Det gäller för dig, men inte för mig. Flytta på dig gubbjävel så att JAG kommer fram.

Nu tror du säkert att jag ska gnälla på trafikanter igen. Men. Näh! Det är alldeles för lätt och det har jag gjort förr. Idag funderar jag på det stora EGOT.

Min bakgrund är enkel. Min mamma gjorde vad hon kunde för att ge oss en dräglig uppväxt. Som ensamstående (änka) på 50-talet var det inte så lätt. Hon var en bra mamma och gjorde allt för oss. Så här i vuxna dagar undrar jag faktiskt när hon började tänka på sig själv. Hennes primära jag var kärleken till min syster och mig. Det enda hon satsade på sig själv var lusten till att sticka och virka. Och vem gjorde hon grejorna till? Oss naturligtvis. På så sätt var vår mamma lite för mycket. Allt hon gjorde stämmer in på dagens tema ”Det gäller inte MIG” på ett sätt som jag saknar idag.

Nu kommer alltså gnället! Varför är det ett så EGO-fixerat samhälle vi lever i? Ord som Solidaritet och Tillit är ord vars betydelse försvann under slutet av det förra årtusendet. Jag är rädd för att många av dagens ungdomar inte ens kan förklara betydelsen av vad som menas med det. Och det skrämmer mig!

”Tillsammans är vi starka” och ”en kedja är aldrig starkare än den svagaste länken” är formuleringar som handlar om samarbete, det handlar om att alla kan vi hjälpa varandra. Och! Det är det som är min ledstjärna här i livet. Jag vill gärna hjälpa dig att lyckas och om du tackar för hjälpen blir jag glad.

För många år sedan hade jag en föreläsningsturné om manligt och kvinnligt språk. Det var spännande och intressant eftersom den väckte så många möjligheter till samtal och diskussioner. En historia som jag aldrig kan glömma är den om krabborna och hinken. Det var en kvinna som bott i/på Sri Lanka och den handlade om Lankeser och Kineser, men hon menade att den lika gärna handlade om kvinnor och män. Idag menar jag att den handlar om oss alla både kvinnor och män.

Så här går den. Det lankesiska folket är som krabbor i en hink. Om en krabba som har hamnat i en hink med andra krabbor gör ett försök att kravla sig över kanten så är de andra krabborna snabbt framme och drar ner den igen. Även det kinesiska folket är som krabbor i en hink, den stora skillnaden är att om någon visar vilja att kravla sig över kanten så bygger de andra en trappa så att de lyckas. Och om någon då råkar gå under så gör det inte så mycket eftersom det finns så många kineser.

Du ska inte tro att du är något! Jante-lagen härskar i vårt dagliga liv men har alltmer tagit även fysiska former. Häromdagen skulle jag flyga med Ryanair och det var roligt (läs skrämmande) att se hur en kvinna skapade egna regler för köandet både vid incheckning av bagage och vid ombordstigningen. Reglerna gällde oss andra, inte henne.

Jag är stor (nästan två meter) och är inte rädd att ta plats, eller för den delen ta för mig av det som erbjuds. Det är inte det jag anmärker på utan det är att vi inte längre ser varandra. Vi tränger oss i köer, vi umgås mer via messande än via samtal, vi ger inte varandra tid att umgås och reflektera utan förväntar oss alltid att det som ska göras för att underlätta mitt liv, det ska göras av någon annan innan jag har kommit på att jag har behov av det. För är det inte klart när jag behöver det blir jag förbannad.

Om vi kunde lyfta våra ögon från våra mobiler och läsplattor skulle vi se att det fanns andra runt om oss. Ett analogt hej och en fysisk kram är vad jag drömmer om, för jag vill faktiskt umgås med just DIG!