ”streetsmart” ung man som efter lite olyckliga affärer i sin hemstad insåg att det var bäst att lämna stan. Som så många andra hamnade han i London. Och som arbetslös var det naturligt att söka sig till kvarteren söder om Thempsen.
London var vid den tiden – 1590-talet – en mycket expansiv stad. Det var högkonjunktur och många flyttade dit för att få arbete. För att hålla folket lugna tillät de styrande i staden att det söder om Thempsen var tillåtet med teater och olika former av folkliga tävlingar som t.ex. tuppfäktning. Will Shakspere – som var hans riktiga namn – första jobb inom teatern var att vara stallvakt åt publikens hästar. Och det där med att vara streetsmart visar han genom ett par år senare vara delägare i en av stadens finaste teatrar. Eller! Än mer smart är det ju att göra som jag och många andra tror mer på. Han sålde sitt namn, eller som det brukar kallas i kriminella sammanhang. Han blev en ”målvakt” åt någon annan.
Det finns många bevis som indikerar att Will Shakspere inte kunde vara den person han blev påstådd att vara. Ett bevis som är oomkullrunkeligt är det här med analfabetismen. Hans mamma och pappa vara anafalbeter, hans hustru var det och deras två döttrar var det också! Tror du att en pojke som gått sju år i skolan skulle kunna ha ett språk om ”the real Shakespeare” så blir jag förvånad. Och om du dessutom tror på att en sådan man inte skulle lära sina barn att läsa så håller jag inte med dig.
Så vem var då ”the real Shakespeare”. Jo! Hans namn var Edward de Vere, den 17:e Earlen av Oxford. På baksidan till boken Täcknamn Shakespeare av Gösta Friberg och Helena Brodin Friberg beskrivs han på följande sätt. ”En man vars liv, utbildning, resor och politiska ställning visar stor överensstämmelse med Shakespeares dramer. Och vars nyligen funna bibel har mängder av förstrykningar och kommentarer som återkommer i Shakespeares verk.”
Varför vågade han då inte presentera sina verk i eget namn? Ja, varför vet vi inte vem Bo Baldersson är/ var? Och varför vet du inte vem Richard Bachman är trots att du läst hans böcker under namnet Stephen King. François-Marie Arouet har du nog inte hört talas om men namnet Voltaire är mer bekant. Jag har naturligtvis inget svar på varför man håller sitt ljus under skäppa och inte vågar visa vem man verkligen är.
Min teori är att som i Edwards fall. Det passar sig inte och kan vara förödande för karriären/ det sociala livet. Det är ett starkt argument. Men samtidigt blir jag lite putt. Vi talar om att vi har ett öppet samhälle där alla ska kunna och våga komma till tals. Men har vi det?
Eller! Är det egentligen fel att Edward köpte Wills namn för att få publicera sina odödliga stycken? För! Vad hade varit alternativet? Skrivbordslådan! Hur jävla kul hade det varit? Och! Will Skakspere blev med tiden en burgen man som fick ett gott liv. Det blir ju rena rama Kinderägget. Tre bra saker i ett. Edward fick utlopp för sin skrivarlusta, Will mådde gott och vi fick njuta av underbar poesi och dramatik.
Glögg + Shakespeare = En kulturell gemenskap
Häromdagen skrev jag om en liten idé som ploppade upp i mitt huvud. Det handlade om att fira andra advent på stadens torg. En kamratlig manifestation som handlade om absolut inget annat än att träffa trevliga människor som vill träffa andra trevliga människor. Ett möte behöver inget större syfte tänkte jag och var lite nyfiken på om det skulle bli någon reaktion. Och! Jodå!
Bra idé, kul, jodå men varför inte gå på det här istället. Reaktionerna på mina tankar om ett möte på stadens torg har gett många positiva reaktioner från vänner i Eskilstuna. Det värmer och samtidigt väcker de en liten fråga. Är det så bra idé att de vill träffas på torget? Eller är det bara så att de tycker att det är just en bra idé som borde genomföras. Då av någon annan eftersom jag tyvärr inte har tid att närvara. Och! Det här är något jag har en mycket stor respekt för. Jag vet inte hur många gånger jag själv har läst eller hört talas om ett spännande event, en rolig grej att göra tillsammans och tänkt precis som de. Bra idé, hoppas att någon genomför den också.
Om svårigheten att få oss människor att förnya och förändra våra prioriteringar kan mycket skrivas. Men idag handlar det om Fristadstorget 9 december kl. 17,30. Du som tycker att det vore trevligt att dricka ett glas glögg tillsammans med likasinnade, att det vore gott att knapra på en bit pepparkaka i kylan. Köldkrama en god vän och skratta tillsammans. Kom dit! Om ni blir minst 10 st. som hör utav er så kommer jag att ta med mig en termos glögg. När vi har haft det trevligt tillsammans en stund är ni välkomna upp för att se/ medverka i Teaterföreningen St Eskils repetition av ”En midsommarnattsdröm”. Jag lovar att ni kommer att bli både underhållna och imponerade av den kraft och kärlek som vår ensemble visar upp.
Om ni efter det vill vara med och skapa kultur i Eskilstuna kan ni hjälpa oss på många olika sätt. Den grekiske guden Dionysos brukar ju enkelt kallas vinets gud när han egentligen var så mycket mer. Han var fruktbarhetens gud och om min idé med Glögg + Shakespeare = En kulturell gemenskap kan vår träff bli verklig så ha vi något som vi kan fira tillsammans nästa Midsommar. En tanke som burit frukt!
Hylla Dionysos genom att komma till Fristadstorget den 9 december kl. 17,30. (
(men hör utav dig innan så jag vet om det blir något)
Och du som bor i Spanien, USA, Canada, Finland, Luleå och var det nu var du bodde som har läst min blogg. Tack för det! Skicka en påminnelse till dina vänner och träffas på ert torg. Det kan det vara värt!
retoriker 