”Det är klart att du ska ha betalt, men måste det vara så mycket”?

Kunskap är lätt att bära och svårt att värdera. Vi lever i ett samhälle där allt har ett pris. Tyvärr värderar och värderas många utifrån det pris de kan debitera för de tjänster de erbjuder. Det kan vara vår nye minister Maria Arnholm, med kompisar som Göran Persson, Sven Otto Littorin och Per Nuder. Som ”public affairs-konsulter” tar de arvode på femtusen kronor/tim.  och uppåt! Men det kan också vara nyföretagaren som startar en städfirma och begär 250 kr/tim. Spannet är extremt och det kan säkert diskuteras om det är vettigt.

Dagens fundering handlar om just detta. Vad är ditt arbete värt. Själv arbetar jag som föreläsare/ kursgivare sedan 1987 (på deltid och sedan 2009 på heltid). Ämnet är något som alla kan och behärskar. Det handlar om kommunikation oss människor emellan utifrån ett retoriskt perspektiv. Det går bra för mig och jag tar ett arvode som är någorlunda bra. En del tycker att jag är för billig medan andra säger de inledande orden ”Det är klart att du ska ha betalt, men måste det vara så mycket”? Så det är inte synd om mig! Men!

Frågan är vad som är värt något och hur mycket det kan få vara värt. Som gammal lärare som sett det monetära värdet av arbetet bli mindre, mindre och mindre år efter år, bör jag ju inse att det är som förgjort att tro att förmedlingen av kunskap är värt att satsa på. Som gammal teaterlärare vet jag att kultur är något som man lätt kan undvara och det är inte värt att belönas med någon form av lönebidrag. Ska du hålla på med kultur bör du ha pengar undanstoppade eller en partner som kan försörja dig.

Det är dags för ungdomar i åk 9 att välja inriktning på gymnasieskolan. Frågan de ställer sig är naturligtvis vad de ska satsa på. Tyvärr tror jag att det monetära argumentet är starkt både hos föräldrar och också hos dem själva. Skolans SYV-are (studievägledare), Jan Björklund och etablissemanget förstärker deras tankar och ropar efter mer tekniker.

Samtidigt visar studier att vad dagens tekniker och ekonomer behöver är skolning i det som med ett fint ord kallas humaniora. Jag kallar det att kunna umgås och arbeta tillsammans i grupp. Det lär man sig genom att göra saker tillsammans med andra. Att medverka i t.ex. en teateruppsättning ger kunskaper för livet. De som gör det lär sig att uppträda, de lär sig att samarbeta, de lär sig att under tidspress arbeta för att nå det uttalade målet och de lär sig att känna lyckan i att ha lyckats.

Vad Maria Arnholm gjorde och vad Göran, Sven Otto och Pär gör är just detta. De kallar det bara något annat – gärna med ett anglosaxiskt ord – de vägleder företag och institutioner med deras kontakter med stat, kommun och media. De löser upp spänningar och de ser till att kommunikationen går fram. Och jag tycker att det är bra. Jättebra! Eftersom resultatet blir gott är de värd alla de pengarna de debiterar.

250 kr/ tim för en städerska innan RUT-avdraget dras. Är det värt det? Jag menar, städa kan vi ju alla.

Det är lätt att se Göran och den nyblivne entreprenören som människor från två olika världar. Rent monetärt är det så. Men jobbmässigt! Båda arbetar de ju med att göra det möjligt för andra att med så liten ansträngning som möjligt så snabbt som möjligt nå sitt mål. Varför ska de då värderas så olika och varför ska vi lära våra ungdomar att det finns arbeten och som är mer värt än andra. Och! Varför ska yrken som lärare, sjuksköterskor, bibliotekarier, skådepelare, journalister, städare m.fl. vara så undervärderade.