Men gör något åt det då i stället för att sitta här och gnälla!

Det här är mitt första blogginlägg. Och jag hoppas faktiskt att du vill läsa vad jag skriver. Mina inlägg kommer att handla om Retorik, Vin, Toscana och hur fantastiskt svårt det är att kommunicera oss människor emellan.

Vem jag är? Man, 60 år, lever med samma kvinna sedan 1973, har två döttrar och en hund. Egen företagare och är uppvuxen i Luleå. Vi bor i en vacker belägen villa i en lagom stor stad i Mälardalen. Livet är mer än gott!

Idag handlar om något som trivialt att även välmående män i sextioårsåldern kan känna sig ledsna och vilse i pannkakan. Det låter säkert patetiskt och naturligtvis är det lite onödigt men en själsmässig flunsa kan vi väl alla drabbas av ibland. Frågan är om det är tillåtet att må dåligt eftersom det finns så många som mår så mycket sämre.

Just nu sitter jag och lyssnar på ”A day in life” av Lennon/ Mc Cartney. Det är ett arrangemang av London Symphony Orchestra och som av en händelse börjar jag tänka på mitt liv!

Jag sitter i ett litet uthus på tomten och ser det hem jag och min fru byggt upp de senaste 25 åren. Det är lummigt, det är grönt och huset är det hem vi fått se våra döttrar växa upp i. Det är en underbar sommardag. Vår hund Wille the dog kommer förbi och viftar på svansen. Livet är gott!

Eller är det just det?

Jag är sextio år och mycket av min framtid ligger bakom mig. De senaste tjugotre åren har jag huvudsakligen försörjt mig som föreläsare och pedagog. Jag har skrivit två böcker och känner mig uppskattad som den retoriker jag titulerar mig att vara.

Men vad är då livet och vad är det jag ska förstå att uppskatta? Är det att jag är morfar till Amélie, eller är det att jag får leva en dag till, eller är det att jag har vänner som säger att de tycker om mig. Om det är så enkelt, varför är jag då ledsen, desillusionerad, och känner mig allmänt överbliven!

Det som är lite jobbigt är att det kan väl inte ens benämnas depression. Det är ju bara lite lyxdepp som jag kostar på mig. Det är ju inte synd om mig! Jag åker ju till Toscana ett par gånger om året och arbetar, folk vill att jag ska dedicera mina böcker och likt ett dansband har jag bokningar lång tid framöver.

Min familj mår bra. Våra döttrar har god utbildning, bra arbeten, vänner och kärlek. Min livskamrat har förverkligat och förverkligar sitt liv. Hon är ett bekant ansikte i vår stad och hon vill leva sitt liv tillsammans med mig. Livet är gott!

Eller är det just det? Om jag nu känner mig allmänt överbliven utan att vara behövd. Vad är det för fel på mig? ”A day in life” är slut sedan länge men mina tankar finns kvar i mitt huvud. För om jag upplever ett gupp i min självkänsla, hur är det då för de som i min ålder blir bortrationaliserade från sina arbeten, långtidsarbetslösa eller sjukpensionerade.

Är livet gott för dem? Har vi ett samhälle som ger dem ett gott liv? Eller är det helt enkelt så att du inte äger deras problem, alltså det får de fixa det själva.

När jag tänker på dem så mår jag bättre, eller ändå inte. För jag är ju en del av det samhälle där vi inte verkar ha så mycket kärlek att vi på ett bättre sätt tar hand om varandra.

Nu spelar The Eagles låten ”Tequila sunrise” och det har börjat regna. Jag kommer att tänka på den tyske filosofen Hegel och hans tankar om hur man kan finna lyckan. Han säger att ”för att finna lycka ska man gå in i gemenskap och leva och verka tillsammans med andra människor. När man gör det och om man gör det når man en högre lycka”.

Jag ska göra det! Låt oss alla sluta tänka att …..utan faktiskt  ta steget och förändra samhället till en  plats där vi ser varandra och kanske till och med hälsar på varandra. Gör det du oclså.