Jag växte upp på rätt sida av gräsmattan!

I fonden ser man NJA/ järnverket  och molnet med skit från Tomasverket som inom ett par minuter ska lägga sig som en svart massa över oss som bor på Örnäset i Luleå. På scenen nedslitna hyreshus med fasaderna svartfläckade av sot. Aktörerna ett gäng småkillar som spelar fotboll och mår bra.

Jag växte upp på rätt sida av gräsmattan. Därför kan jag idag skriva det här. Om vår mamma hade fått lägenhet 80 m. bort på den andra sidan hade jag med stor säkerhet varit död/ missbrukare eller totalt utslagen. Så ser sanningen ut för oss grabbar (jo, det fanns flickor på gården men de var inte intressanta på den tiden) som bodde i kvarteret Trumman längst ut på Örnäset. Stadsdelen som vid den tiden var det närmaste ett ”ghetto” man kunde komma. Borgarbarnen inne i centrum var förbjudna att ens tänka tanken på att åka dit.

Tillsammans med Marvin, Palle, Malte, Bror, Thomas, Hasse, Bosse, Roger och många andra hade jag det bra. Vi bodde nära skogen och som sagt, vi spelade fotboll och tog hand om varandra. Våra föräldrar hade det ofta lite knapert, de jobbade mycket. Vår mamma hade under ett par år fyra olika jobb samtidigt för att vi (min syster och jag skulle ha det bra) och det här med barnomsorg var inte ett ord man kände till vid den tiden. Vi barn fick i mångt och mycket klara oss själva och det gjorde vi.

Vad blev det då av oss grabbar. Ja, förutom att alla utom en har vi hittat en positiv plats i samhället och fått en gott liv har vi haft otroligt skiftande yrkeskarriärer. Kyrkoherde, Kommunchef, Skådepelare/ Regissör, Lärare, Försäljningschef, Officer och Retoriker är bara några titlar som står före våra namn. De flesta av oss har än idag – vid + 60 års ålder – förhållandevis god hälsa. Vi är lyckade produkter av folkhem vi växte upp i. Men, som sagt vi bodde på rätt sida av gräsmattan.

De pojkar som bodde på den andra sidan har inte lyckats lika bra. Där är det en som har skapat ett liv utan droger, kriminalitet och utanförskap. Han är numera lärare och en mycket uppskattad kulturpersonlighet. Alla de andra har det gått mindre bra för. Det började med droger och sedan gick det snabbt utför. De fyra bröderna som bodde i motsvarande lägenhet som jag bodde i drogs mycket snabbt ner i en destruktiv värld som de inte lyckas ta sig upp ur. Två av dem var mina vänner även om vi tillhörde olika gäng så uppskattade vi varandra.

Och! Det är här det börjar bli så skrämmande. Vi var ett trettiotal killar som bodde intill varandra men umgicks i två olika  gäng. Vi gick i samma klass, bodde intill varandra men levde två olika liv. I vårt gäng var det inte självklart att snatta, ingen sniffade och vi hade föräldrar med arbetarklassideal. Vår mamma jobbade extra för att min syster skulle kunna gå i realskolan och ha råd till kurslitteraturen. Jag fick snygga kläder och Playboyskor som hon egentligen inte hade råd med. Det hade ju varit att häda vår mor om vi inte gjorde så gott vi kunde. Och det vill jag inte. så även om jag var lat, odräglig och egofixerad var (och har alltid varit) jag enormt tacksam för den barndom hon gav oss.

Men! Grabbarna på den andra sidan hade inte alla förmånen att växa upp i fungerande familjer. De fann tryggheten i varandra och när den ena började med något olyckligt var det naturligt att de andra även skulle göra detsamma.

Och det är det som skrämmer mig mest. Vi flyttade till Örnäset från Skellefteå 1958. Min mamma fick en lägenhet på Metargränd 37 och det har påverkat mig hela livet. Om hon fått en likadan lägenhet på Metargränd 31 så ………….