Våga växa varandra!

Våga växa varandra! Det tjänar alla på är något jag påminner om när jag möter en arbetsgrupp/ styrelse som vill utvecklas och få nya perspektiv på hur de kan utvecklas som grupp.

Vadå det är väl självklart tycker du! Men tänk efter en gång till och inse att vi dag i Sverige på 2000-talet är rätt dåliga/ usla (välj själv) på att ta hand om varandra. Vi är många som läser aktuell kommunikations- och managmentlitteratur, vi nickar bekräftande och skrattar lite över de absurda små berättelser som beskriver problematiken. Det är ju så sant att man bara häpnar över att de inte inser det själva.

Sedan är det dags för ett möte på arbetet.  De insikter vi tyckte var så självklara är som bortblåsta så fort det uppkommer en situation som kan tolkas på olika sätt. Våra fenomenala kunskaper i härskarteknik/ alternativt/  de andras kunskaper i samma ämne gör att det alltför ofta innebär ett möte där en eller flera går därifrån med en stukad självkänsla.

Som pedagog och retoriker träffar jag alltför ofta deltagare som fått sin tillit till sin egen förmåga rubbad. ”det är bättre att fly än illa fäkta” eller ”det där var ju i alla fall inget för mig” är repliker som jag alltför ofta får höra. Rädslan för att göra bort sig och inte duga är så enormt stor i vårt samhälle. Det vet vi och gör alltför lite åt det.

Enligt mig är det ett ledarskapsproblem. I stället för att sitta på sitt rum och på så sätt distansera sig från medarbetarna bör man som ledare möta dem och i praktik visa att de bryr sig. Den ledare som ser en, visar att de litar på en och ger dem en klapp på axeln är en ledare som inser sin roll i ”arbetets teater”. De är regissören som ska se till att aktörerna  mår så gott att de kan och vill prestera maximalt.

Ett mycket klokt sätt att göra det på är att göra som Bo Karlsson (som var en rektor på en gymnasieskola på 90-talet). På den tiden var det vanligt att de flesta lärarna hade den kafferast kl 10,00. När personalrummet började fyllas lämnade han sitt rum och gick ut för att tala med personalen. Han fångade på så sätt upp tankar, problem och frågeställningar som fanns i personalgruppen. När det sedan var dags för lektioner igen så tog han kafferast!

Karl Pedersen heter Kommunstyrelsens ordförande i Luleå. Han är en mycket klok man! Varje dag kl. 12,00 tar han en promenad längs Storgatan i Luleå. Alla i stan vet det och de vet också att de är välkomna att komma fram och ta upp saker med honom.  Vad Bo och Karl gör är ju så enkelt att de gör sig sedda och bjuder in till samtal. De visar i praktik att de tror på devisen att vi kan växa varandra genom att tala med varandra.

Att ge tillit och kärlek är visa att du bryr dig,

att le är att öppna själen en smula

Le och du får ett leende tillbaka

för när två själar möts växer vi tillsammans

About willethedog

Retorik, Vin och Toscana + Wille the dog är hörnstenar i mitt liv. Tjugonio års verksamhet som frilansande retoriker har gett mig många tankar och upplevelser. Målet med min blogg är att ur en retorisk synvinkel påpeka händelser i samhället. Mer om mig www.erlandlundstrom.se.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: