I väntan på ……

När ska de komma? Hantverkarna alltså!  Det sägs att det finns ingenting om väntans tider. Och, för den som väntar är det ett frustrerande uttryck. För det är ju det som gör att du sitter där och inte kommer igång med något. Du vet ju inte när de kommer och kan därför inte heller planera dagen och dess göranden. M.a.o. man sitter där och kan inte så mycket annat.

Jo, det går visst att göra något säger nu någon besserwisser. Du t.ex. skriver ju ner dina funderingar. Nöj dig med det lilla! Vad vinner du på att sitta och hetsa upp dig för något så oviktigt. De har ju meddelat att de kommer att komma. Ta det lugnt – ta en TOY!

Men! Det är bara det att det påståendet stressar än mer. Jag vet ju hur knäppt det är att stressa upp mig för något jag inte kan styra. Alltså blir hela situationen en intressant form av dubbelsbestraffning av sig själv. Gränsen för hur dum man får vara för sig själv är klart överskriden och det är då det händer.

Nej, inte att  hantverkarna kommer utan att jag inser det knäppa i att stressandet och kan koppla av. Det är nu jag börjar tänka på ”I väntan på Godot” och en solig eftermiddag utanför Koskenkorva i Finland på 70-talet. På väg hem från en tripp till Helsingfors stod jag och liftade vid landsvägen. Det var hett och det kom nästan inga bilar. Framför allt var det inga bilar som stannade för att ta upp en ensam liftare. Vattnet tog slut och jag började må dåligt av att stå där i solen. Men vänta nu. En bil stannade en bit ifrån mig. Äntligen!Nej! Istället för att ta upp en liftare släpptes en annan ut. Kris! Det är svårare för två män att få lift än en.

Den nye kamraten var en student från Schweiz och vi började tala med varandra om livet och våra intressen. Båda var vi intresserade av teater och det var då vi fick vår i vårt tycke så briljanta idé. Om en bil stannade skulle vi gå fram och fråga om hon/hen/han var Godot? Om svaret var nej skulle vi tacka för intresset och fortsätta vår väntan. Vi tyckte själva att vi var både smarta och kreativa så när en bil äntligen stannade gjorde vi just det också. Det var inte många finska bilister på 70-talet som en varm julidag ska komma att tänka på en pjäs av Samuel Beckett. Vi var tvungna stanna. Kossorna på andra sidan vägen undrade vad vi höll på med. Mitt huvud likaså, avsaknad av vatten och solskenet gjorde att jag fick solstygn och var tvungen att lägga mig i diket.

Och det var då det hände! En god människa stannade och undrade hur det var och om han kunde hjälpa till. Vi frågade inte ens om han var Godot, han gjorde ju en god gärning och det räckte för oss. Och ser man på, det är nu det händer. Det ringer på dörren, hantverkarna är här och jag har ju inte ens hunnit stressa upp mig för att de inte kommer.

Istället har jag fått tillfälle att filosofera över livet och i minnet gå tillbaka till ett möte mitt i skogen mitt i Finland. Det är nu mer än fyrtio år sedan det hände och jag kommer ihåg vårt möte och samtal. Det hade jag inte gjort om jag inte varit med om detta med

I väntan på ….

Tack för det bäste hantverkare.