Etikettarkiv | Stress

Retorikens ABC – bokstaven N

Är du nervös när du ska hålla tal? Bra! Grattis, då kommer du att lyckas! Med dessa två meningar har jag på ett enkelt sätt sammanfattat budskapet i dagens fundering. Du behöver alltså inte läsa mer om du håller med mig.

Men! Om du har en annan uppfattning eller tror dig ha missförstått vad jag eventuellt kan mena bör du läsa meningarna en gång till. Min åsikt är att det är primärt och nyttigt att vara nervös. Det finns nämligen så mycket positivt med att vara nervös att man med fog kan tala om den positiva nervositeten som det gäller att bejaka och samtidigt bevaka så att den inte övergår i en förödande negativ nervositet.

Som teaterpedagog och regissör har jag i huvudsak arbetat med amatörer på olika nivåer. I 45 år har jag gjort uppsättningar av olika slag. Det har varit barnteater, politisk pamflett-teater, klassiker som Shakespeare och Brecht blandat med ett tiotal musicaler av olika slag. Skådespelarna har varit barn, nybörjare, halvprofessionella och ärrade proffs med olika erfarenheter av att uppträda inför publik. Inför varje premiär brukar jag tala om vikten av att vara nervös och sedan lära sig att omvandla den nervositeten till något positivt och utvecklande.

Den första frågan jag ställer till dem är: – Är du nervös? Svaret är givet och då kommer påståendet: – Den som inte är nervös bryr sig inte heller om resultatet, därför ska du vara glad för att du är nervös. Det betyder att du bryr dig.

Ta kontroll över din nervositet. Genom ditt agerande och mod kan du utveckla dig själv. Genom att du inte låter reptilhjärnan ta kontroll över ditt agerande ger du dig chansen att lyckas. Genom att våga ger du dig chansen att uppleva en stark lyckokänsla. Det fantastiska är att det är du och ingen annan som gett dig den upplevelsen.

Inställningen ”jag visste att jag en dag skulle klara det” är något som alltid återkommer i intervjuer med människor som lyckats. De har trott på sin vision och de har aldrig tvivlat.  På så sätt har de tillåtit sig själva att lyckas. Du kan göra det genom att inte tvivla och tro på din förmåga.

 

Jag tror att tron på egna gränser stoppar oss

innan vi nått skogens bryn.

 

Jag tror att vi kan nå över trädens toppar

om vi bara har siktet ställt mot skyn.

 

Jag tror att denna utsaga är sann

och kanske den din vishet kan föröka

 

För det är otroligt vad man inte kan

när man med avsikt inte vill försöka.

 

  • Piet Hain

 

Att stå upp och tala är något som nästan alla känner en viss skräck inför. Det är helt naturligt eftersom man då lämnar tryggheten i flocken och ska bli den som alla betraktar. Det är också ett av de bästa sätten att få bekräftelse på att man syns och finns. Alla vill vi bli älskade och sedda. De som finner en lustkänsla i att uppträda inför andra är de som lyckats. De har fått uppleva den stimulans man får av andra människor är intresserade ger självkänslan en kick.

 

För det är otroligt vad man kan

när man med avsikt vill försöka

 

Med en medveten mental träning kan alla lära sig att bejaka det härliga i att uppträda och att utsätta sig för den mentala kick det innebär. Det gäller att lämna sin ”bekvämlighetszon” och vågar ge sig hän ut i det okända. Vi behöver alla bekräftelsen på att vi finns. När vi vågar visa oss för andra blir det verkligt. Vi står där och de lyssnar till oss. Med blossande kinder går vi tillbaka till verkligheten och känner en skräckblandad förtjusning över att ha vågat!

 

Att lyckas när man sätter sig över sin rädsla inför att hålla ett tal eller göra ett uppträdande är ett säkert sätt att önska få göra det en gång till. Det är precis samma effekt som de som hoppar bungyjump får när de kastar sig utför stupet. Båda är nervösa och laddade. Det kan kännas som att slunga sig ut i rymden men båda gör det med vetskapen om att någonstans långt därnere finns det som stoppar upp. Det som sätter struktur på upplevelsen och låter alla uppleva det lyckade slutet.

 

Det blir en landning tillbaka i verkligheten, men det var en utflykt som gav en positiv adrenalinkick. Resultatet blir att den som en gång har hoppat i i fria luften gör det gärna igen. Samma sak är det med de som funnit glädjen i att uppträda inför andra. De vet att om de är väl förberedda kommer de att lyckas och då mår de bra. De mår bra för att de fått ge något till andra.

 

Jacob Niclas Westin heter en ung akrobat som beskriver detta med att uppträda: – ”Det är mitt sätt att visa glädje, lycka , extas, levnadskraft, total kontroll …. på en papperskant. en sekund i alltihop som är fullkomligt tidlös, en känsla, ett andetag. Bara att vara! Just den där sekunden är precis som ett litet hål och när det uppstår stannar allt. Målet för mig är att kunna ge bort detta till andra människor. Det där lilla hålet är min energi som är som ett helt kärnkraftverk. Den vill jag dela med mig av och låta människorna bli ett med mig, få dem att glömma bort precis allt annat för en stund”.

 

Rent fysiologiskt är det positivt att vara nervös. När reptilhjärnan förstår att du ska vara med om något den inte har varit med om så många gånger tidigare och som kan uppfattas som skrämmande drar den igång hela kroppen. Den ökar pulsen och andningen, ökar intaget av syre, den skickar ut adrenalin i kroppen, aktiverar musklerna och gör kroppen beredd på att vara så väl fungerande som möjligt när det är dags. Va bra! Det är ju precis vad det handlar om. Reptilhjärnan gör kroppen och knoppen beredd på att fungera så bra som möjligt. Bejaka det!

 

Lär dig sedan att styra undan nervositeten med en medveten handling. Lär dig att ta kontroll över reptilen och tänk med hjärnbarken istället. Medvetandegör dig själv om att du är väl förberedd, att du vet vad som ska ske och inse att du gett dig själv chansen att lyckas genom att vara väl förberedd. Det kan du göra genom att använda affirmationer eller att göra som Ingemar Stenmark och Carolina Klüft. De hade båda en ritual som de gjorde inför starten. Ingemar ventilerade sina glasögon och slog ihop stavarna, Carolina klappade sig i ansiktet och på låren. Det var deras trigger och den fungerade för dem. Jag har en lite annorlunda variant som jag gör på scenen inför en föreläsning. Tänk dig Jesusstatyn i Rio de Janerio, se hur den står där och sträcker ut händerna. Det gör jag också samtidigt som jag ibland högt och ibland för mig själv säger: – Vad jag är bra, som följs av ett Kanske.

 

För mig fungerar det och för Ingemar och Carolina fungerade det uppenbart. De hade lärt sig vikten av mental träning, de insåg vikten av att våga vara nervös och de förmådde att göra något positivt av det. Gör det du också!

 

Nästa gång du ska ställa dig på en scen och hålla ett anförande ska du vara glad att du var positivt nervös ögonblicken innan du gjorde entré. Ge dig chansen att lyckas och tänk på min personliga tolkning av Piet Heins ord.

 

Det är otroligt vad man kan

när man med avsikt vill försöka

 

Lycka till och Tack för att du läst så här långt

Retorik är Medvetenhet – Njutning – Jävlar anamma

I väntan på ……

När ska de komma? Hantverkarna alltså!  Det sägs att det finns ingenting om väntans tider. Och, för den som väntar är det ett frustrerande uttryck. För det är ju det som gör att du sitter där och inte kommer igång med något. Du vet ju inte när de kommer och kan därför inte heller planera dagen och dess göranden. M.a.o. man sitter där och kan inte så mycket annat.

Jo, det går visst att göra något säger nu någon besserwisser. Du t.ex. skriver ju ner dina funderingar. Nöj dig med det lilla! Vad vinner du på att sitta och hetsa upp dig för något så oviktigt. De har ju meddelat att de kommer att komma. Ta det lugnt – ta en TOY!

Men! Det är bara det att det påståendet stressar än mer. Jag vet ju hur knäppt det är att stressa upp mig för något jag inte kan styra. Alltså blir hela situationen en intressant form av dubbelsbestraffning av sig själv. Gränsen för hur dum man får vara för sig själv är klart överskriden och det är då det händer.

Nej, inte att  hantverkarna kommer utan att jag inser det knäppa i att stressandet och kan koppla av. Det är nu jag börjar tänka på ”I väntan på Godot” och en solig eftermiddag utanför Koskenkorva i Finland på 70-talet. På väg hem från en tripp till Helsingfors stod jag och liftade vid landsvägen. Det var hett och det kom nästan inga bilar. Framför allt var det inga bilar som stannade för att ta upp en ensam liftare. Vattnet tog slut och jag började må dåligt av att stå där i solen. Men vänta nu. En bil stannade en bit ifrån mig. Äntligen!Nej! Istället för att ta upp en liftare släpptes en annan ut. Kris! Det är svårare för två män att få lift än en.

Den nye kamraten var en student från Schweiz och vi började tala med varandra om livet och våra intressen. Båda var vi intresserade av teater och det var då vi fick vår i vårt tycke så briljanta idé. Om en bil stannade skulle vi gå fram och fråga om hon/hen/han var Godot? Om svaret var nej skulle vi tacka för intresset och fortsätta vår väntan. Vi tyckte själva att vi var både smarta och kreativa så när en bil äntligen stannade gjorde vi just det också. Det var inte många finska bilister på 70-talet som en varm julidag ska komma att tänka på en pjäs av Samuel Beckett. Vi var tvungna stanna. Kossorna på andra sidan vägen undrade vad vi höll på med. Mitt huvud likaså, avsaknad av vatten och solskenet gjorde att jag fick solstygn och var tvungen att lägga mig i diket.

Och det var då det hände! En god människa stannade och undrade hur det var och om han kunde hjälpa till. Vi frågade inte ens om han var Godot, han gjorde ju en god gärning och det räckte för oss. Och ser man på, det är nu det händer. Det ringer på dörren, hantverkarna är här och jag har ju inte ens hunnit stressa upp mig för att de inte kommer.

Istället har jag fått tillfälle att filosofera över livet och i minnet gå tillbaka till ett möte mitt i skogen mitt i Finland. Det är nu mer än fyrtio år sedan det hände och jag kommer ihåg vårt möte och samtal. Det hade jag inte gjort om jag inte varit med om detta med

I väntan på ….

Tack för det bäste hantverkare.