Vissa får – andra bör inte uttrycka sig fritt!

Håll käften! Var smart, var tyst! Vad vinner du på att säga det? Är det värt det?

Ja, det finns många tillfällen i livet när man för hälsan och plånbokens skull bör hålla igen och inte alltid säga vad man tycker! Jag känner många ”offentliga personer” som genom sitt yrke och sin personlighet har nått en uppmärksamhetsnivå i det samhälle de lever. De och deras närmaste omgivning mår bra av att allt de tänker och tycker inte är offentligt. På sätt och vis förstår jag det, men tycker att det är olyckligt att det finns en dold hederskultur där man snabbt som attan bör rätta in sig i den kontext som gäller för just det kotteriet.

För vi har ju å andra sidan paradexemplet Lars Vilks och hans rondellhundar. Han får i yttrandefrihetens namn uttrycka sig fritt. Han får livvakter som i åratal har bevakat honom för att han i yttrandefrihetens namn ska kunna uttrycka sig fritt. Han får kosta miljontals kronor varje år för att i yttrandefrihetens namn  säga vilken ”skit” som helst, men Oskar 91 år gammal får en pottstol i vardags rummet för att kunna sköta sin avföring eftersom andra lösningar kostar pengar.

Är det här rätt och riktigt? Eller! Varför talar vi inte om etiken kring vad vi får och bör säga? Var går gränsen för hur vi ska kommunicera? Vi fördömer Sharialagar men indirekt finns det även hos oss lagar om hur och vad som bör sägas. Varför talar vi inte om det?

Det här skriver jag inte i någon form av frustration eller besvikelse. Jag är alltså inte i någon form av affekt utan helt enkelt eftertänksam. Min uppfattning är att vi lever inte som vi lär. Vi – även jag – är dåliga på att kommunicera med varandra utifrån grundordet ”Communicare” som – med min översättning – betyder ”att dela med sig”. En sångtext jag ofta tänker på är Ainbusk Singers klassiska

Se mig för här är jag
låt mig få komma nära
till era hjärtan så som den jag är
den jag försöker vara
ge mig min morgondag
min enda önskan nu och här
älska mig för den jag är

Om vi tillsammans kunde gå in i mental bastu där vi tog av oss alla fördomar och gamla åsikter och faktiskt aktivt försöka se varandra med positiva ögon. Om vi tillsammans kunde öppna upp våra sinnen och lyssna till våra medmänniskor istället för att ifrågasätta deras åsikter. Om vi tillsammans kunde älska varandra för den vi är? Ja, då kunde vi lära oss mycket av varandra och faktiskt må så mycket bättre.

Men ”visst gör när knoppar brister” och att våga tillåta faktisk yttrandefrihet kanske kan leda till förändring av ett beteende och det vill vi väl inte? Eller!