Se mig! Annars går jag här ifrån! Eller! ”För att bli lycklig ska vi gå in i en gemenskap och leva och verka tillsammans med andra människor. När vi gör det och om vi gör det uppnår vi en högre lycka”

Det är ett citat av filosofen Hegel som vi i vår familj tror mycket på. De tankarna och den visionen är något jag ständigt strävar efter att både tänka på själv och förmedla.

Just därför handlar dagens fundering om något helt annat. Besvikelse! Förra veckan lämnade jag en förening som jag varit med i över tjugo år. Jag satt i styrelsen och var även dess ordförande ett par år. Men! Nu ville jag inte vara med längre. Det fick räcka. Varför? Ja, läs och fundera innan jag ger dig svaret.

Det fanns ingen gemenskap, det fanns inga mötesplatser och det fanns nästan ingen verksamhet! I stället gick jag med i dess grann-förening och mötte allt som jag saknat i den förstnämnda. Där fanns och finns aktiviteter, där finns mötesplatser och där känner jag mig välkomnad. Vilken skillnad! Den är rent av pinsam stor eftersom bådas enda och primära uppgift är att skapa ett mervärde för medlemmarna. Vilka föreningar är det jag talar om. Jo, det är Företagarna i Eskilstuna respektive Torshälla.

Frågan som uppkommer är naturligtvis; Varför? Mitt svar! Det finns en eldsjäl i Torshälla som fått ett förtroende att förvalta. Det finns en styrelse som ger trygghet och mandat till denna person att försöka utveckla verksamheten. De tror på denne hen och denna person utvecklas ytterligare. Härligt! I den andra föreningen finns inte någon som har fått/ tagit på sig den rollen. Eftersom jag väl känner till de flesta från mina år så vill jag inte tala något illa om dem. De fullgör säkert sina uppgifter på bästa möjliga sätt. Men! Det räcker inte för att utveckla föreningen. De har fullt upp med sina egna företag och uppdrag. Det är ju på dem de lever, eftersom styrelsearbetet är helt ideellt måste man ha respekt för detta. Eller! Kanske ändå inte!

Varför är de då med och tar på sig uppdrag? Svaret finns i ingressen! De tror ju på en sak och de får ju en positiv gemenskap på sina träffar. Och det räcker tydligen för dem. Men medlemsnyttan är bara ett ord som nämns utan att bli verklighet.

Kontentan av detta blir då att det ideella är sällan idealt!

Jag föreläser ofta för politiskt aktiva människor. Det gör mig glad eftersom jag beundrar dem så mycket. De vill hjälpa oss andra att skapa ett – utifrån deras tyckande – så gott samhälle som möjligt.  I lördags var jag på en folkhögskola utanför Borås och träffade socialdemokrater. Solen sken och det var en rent underbar dag som gav hopp om en kommande vår. Istället för att bejaka vädret och må gott tillsammans med sin familj var de tvungna att sitta inne och lyssna till mig. Varför? Svaret finns i ingressen.

Och nästa slutsats som kommer upp i min hjärna är att de är värd all beundran. Men för att de ska orka kämpa vidare behöver de känna någon form av mervärde. Det behöver inte vara monetärt, det kan vara så mycket mer. Men det går inte att komma ifrån att komma ifrån pengars betydelse.

Våra politiker blir inte bättre med att jobba heltid i sitt yrke för att sedan jobba halvtid med sitt uppdrag. Det håller inte i längden. Med samma resonemang tror jag att den verksamhet som fanns i Företagarna Eskilstuna tidigare år hade jag hade kunna fortsätta om någon hade fått den ekonomiska möjligheten att sätta av tid till att skapa just det. Då hade jag varit kvar och sluppit skriva dessa rader.

Så vi måste inse att det ideella är sällan idealt och se till att de som vill göra det bättre för oss alla ska få den möjligheten.

”Det räcker inte med en medalj, det ska vara pension också” var väl en valslogan något under det förra årtusendet!