Tag Archive | lärare

Retorikens ABC – bokstaven K

 

Om du någon gång vill reta en ”akademisk” retoriker ska du säga följande;

  • Kroppsspråket hos dig kommer dina lyssnare ihåg bättre än de ord som du har sagt. Det viktiga är inte vad du säger utan hur du säger det!

Jodå, det finns många talare som är bra på att skriva manus och dessutom lyckas vara så skickliga att de med ett minimalt kroppsspråk förmår att förmedla sitt budskap på ett intressant och givande sätt. Det bör ju då indikera att det viktiga är inte kroppsspråket utan vad man säger. Och! Naturligtvis är det rätt. Det viktigaste är alltid vad man säger inte hur man säger det. Så då har jag väl fel då?

Nej och åter Nej! Det här är ett retoriskt alfabet och varje påstående kan ses som en rubrik vars syfte är att få dig att läsa vidare. Det är en löpsedel, en skrika, ett utrop och ett påkallande av uppmärksamhet. Så nu när du har läst så här långt kanske du vill veta varför jag påstår att kroppsspråket är centralt i alla former av kommunikation.

Som praktisk retoriker/ teaterpedagog/ regissör påpekar jag alltid att du ska vara medveten om hur du agerar och hur du använder din röst. Jag menar att kunskapen om hur du når ut med ditt budskap i mångt och mycket är medvetenheten om just detta.

Som grund för mitt påstående resonerar jag alltid utifrån följande påstående. Om vi utgår ifrån att upplevelsen är 100% så uppfattas det enligt följande

60% Anblicken (kroppsspråk och klädsel)

30% Rösten

10% Orden

Vid första anblicken kan det verka brutalt att endast 10 % av vad man uppfattar av en talare är orden. Att 30 % ska vara rösten är lättare att förstå för de flesta, men det här med att kroppsspråket ska vara så mycket som 60 % är svårt att förstå.

För att illustrera vad jag menar så spelar jag sedan upp två scener. Båda handlar om mötet med ”vårt barns lärare för första gången”. I scen No 1 är jag en lärare som har ett svagt, osäkert och nervöst kroppsspråk som talar med låg volym och alldeles för fort. I scen No 2 säger jag sedan exakt samma sak men nu tar jag plats i rummet, har en stolt hållning och ett öppet välkomnande kroppsspråk. Jag ler och talar med en hög och klar stämma.  Påståendet är med detta bevisat. Allt hänger ihop. När du som talare förstår vikten av att förstärka dina argument med ett stolt och öppet kroppsspråk som dessutom toppas med att du vågar använda din röst så att alla hör blir du en talare som beundras av  många andra.

Den sista meningen var tyvärr lite jobbig att skriva! För det är allt för många människor som inte vågar tro på sig själva och sin förmåga att tala så att andra vill lyssna. Det är ju så enkelt. Våga tro på dig själv. Inse att det är lika viktigt att repetera det manus du lagt ner tid på att skriva. Ställ dig framför spegeln och njut av att du vet att du kommer att vara väl förberedd när du sedan ska presentera ditt budskap.

Det är nämligen så att kroppsspråket påverkar både utåt och inåt. På samma sätt som att de som lyssnar till dig blir påverkade av hur du agerar så blir även du som talare det. Lars Lindberg som är en professionell toastmaster sa en gång vid en intervju följande

”Le, se glad ut! Var rak i ryggen. Ser det ut som om du har kontroll blir brudparet och gästerna trygga!”

Jag tycker det är ett genialt påstående. Våga agera att du kan det här och även du kommer att tro att du kan det. Så enkelt är det.

Till sist ska du få några tips som sammanfattar vad jag menar att du ska tänka på nästa gång du står upp och ska informera. Om det råkar vara några påståenden du inte riktigt förstår så får du gärna höra av dig. Det är faktiskt det jag hoppas att du gör.

Det retoriska kroppsspråket

– Dra i dig en 75:a och tänd ljuset inom dig

– Gör entré med stolt hållning.

– Stå still, håll tyst, andas.

– Ta Lulesteget och Le.

– Inled ditt anförande i klassisk talarsituation eller med händerna på ryggen.

– Rör dig gärna, men så lite som möjligt. Tänk på din 1:a position.

– Sträva efter att ha ett så öppet kroppsspråk som möjligt = Inga barriärer.

– Förstärk gärna ditt budskap med dina armar och händer.

– Njut!

 

Den retoriska rösten

– Våga tala högt och tydligt (det räcker inte med din ”vanliga” volym)

– Tala långsamt

– Pausera

– Modulera

 

Tack för att du läst så långt

 

Retorik = Medvetenhet – Njutning – Jävlar anamma

Annonser

Klotter, tomglas och omogna äpplen!

Som hundägare ser jag mycket på våra rundor i kvarteren där vi går. Det var fredag igår och det kan jag med god säkerhet veta genom att titta på de trasiga ölflaskorna, de kastade ölburkarna och de tomma cigarettaskarna som garnerar gatan. Det är något som jag ofta ser på lördag- och söndagsmornar. Som gammal sur gubbe är det lätt att förbanna och redan på morgonen ha nöjet att bli sur på det som händer i vår stad. Men det vill jag inte bli. Istället försöker jag se på det med andra ögon. Det positiva med detta är ju att de som gjort det fått sig en hälsobringande promenad samtidigt som de inmundigade/inhalerade de mindre hälsosamma gifterna.

Och i morse kunde jag konstatera att, nu får inte ens de unga träden i Kronskogen vara ifred. Det som igår var livskraftiga unga björkar var nu neddragna och spärrade stigen. Trist, tråkigt eller kanske vi ska se det som att skolan har börjat och eleverna måste på gymnastiken springa/lufsa/ gå motionsslingan runt. För om vi ser det på det sättet är det väl inget att några träd förstörs, eftersom de som gjorde det fick lite frisk luft och motion när de gjorde det. Intet ont som inte har något gott i sig.

Jag bor i ett vackert gammalt villaområde med härliga äppelträd. Min granne har ett väldigt speciellt placerat träd som är mycket lockande för de som går förbi. Äpplena är dessutom stora och ser onekligen goda ut. Du förstår säkert vad det innebär. Folk vill plocka och eftersom allt mitt är ditt, så gör de just det. Och även här finns det positiva saker att uppmärksamma. För att nå träden får de utföra Friskis och Svettis-liknande rörelser och sträcka på kroppen och det är ju bra i sig. Problemet är bara att de är så omogna att de mycket snabbt slängs på gatan. Samtidigt som det sker så har vi ca. 7 m därifrån ett träd som ger massor med frukt och som vi inte tar hand om. Varje år kommer det någon förbi och frågar om de kan få plocka lite äpplen och varje år tar vi tacksamt emot deras förfrågan med ett – varsågod!

Och så var det Klottret! Varför ska vi se på klotter som något klandervärt. Att det kostar miljoner att sanera är väl inte det väsentliga. Det primära är ju att de som utfört den konstnärliga handlingen ofta – inte alltid – både utvecklat sin kreativa och sin fysiska förmåga. Härligt! Efter att ha sprungit i skogen togs cykeln ner till stadens centrum. En av de fastigheter jag passerade har en massiv häck på ca 8 – 10 m upp mot gaveln. Och! Det var säkert tänkt som att den skulle rama in kvällen/ nattens klotter på ett vackert sätt. Men! Det olyckliga är att den som gjorde det inte borde ha gjort det så stort och så fult. Alltså, det finns graffiti och så finns det klotter. Huvaligen! Dock det positiva är naturligtvis den kreativitet som inspirerat till verket och att den som gjorde det måste förutom att ha fått skrapsår även fått en behövlig work out. (hoppas ni förstår skämtet).

Jag är faktiskt seriös i min fundering, men det räcker inte. Jag blir bara förbannad och ledsen. Naturligtvis är det inte mitt fel att andra gör det! Eller? Det är det visst det! Personligen har jag en stor skuld i det hela. Jag är 60+ och dessutom har jag arbetat som lärare i över trettio år. Det är vi, vår generation som på sätt och viss lagt grunden till den värdegrund vi i realiteten lever i idag. Inte den värdegrund som vi med ord bejakar utan den som vi de facto lever efter. Det är genom våra handlingar eller snarare brist på handling som framkallat det samhälle vi har idag. Och! Jag skäms!

Om vi slutade att inte se, inte säga något och inte ifrågasätta när andra gör förstör vår gemensamma egendom skulle vi skapa ett bättre samhälle. Men! Frågan är om du vågar göra det. Jag vågar och får skit för det, men det tycker jag att det är värt!

Jag är bäst i klassen och jag njuter av det!

Eller, egentligen så är jag nog inte det. Rubriken är bara till för att du ska läsa så här långt och är du fortfarande kvar vid skärmen så är det nog värt att läsa till slut. För! Jag är ganska så bra och är stolt över det!

Som du märker förstärkte jag det påståendet med ett utropstecken. Frågan är då om jag gjort ett stort socialt felsteg? Är det tillåtet att i vårt Jantelagsdrabbade land få uttrycka något sådant? Självklart är din ryggradsreaktion men tänk nu efter en liten stund och det blir nog inte riktigt samma svar. Tyvärr än idag 27 februari 2013 finns det folk som i ord och handlingar trycker ner och trycker till. – Du ska inte tro att du är något och Du ska framför allt inte tro att just du har något att komma med. Så är det bara, rätta in dig i ledet och håll käft.

Jag tjänar pengar på Jantelagen. Dess verkningar gör att jag regelbundet kan dricka goda viner och åka på berikande resor. Det innebär väl då att jag uppskattar att den finns? Jodå, ur en strikt monetär synvinkel är det ju bra men jag är helt övertygad att om den inte fanns skulle jag tjäna mycket mer pengar. Mitt yrke är att med retoriken som grund hjälpa människor att inse deras kapacitet och att vi väldigt gärna vill lyssna till det de har att säga. Jag är bra på att ge deltagarna på mina kurser nya kunskaper och insikter. De får  träna i hur de ska agera för att bli lyssnade till. Enligt många positiva utvärderingar är jag nog till och med mycket bra på just det. Det är ju kul och enormt roligt att våga skriva det till dig som läser det här.

Men det är ju det dagens fundering handlar om. Våga säga att du är bra, våga stå framför spegeln, se dig själv i densamma och hör dig säga – Vad jag är bra! Då händer det något magiskt! Du får en bättre hållning, blodomloppet ökar, dina kinder färgas röda och du blir mycket vackrare än du var innan du sa det. Tror du mig inte? Testa själv. Det är du värd!

Jag är bäst i klassen och njuter av det! Så långt vill jag nog inte gå själv men önskar att vi var fler som vågade säga:- Vad jag är bra! Om vi blir fler som vågar tro på vår förmåga och vara stolta över den är jag övertygad om att vi kan uträtta stordåd. För mig räcker det långt att få vara bra bland andra som också känner att de är just det.

Mina ögon tårades av stolthet och glädje för ett par år sedan. Det var när jag arbetade med vuxna långtidsarbetslösa som inte var starka i sin självkänsla. De flesta mådde helt enkelt inte bra. Orsaken till min glädje var att en kvinna som suttit och tittat på ett framträdande hon gjort veckan innan sade de magiska orden: – Vad jag är bra! Den kvinnan hade varit länge arbetslös och mådde inte bra när hon kom till kursen för första gången. Som hon själv uttryckte det ”Jag hade fastnat i köket och orkade inte lämna lägenheten”. Henne skulle jag på ett par korta veckor få att vilja stå upp och tala inför sina kamrater. Ett slutmål var också att när hon kände sig mogen skulle hon även bli videofilmad.

Det var när hon sett sig själv stå där och formulera sina tankar och åsikter som de magiska orden kom. Hon gick ut till sina kamrater och berättade hur det hade gått. Först efter det tittade vi alla tillsammans på videon. Deltagarna på den kursen växte varandra och det händer än idag att jag träffar deltagare som tackar för att de fick upptäcka hur bra de var och är.

Nej! Jag är inte bäst i klassen, men är bra nog att inse att även jag är bra. Det gör mig stolt  ….. om det nu kan få var tillåtet.

Jag är sämst i klassen och jag trivs med det!

PICT0609Som pedagog använder jag ofta två tankeord som kännetecknar min syn på det här med lärande. Det första är ”kunskap är omöjligt att lära ut, men möjligt att lära in” och det andra är ”när eleven är mogen kommer läraren att visa sig”. Varför? För att det är sant förstås!

Det gäller att skapa en lärande stämning, en positiv relation, en öppenhet och ett förlåtande förstående för de misstag som görs fram till det att kunskapen blivit just det hos mottagaren. Tyvärr är det ett faktum som inte alltid sätts i praktik. Än idag präglas mycket av utbildning på alla nivåer du kan tänka dig av ”Läraren talar – du lyssnar och om du då inte lyssnar så är det ditt problem”. Läraren har ju gjort det hen ska. De har förmedlat kunskap. Din uppgift var att förstå. Så vad är problemet?

Jag är sämst i klassen och jag trivs med det! En enkel men riktig sanning. Jag tycker att det är toppen. Det är så roligt att någon gång ibland få rätt och det är så kul när mina kamrater skrattar åt mina fåfänga försök att ge det rätta svaret. Och det bästa av allt är att jag blivit så mycket bättre än innan jag började den kurs jag går på. Snart är jag riktigt duktig och faktiskt bättre än många andra. Men fortfarande sämst.

????????????? Vad är det då för kurs kanske du frågar dig? Jo, det är ju min kurs i vinkunskap. Sedan många, många år är jag medlem i föreningen Munskänken i Eskilstuna. Det är ett forum för människor som tycker om och gärna vill lära sig mer om vin på alla de sätt och vis. Nu går jag två betygskursen för andra gången. ??? Misslyckades jag och fick göra omtenta?? Näh! För mig är det totalt ointressant att få ett litet märke som visa att jag är just en tvåbetygare (och det är fint som f.. i föreningen). Jag trivs så enormt bra med kursen att jag inte kommer att gå upp i examinationen i år heller. Istället har jag i likhet med flera av mina kamrater anmält mig till nästa års kurs igen. Härligt!

Jag är sämst i klassen och jag trivs med det! Det som kännetecknar vår kurs är den totala prestigelösheten och vår lärare Olles stillsamma vägledning. Vi får resonera oss fram till kunskap och då gör det ju inte något om vi har fel på vägen. Olle och kamraterna hjälper mig upp på kunskapens stig igen. Det får mig att känna mig trygg och då uppenbarar sig sanningen om att ”när eleven är mogen kommer läraren att visa sig”. Jag känner mig trygg och kan slappna av. Det gör mig mer receptiv och kreativ i mitt sätt att tänka. Jag hittar svaren och blir stolt. Kunskap är möjligt att lära in! Det gäller även en gammal gubbe som mig.

Förra gången var det vita viner från ”nya världen” (Nord- och Sydamerika, Sydafrika, Australien och Nya Zeeland) som var kvällens pensum. Efter ett kort samtal om de teoretiska frågorna var det dags att lämna rummet. När vi kom tillbaka stod det sex glas framför var och en. Vår uppgift var att genom att titta – lukta – smaka komma fram till vilken druva och från vilket land de kom. Om vi dessutom kunde disktrikt och vingård var det guldstjärna.

Och!? Jodå! Det gick bra, jättebra. Den lätta huvudvärken försvann och koncentrationen ökade. Jag tittade, jag luktade och jag svor. När Olle hörde mitt onomatopoetiska uttryck kom den förlösande repliken. ”- Ja, om ni hörde vad Erland sade så vet ni vad det är för druva och var den kommer ifrån”. De orden gjorde att jag förstod att jag hade ett rätt och innan övningen var över hade jag fem av sex glas rätt och två rätt på vilket land de kom från.

Tillsammans med magister Olle har mina kamrater och jag skapat just den lärande stämningen som gör att jag vill veta mer. Nu på tisdag är det dags för röda viner från nya världen. Då blir det spännande igen eftersom jag är en riktig vinnörd och har svårt att tänka mig att dricka viner från andra länder än Frankrike, Italien och Tyskland. Jodå! De viner som produceras där är ju bara bäst. Men! Min trångsynthet har gjort att jag inte upptäckt att det faktiskt finns goda viner och alternativa druvor från andra länder också. Kursen utvecklar mig som person.

Och det hjälper mig även att inse. All kunskap berikar. Tack och skål kamrater!

 

 

”Det är klart att du ska ha betalt, men måste det vara så mycket”?

Kunskap är lätt att bära och svårt att värdera. Vi lever i ett samhälle där allt har ett pris. Tyvärr värderar och värderas många utifrån det pris de kan debitera för de tjänster de erbjuder. Det kan vara vår nye minister Maria Arnholm, med kompisar som Göran Persson, Sven Otto Littorin och Per Nuder. Som ”public affairs-konsulter” tar de arvode på femtusen kronor/tim.  och uppåt! Men det kan också vara nyföretagaren som startar en städfirma och begär 250 kr/tim. Spannet är extremt och det kan säkert diskuteras om det är vettigt.

Dagens fundering handlar om just detta. Vad är ditt arbete värt. Själv arbetar jag som föreläsare/ kursgivare sedan 1987 (på deltid och sedan 2009 på heltid). Ämnet är något som alla kan och behärskar. Det handlar om kommunikation oss människor emellan utifrån ett retoriskt perspektiv. Det går bra för mig och jag tar ett arvode som är någorlunda bra. En del tycker att jag är för billig medan andra säger de inledande orden ”Det är klart att du ska ha betalt, men måste det vara så mycket”? Så det är inte synd om mig! Men!

Frågan är vad som är värt något och hur mycket det kan få vara värt. Som gammal lärare som sett det monetära värdet av arbetet bli mindre, mindre och mindre år efter år, bör jag ju inse att det är som förgjort att tro att förmedlingen av kunskap är värt att satsa på. Som gammal teaterlärare vet jag att kultur är något som man lätt kan undvara och det är inte värt att belönas med någon form av lönebidrag. Ska du hålla på med kultur bör du ha pengar undanstoppade eller en partner som kan försörja dig.

Det är dags för ungdomar i åk 9 att välja inriktning på gymnasieskolan. Frågan de ställer sig är naturligtvis vad de ska satsa på. Tyvärr tror jag att det monetära argumentet är starkt både hos föräldrar och också hos dem själva. Skolans SYV-are (studievägledare), Jan Björklund och etablissemanget förstärker deras tankar och ropar efter mer tekniker.

Samtidigt visar studier att vad dagens tekniker och ekonomer behöver är skolning i det som med ett fint ord kallas humaniora. Jag kallar det att kunna umgås och arbeta tillsammans i grupp. Det lär man sig genom att göra saker tillsammans med andra. Att medverka i t.ex. en teateruppsättning ger kunskaper för livet. De som gör det lär sig att uppträda, de lär sig att samarbeta, de lär sig att under tidspress arbeta för att nå det uttalade målet och de lär sig att känna lyckan i att ha lyckats.

Vad Maria Arnholm gjorde och vad Göran, Sven Otto och Pär gör är just detta. De kallar det bara något annat – gärna med ett anglosaxiskt ord – de vägleder företag och institutioner med deras kontakter med stat, kommun och media. De löser upp spänningar och de ser till att kommunikationen går fram. Och jag tycker att det är bra. Jättebra! Eftersom resultatet blir gott är de värd alla de pengarna de debiterar.

250 kr/ tim för en städerska innan RUT-avdraget dras. Är det värt det? Jag menar, städa kan vi ju alla.

Det är lätt att se Göran och den nyblivne entreprenören som människor från två olika världar. Rent monetärt är det så. Men jobbmässigt! Båda arbetar de ju med att göra det möjligt för andra att med så liten ansträngning som möjligt så snabbt som möjligt nå sitt mål. Varför ska de då värderas så olika och varför ska vi lära våra ungdomar att det finns arbeten och som är mer värt än andra. Och! Varför ska yrken som lärare, sjuksköterskor, bibliotekarier, skådepelare, journalister, städare m.fl. vara så undervärderade.

 

I kväll ska jag gå på vinkurs. Det får mig att tänka på orden skola och terroir!

2012-03-26 16.03.15-1

Terroir! Platsens betydelse för druvans utveckling är något som vi vinnördar gärna talar om. Vi går naturligtvis ner och diskuterar jordens olika lager och beskaffenhet. För som vi alla vet är dräneringen av regnvatten essentiell för rotens utveckling. Tillika anser vi det viktigt att tänka på altituden (höjden över havet) och plantans placering i förhållande till solen. Mikroklimatet är även det av yttersta betydelse. Och ännu har vi inte kommit in på upphängning och användandet av kemikalier.

Skola! Den plats som vi låter våra barn och ungdomar utvecklas är något vi som är föräldrar gärna suckar över. Det som slog mig – och det är ju bara för att slippa göra läxan till kursen – är att om man tänker i termer av vin så blir det ganska så förödande insikter som växer fram.

Jag har arbetat som gymnasielärare i trettio år och den arbetsmiljö som elever och personal tvingas arbeta i har mycket goda utvecklingsmöjligheter. Nedslitna lokaler med dålig ventilation och ej anpassad belysning är mer vanligt än vad de som är utanför skolan kan tänka sig. Samtidigt som jag arbetade som lärare föreläste jag ofta på kursgårdar och konferensanläggningar. Tyvärr!! Den pedagogiska terroiren är där oftast mycket bättre utvecklad.

Om vi sedan går vidare i jämförelsen i att utveckla ett gott vin och goda människor så är det lätt att jämföra de som står för själva slutprodukten. Lärarna och Vinmakarna! Det finns en stolthet och ett socialt erkännande hos de som kan kalla sig Vinmakare/ Vinkonsulter. Det finns konsulter som reser runt och ger tips om hur odlingen kan utvecklas på bästa sätt. För vinbonden är det en utgift som ökar vinsten. I Champagne finns det få vinbönder som tvättar sin Mercedes, de kör Ferrari istället!

I skolans värld är det tvärtom. De senaste trettio åren har lärarkåren år efter år sett sin löneutveckling gå åt fel håll. Det finns inget yrke i Sverige som sett sina reallöner sjunka så mycket som lärarna samtidigt som de fått arbeta mer och med sysslor som de inte utbildats till. Detta samtidigt som de ska ta vara på våra barn och ungdomar. Stolta lärare finns det fortfarande tack och lov, men vad är de stolta över. De har sin kärlek till sitt yrke, till glädjen att se människor växa och att de står ut i en karg och ogästvänlig miljö. Men jag vet att det finns få lärare som tvättar sin Mercedes nuförtiden. De har inte råd med så fina bilar.

Och det är här jag menar att vi måste tänka om. Klaga inte bara på skolan. Lägg inte fler pålagor på lärarna. Låt lärarna vara pedagoger, inte socialarbetare, administratörer, marknadsförare och lokalvårdare. Ge dem pedagogisk frihet att utveckla sina lektioner på platser som passar dem och ge dem tillit att de gör ett bra jobb. En lärare ska få känna sig stolt över att de är just vingårdsarbetare som ger allt för att druvan ska utvecklas på ett så bra sätt som möjligt. Ge dem en lön som motsvarar den de hade när Svensk skola var på topp en gång under det förra tusentalet. Då kommer det att ske det vi alla vill att ska ske.

En av de frågor jag skulle ha besvarat istället för att filosofera framför datorn är ” Vilka viner får chaptaliseras och vilka får tillsättas süssrreserve?” Vad de konstiga orden betyder vet jag men ännu inte vilka det är i Tyskland och Österrike. Så nu blir det att gå ut i vingården och hämta in fakta som jag sedan tillsammans med glada vinvänner kommer att utveckla till gemensam kunskap.

Det ska bli både lärorikt och gott! Naturligtvis kommer vi även att prova viner från dessa länder. Det kommer att ske genom en s.k. blindprovning. Vi får sex olika viner och utifrån deras smaker och dofter ska vi kunna avgöra druva och distrikt. Det gör vi genom att tillsammans diskutera våra upplevelser. Det är en härlig pedagogik.