Olof Palme, Al Gore och Donald Trump!
Ett annat sätt att formulera dagens fundering är annars att skriva Torbjörn Fälldin, George W Bush och Hilary Clinton. Ett tredje sätt är att påpeka faran med att vara överlägsen till både sätt och ord i en politisk debatt.
”Torka bort flinet från ansiktet på den där människan och hon får fler röster” är ett citat från en bekant som hade tittat på den första debatten mellan Hilary Clinton och Donald Trump. Han – ja, det var en han – hade retat upp sig på hur Hilary hade nyttjat härskartekniken det nedlåtande leendet när Donald hade argumenterat för sin sak. Och! Efter att ha tittat på delar av debatten måste jag ge honom rätt. Hilary Clinton förde sig på ett sådant sätt gentemot Donald Trump att jag förstår att min vän reagerade negativt på henne. Det var inte så mycket orden som förmedlades utan hela hennes uppträdande som störde vad hon faktiskt sade.
Olof Palme gjorde bort sig på samma sätt gentemot Torbjörn Fälldin. Hans Lindblad beskriver det så här ” Valet 1976 som ledde till maktskiftet fick en extra social dimension genom de två huvudaktörerna. Mot den kroppsarbetande norrländske bonden Thorbjörn Fälldin stod den akademiskt utbildade Olof Palme ur konservativ överklassmiljö. Många menar att valet till stor del avgjordes genom en debatt mellan de två. Palme var aggressiv, hånfull och spelade ut mängder av debattknep. Han vann överlägset tyckte nog partivänner i lokalen, men vid TV-apparater landet runt hamnade sympatierna hos den sävligare och eftertänksamme Fälldin.
Det var den skicklige överklassonen Olof Palme mot bonden som mest av allt längtade hem till fåren Torbjörn Fälldin. Resultatet liknar Hilary Clinton och Donald Trumps första debatt. Hilary vann – enligt sina anhängare – den första ronden men förlorade stort när det gällde att vara förtroendeingivande. I den andra debatten 1976 ändrade Palme sin taktik och försökte vara mer av den enkla människan, en representant för folket. Resultatet var lika misslyckat och Socialdemokraterna förlorade valet.
Al Gore! Vilken man och vilken perfekt kandidat till att bli USAs nästa president tänkte säkert det demokratiska partiet inför presidentvalet år 2000. Det räcker långt att bara läsa igenom Al Gores biografi för att inse att han var en perfekt kandidat. Han föddes in i den politiska överklassen i Washington (pappa var senator). Gore gick på pojkskolan St. Albans School in Washington, D.C. en ansedd skola vars elever senare ofta antogs till Ivi League -universitet. Han var kapten över fotbollslaget, kastade diskus , spelade basket och läste konst och statsvetenskap. Han sökte bara till ett college, Harvard, och antogs naturligtvis. Karriären gick vidare och inför valet år 2000 hade han hunnit med att vara vicepresident i USA. Ingenting kunde gå fel!
I presidentvalet skulle han möta George W Bush. Det kunde ju bara gå på ett sätt och det gjorde det naturligtvis inte. Varför? Ja, min uppfattning är att även han förlorade många väljare genom sitt sätt att uppträda i TV-debatter. Ni förstår säkert vad jag menar om ni tittar på https://www.youtube.com/watch?v=E086GjZmZkY. Hans suckande och överlägsna kroppsspråk är det man minns efter det.
Vem var då Geroge W Bush! Han var till en början känd som presidentsonen med det tvivelaktiga ryktet, mannen med alkoholbesvär, som hankat sig igenom utbildningar och jobb tack vare att han var presidentens son. Han hävdade själv att han var en man av Texas och det var den bilden som förmedlades när han började sin politiska karriär. Den började som Guvernör i Texas där han politiska beskrev sig som medkännande konservativ och lovade att sänka skatterna, förbättra skolan och sjukförsäkringssystemet, samt betonade att han ville bedriva en politik som tänkte på de svaga i samhället. Bush menade också att det var tid för USA att minska sina militära åtaganden utomlands.
Se gärna likheter med hur Torbjörn Fälldin framställdes av Centerpartiet. Han var bonden som kände plikten att göra något för landet Sverige fastän han mest av allt ville vara hemma på ägorna i Ångermanland. Än en gång var det den ”enkla mannen” som vann mot etablissemangets kandidat.
Vilket leder oss fram till konklusionen av dagens fundering. Det blir två saker som jag tycker är intressanta. Den ena är faran i att vara nedlåtande och överlägsen i en politisk debatt och den andra är att om jag nu har rätt i mina tankar så inser vi alla vem som kommer att vinna valet och bli USAs näste president.
Vad händer sen?
Att stänga en dörr innebär att en ny öppnas! Eller? Ja, det är frågan som många ställer sig. Det kan vara i vardagslivet. Det kan vara i arbetslivet och det kan vara på vägen till eller ifrån detsamma. För allt kan ju hända i det liv vi lever. Frågan som uppkommer är naturligtvis hur vi lever det liv vi lever? Så här kan det se ut den första halvan?
Och sen då? Vad händer sen? Det är den frågan som jag grunnar mycket på. Jag har en vän som efter år av arbetslöshetsåtgärder snart blir fri från Fas 3 genom att gå i pension. En annan som uppgivet säger att det är mycket nu och mer har det blivit. Hen vet inte om det är värt att jobba i sex år till. För vad är egentligen meningen med livet? En tredje har blivit involverad mer och mer i en organisation som vill alla väl så pass mycket att det gått ut över hens hälsa. En textrad från ”Jösses flickor, befrielsen är nära” säger mycket av vad hen menar. – ”Jag vill inte suddas ut för kärleks skull, även om han som suddas är öm och kärleksfull”. Många av mina vänner har liksom nämnde hen ägnat en stor del av sitt liv åt organisationer, partier och föreningar som tacksamt tagit emot engagemanget. De har gjort ett stort arbete men alldeles för ofta på bekostnad av det egna livet.
Carin Jämtin – partisekreterare hos Socialdemokraterna – påpekar för det partiets kommande ledare att ”dygnet har inte trettio timmar” och vikten av att ha ett liv vid sidan om sitt politiska. Det är en klok människa och den åsikten hon för fram bör alla kunna dela.
Vad händer sen? Det tänkte jag faktiskt på imorse när det promenerades i Kronskogen med Willethedog. Vi gick stiglöst och trots att jag gått i den geografiskt begränsade skogen i tjugosju år hamnade vi på platser jag aldrig gått. Ett tag hade jag absolut inte någon aning om var jag var, men var inte det minsta orolig. Det fanns ju så många bekanta stigar runt omkring mig så snart skulle jag komma på spåret igen. Det var som om den promenaden var en illustration av mitt liv på ett mycket positivt sätt. Jag har ofta gått vid sidan om allfartsvägarna och det har gett mig mycket. Allt har absolut inte varit enbart positivt. Jag hade säkert kunnat få ett tryggare ekonomiskt liv om jag valt den asfalterade vägen mot trygghet genom att bli ekonom. Men jag har blivit så rik på kärlek från människor jag mött att det mer än väl räcker. Tack alla ni som gett mig så mycket! Att gå vid sidan om har också gett mig andra upplevelser. Mitt liv i Toscana hade aldrig blivit något om inte längtan och modet att vilja göra något annat än det vardagliga hade funnits.
Jag stängde ingen dörr. Men tog bilen – med familjen – till Italien och en ny värld öppnades. Mitt liv förändrades och har aldrig varit detsamma efter den resan. Därför ser jag fram emot att göra något nytt. Jag ska snart sluta blogga och istället skriva på en ny bok. Min vän som är på väg att gå i pension får hälsningen. – Grattis, det blir den första dagen i ditt nya liv. Det blir kul att följa det. Till min vän som fastnat och tröttnat. – Gör något helt nytt. Öppna en dörr och gå in i en verklighet du aldrig varit. Det kommer att ge dig energi och påfyllning. Och till dig som kanske ska ta det lite lugnare ett tag. Gör det för så kommer du att se dörrar som du inte haft tid att se tidigare.
Det ska verkligen bli spännande att se vad som händer sen!
retoriker 