Retorikens ABC. Bokstaven E.
Bokstaven E
Epifani – ett ord värt att förstå!
Så vackert! Så främmande! Så distanserande! Varför bry sig om ett ord som man inte kan förstå? Ja, varför? Om du nu inte vill utvecklas, lära nytt och inse att kunskapen berikar ditt liv.
KMT, Kyrkomusikernas tidning är en tidskrift som jag uppskattar att läsa. Den är skriven för musiker av musiker och den är en underbar källa till filosofiska tankar för mig. Det är så nördigt, så specialiserat men ändå så berikande. Tidigare kunde jag uppskatta att läsa motortidningar, ju mer faktaspäckade desto bättre. Nu är det KMT som gäller. Tack för att den finns.
Epifani! I dess enklaste form betyder ordet – uppenbarelse. Och det är här jag menar att vi till att börja med skall stanna upp. Jag arbetar med konsten att tala så att andra vill lyssna. Med emfas hävdar jag att ett tal, en berättelse kan förbättras om man ser ”showen”. Med det menar jag att allt hänger ihop. När vi tittar på Eurovison Song Contest är kläderna, ljuset, danserna och själva framträdandet minst lika viktigt som den musik/ sång de framför. På samma sätt ska en talare tänka. I den stund du vill påverka! I den stund du vill att andra ska vilja lyssna till dig ska du tänka på vilka medel du kan använda dig av för att nå ditt mål.
Du ska ge lyssnaren Epifani! Det ska vara en positiv upplevelse att få höra vad du vill säga till oss. Det viktigaste i din förberedelse är naturligtvis att du klargör syftet med ditt tal. När du gjort det är det bara att gå vidare och tänka på vilka möjligheter du har för att skapa en så attraktiv ”scen” som möjligt. Tänk igenom din klädsel och se till att eventuell teknik fungerar innan du gör entré. Tänk så här. Har jag nu gjort allt för att Christer Björkman är nöjd med mig? Är svaret ja, så klappa dig själv på axeln. Du vet att du kommer att lyckas. Därför går vi nu vidare till lyssnaren.
Det är Johannes Johansson (1951 – 2010) artikel ”Konstnärlighet i kyrkans tjänst” som inspirerat mig idag. Han talar om ”Lyssnandets liturgi” och skriver så som följer.
”Lyssnandet kräver uppmärksamhet. Det obetydliga kan vara det nödvändiga. Det knappt hörbara kan vara det avgörande. När man hör något skickas signaler till hjärnans hörselcentrum. Man hör alltså med hörseln.Lyssnar gör man däremot med hjärtat. Lyssnandet berör mycket mer än bara hörseln. Lyssnandet tar hela personligheten i anspråk.” Sedan fortsätter han med ”Lyssnandet kräver mod. Den som lyssnar måste vara beredd att livet förändras. Det vi lyssnar till är inte alltid bekvämt. Lyssnandet kan stå i strid med det trygga och invanda. Lyssnandet kan skapa förskräckelse och bävan. Men för den som vågar lyssna öppnas nya vägar.
Nästa gång du talar ska du tänka på det. Våga bjuda på dig själv, våga se att du kan krydda ditt anförande med showens förtecken. Våga ge oss en epifanisk upplevelse av dig och ditt budskap. Det kommer vi att komma ihåg. Och! Det är du värd!
Nu har du gjort fel! Igen!
Tänk vad förödande det kan vara att få kritik och tillrättavisningar om läget och situationen inte är den rätta. Och! Så skönt det kan vara att få kritik och tillrättavisningar när man är mogen och villig att ta emot den. Om det handlar dagens fundering.
I mina föreläsningar tar jag alltid upp två formuleringar som ger min syn på det här med kommunikation och pedagogik. Det ena är ”Kunskap är omöjligt att lära ut, men möjligt att lära in” och det andra är ”När eleven är mogen kommer läraren att visa sig”. Och just därför bör du som talare, pedagog, kritiker först och främst sätta dig in i lyssnarens situation. All kommunikation sker alltid på mottagarens villkor och om du inte inser det riskerar du att skapa ovilja till att lyssna istället för en positiv kontakt.
Men! Det här är ju självklart kanske du säger. Och! Jag håller med dig, men hur ser det ut i verkligheten. Är du en mästare som aldrig hamnar i situationer som gör att du eller den du talar till är du en människa som är värd att beundra. Men jag tror dig inte. Inse att även du kan göra fel ibland och att även du kan lära dig att bli en bättre människa genom att tänka efter före.
Då är du mogen att lyssna, då är du mogen att ifrågasätta dig själv och ditt handlande och då är ny kunskap möjlig att ta in. På samma sätt ska du tänka när du formulera dina åsikter till någon som – enligt dig – behöver ändra ett beteende. Se den du talar med. Sätt dig in i hens/hans/hennes situation. Hur mår hen? Har han tid att lyssna? Var är hon på väg? När du gjort det vinner du mycket på att använda dig av den retoriska metod som Aristoteles sammanställde för snart 2 400 år sedan.
Han satte in Retoriken i vetenskapernas system som ”den psykologiska tillämpningen av logiken”. Och om du läser den formuleringen en gång till inser du säkert det geniala i påståendet. Det handlar helt enkelt om att du som ”sändare” ska få den som lyssnar att själv inse och förstå ditt budskap. När du gör det och om du gör det garanterar jag att du lyckas.
Om du vill undvika att göra fel igen ska du alltså ta det lite lugnt och istället för att börja kritisera på en gång så sätt dig ner och tala med den du vill tala med. ”Det positiva struntpratet” är något jag gärna nämner och med det menar jag just det. Det viktiga är inte att sända direkt utan ge dig tid att tala om något som inte har med saken att göra. Drick en kopp kaffe och känn av om den du vill ska förändra sitt beteende mår så pass bra att det är möjligt att ge den kritik du vill förmedla. Om hen inte mår gott så kan dina ord förstöra så mycket mer än vad du förstår. Ett bra sätt att ge kritik är att inte alltid ge kritik. När du känner att tiden är mogen kan du börja förmedla dina tankar. Då är hen mogen att lyssna och tillsammans kan ni lösa den kommunikativa knuten och få till stånd den förändring du eftersträvade.
Nu har jag väl gjort fel? Igen!
Ja, alltså att jag skrev ner det här som någon jävla besserwisser! Om så ber jag om ursäkt, för då har jag ju misslyckats. Men om du inser att mitt budskap till dig är att tänka efter före är klokt och oändligt enkelt så hoppas jag att du inte misstycker att du blev påmind. Jag har själv blivit en bättre människa genom att inte alltid säga vad jag tänker och tycker av respekt för andra. För ….
Ett ord som en människa fäster sig vid
Kan verka i oberäknelig tid.
Det kan framkalla glädje till livets slut.
Ja, det påverkar livet på jorden,
Så slarva inte med orden.
Vissa får – andra bör inte uttrycka sig fritt!
Håll käften! Var smart, var tyst! Vad vinner du på att säga det? Är det värt det?
Ja, det finns många tillfällen i livet när man för hälsan och plånbokens skull bör hålla igen och inte alltid säga vad man tycker! Jag känner många ”offentliga personer” som genom sitt yrke och sin personlighet har nått en uppmärksamhetsnivå i det samhälle de lever. De och deras närmaste omgivning mår bra av att allt de tänker och tycker inte är offentligt. På sätt och vis förstår jag det, men tycker att det är olyckligt att det finns en dold hederskultur där man snabbt som attan bör rätta in sig i den kontext som gäller för just det kotteriet.
För vi har ju å andra sidan paradexemplet Lars Vilks och hans rondellhundar. Han får i yttrandefrihetens namn uttrycka sig fritt. Han får livvakter som i åratal har bevakat honom för att han i yttrandefrihetens namn ska kunna uttrycka sig fritt. Han får kosta miljontals kronor varje år för att i yttrandefrihetens namn säga vilken ”skit” som helst, men Oskar 91 år gammal får en pottstol i vardags rummet för att kunna sköta sin avföring eftersom andra lösningar kostar pengar.
Är det här rätt och riktigt? Eller! Varför talar vi inte om etiken kring vad vi får och bör säga? Var går gränsen för hur vi ska kommunicera? Vi fördömer Sharialagar men indirekt finns det även hos oss lagar om hur och vad som bör sägas. Varför talar vi inte om det?
Det här skriver jag inte i någon form av frustration eller besvikelse. Jag är alltså inte i någon form av affekt utan helt enkelt eftertänksam. Min uppfattning är att vi lever inte som vi lär. Vi – även jag – är dåliga på att kommunicera med varandra utifrån grundordet ”Communicare” som – med min översättning – betyder ”att dela med sig”. En sångtext jag ofta tänker på är Ainbusk Singers klassiska
Se mig för här är jag
låt mig få komma nära
till era hjärtan så som den jag är
den jag försöker vara
ge mig min morgondag
min enda önskan nu och här
älska mig för den jag är
Om vi tillsammans kunde gå in i mental bastu där vi tog av oss alla fördomar och gamla åsikter och faktiskt aktivt försöka se varandra med positiva ögon. Om vi tillsammans kunde öppna upp våra sinnen och lyssna till våra medmänniskor istället för att ifrågasätta deras åsikter. Om vi tillsammans kunde älska varandra för den vi är? Ja, då kunde vi lära oss mycket av varandra och faktiskt må så mycket bättre.
Men ”visst gör när knoppar brister” och att våga tillåta faktisk yttrandefrihet kanske kan leda till förändring av ett beteende och det vill vi väl inte? Eller!
Inkluderat exkluderad är det lätt att bli!
Den normativa fundamentalismen exkluderar lätt människor som inte på ett genusperspektivt korrekt och inkluderat sätt formerar kodorden som ger access till den gemensamma kommunikationen.
Huvvaligen! Ibland tycker jag att det är rent ljuvligt att träffa människor. Varje möte ger en intryck och nya insikter. Den här helgen har jag upplevt mycket. Jag har mött så mycket kärlek och så mycket förståelse för mitt budskap och mitt sätt att framföra det. Tack för alla kramar och alla vänliga ord. Men jag har också blivit via verbala knivar i ryggen upplevt en känslomässig smärta. Det är så intressant och lärorikt att jag som föreläsare lärt mig mer under helgen än vad jag lärde de som lyssnade.
Ett ord
Ett ord som en människa fäster sig vid
Kan verka i oberäknelig tid.
Det kan framkalla glädje till livets slut.
Ja, det påverkar livet på jorden,
Så slarva inte med orden.
Men vad har du nu ställt till med, undrar du kanske? Jo, som föreläsare strävar jag efter att på ett visuellt och berörande sätt få lyssnarna att se och förstå vad jag menar. För att göra det så skojar jag gärna till det och då kan det ju lätt bli för mycket. Det finns ett epitet om mig som illustrerar vad jag menar som kommer från en utvärdering av en kurs. Jag fick tillmälet ”Erland – en blandning av John Cleese och en präst”. Och! Det är jag stolt över, för jag strävar efter att vara mycket åt båda hållen.
”Verfremdung” är ett ord som är självklart för mig med en bakgrund i 70-talets Brechtdominerade teater. Det handlar om att ha distans till sig själv och sitt budskap så att publiken ska se och inse att det är ett skådespel de ser och att de därför ska se det med klara sinnen. Mina föreläsningar är precis det. Jag gör som herrarna i Monte Python. Jag skojar med allt och alla, inte minst mig själv. Och det ska ni veta är inte tillåtet när det finns en grupp normativt fundamentalistiskt korrekta män och kvinnor i församlingen.
I helgens föreläsning talade jag om kroppsspråk och vikten av att ta höjd och på så sätt bli sedd. Då kom det en kortare formulering om att ”jag tycker att det är snyggt med kvinnor i högklackade skor, som dessutom kan gå i dem”. Huga! Så fruktansvärt fel sagt. Redan där var jag förlorad. Något senare i samband med en praktisk övning så råkade jag säga sådana hemskheter som att ”en riktig karl läser inte en manual”. Ja, ni förstår ju hur knäpp och mansgrisig + alla andra negativa adjektiv de kunde komma på jag framstod som. All min trovärdighet var borta. Det gjorde mig bedrövad eftersom de – i mitt tycke – valde att bortse från alla de ord som var mitt huvudbudskap.
Vi ska alla tänka på dikten ”Ett ord” och hela tiden ska söka att leva efter den. Jag tycker den är så klok och använder den gärna i mina föreläsningar. Men, samtidigt menar jag att man måste kunna få skämta till det lite lagom ibland. Det gäller att inte anse att just mina tankar och värderingar är de enda saligrådande. Det gäller att inse att genom att på ett öppet och intresserat sätt lyssna till andra människors värderingar får man nya insikter på sitt eget perspektiv. Det gör också att man inkluderar andra i en gemenskap istället för att exkludera en människa så lätt via ett par olyckliga ord. William Shakespeare säger så här ”om ni översett med de ord som ramlat snett blir jag kanske bra till slut”. Personligen håller jag med honom.
Det var en underbart intressant helg jag fick uppleva med människor som såg genom de olyckliga orden, som gav mig kramar, tackade för den fina gemenskapen och de insikter de fått. Och de fanns de som totalt exkluderade mig. Till de som gjorde det vill jag säga TACK! Ni lärde mig mycket, men när ni lär er att ”verfremdung” till er själva så kommer ni att inse. Vi tycker väldigt mycket lika.
retoriker 