Jag har talat, jag skall tystna!

De orden avslutade ett av de bästa tal jag hört. Hon som sade det är en av de bästa talare jag haft nöjet att ha som deltagare på en kurs i retorik. Jag förstår henne och ofta känner jag detsamma. Jag har talat, jag skall tystna! För varför utsätter jag mig för det som så många dåliga talare tycker att de är bra på? Retorik är för mig konsten att tala så att andra vill lyssna. För många andra är det bara att tala och så har man ju gjort det man ska. Om de som förutsattes lyssna gjorde just det är en helt annan sak.

Glad, nöjd och trött är ett omdöme som jag fick från en deltagare i veckan. Han hade varit med mig på en kurs i Montecatini Terme . Hans tyckande gladde mig mycket eftersom både han och hans fru var enormt duktiga talare som visste det mesta om hur man använder sig av medveten retorik för att nå lyssnaren.

Jag har arbetat med att ha retoriska kurser och föreläsningar i 26 år. Det har gett mig enormt mycket. Alla människor jag mött, all kärlek jag fått ta emot och alla underbara tal jag lyssnat till har gett mitt liv en guldkant. Det finns så mycket i det här vi kallar retorik.

För mig är det primärt ett sätt att må bra. De talare som vet att de kan sitt ämne och vet att de även kan presentera det på ett intressant sätt mår gott. De talar ofta och gärna och på så sätt gör de ett avtryck i den stora världen. Men de som inte vågar, kan eller har fått upptäcka känslan av att bli just lyssnad till. De håller tyst trots att även de har mycket att berätta!

Min uppgift är att förbättra de som är bra och ge självkänsla till de som inte vågar. Det är mitt uppdrag och jag vet att jag är bra på just det. Vilket i sin tur gör att det är lätt att kritisera mig! Jag ser ju alla fel och brister som andra talare gör. Så! Om jag då gör något litet fel i agerandet eller använder något ” ord som ramlar snett” (W. Shakespeare) då finns de där. ”Felfinnarna med pekpinnarna, du kan väl inte tala, håll tyst din fåfänge djävul” (variant på dikt av Kent Andersson). Och det är just detta som gör mig så trött. De föredrar att se de små felen, det lilla misstaget i stället för att lyssna till det jag faktiskt säger.

Jag har talat, jag skall tystna! Det funderar jag ofta på att faktiskt göra. Det kostar så mycket att stå på scen som en clown när de som behöver mitt budskap totalt bortser från att inse nyttan av detsamma att jag snart har ledsnat.

Men!

När deltagare skriver till mig och säger att de glada, nöjda och trötta. Då får mitt hjärta vingar, mycket spröda vingar, men vingar. De orden gör att jag flaxar upp mot den retoriska himmelen med ännu en grupp som vill känna den underbara känslan av att bli lyssnad till. Min belöning är deras tacksamhet.

Tack alla ni vänner som lyssnat till mig genom åren. Det är ni som ger mig kraft!