Mina arbetskamrater är Aristoteles, Shakespeare, Spielberg och Kjell Sundvall!

Nej men lägg av nu! Hur kan påstå det? Akut hybris eller bara ordinärt fjanteri? Men. Jo, det är så att jag med fog kan påstå att de är oändligt viktiga för mitt arbete. Utan deras medverkan i mina kurser och föreläsningar hade jag varit tvungen att arbeta med något annat. Eller! Nej, det är självklart att de inte är mina arbetskamrater. Det är ju omöjligt. Aristoteles har ju varit död i över tvåtusen år och Wille i snart femhundra. Stephen bor i USA. Men Kjell Sundvall och jag är i alla fall gamla bekanta. Vi är dessutom båda två en effekt av en näringspolitisk satsning i Luleå på 60-talet.

1967 etablerades Norrbottensteatern i Luleå och Norrbotten. Det var en mycket klok kulturpolitisk satsning som har betytt oändligt mycket för det sprudlande kulturliv som växte fram på 70-talet i Luleå. Kjell och jag var unga gymnasiekillar och blev involverade i en kulturförening som hette KUL-67. Namnet är lika fånigt som idén var bra. Det var Norrbottensteatern som startade den med syftet att intressera ungdom för teater. För en mycket försumbar summa fick man gå på teatern en lördagskväll och sedan var det disco med uppträdanden på Stadsbiblioteket. Allt var av hög klass, bland de artister som återkom var bl.a. Fred Åkerström. Dit kom också alltid kvällens ensemble för att umgås med oss ungdomar. Naturligtvis blev det en stor succé. Och Kjell och jag hade hittat ett intresse som blev vårt yrke.

Kjell Sundvalls framgångar som regissör är välkänt. Han kan hantverket och om du frågar honom har han låtit sig inspirerad av Stephen Spielberg, som i sin tur blivit inspirerad av William Shakespeare, som lärt sig konsten att berätta en historia av Aristoteles. Lika viktiga är deras kunskaper för mig som retoriker. Dramaturgi och Retorik är kusiner som fokuserar på det här med kommunikation på lite olika sätt.

Aristoteles är den store filosofen som ställde in alla vetenskaper i ett system. Retoriken la han in som den psykologiska tillämpningen av logiken. Fundera en gång till på den formuleringen så inser du hur klok den är. Han menar att man med en medveten metod kan få en lyssnare/ tittare att inse och förstå det berättaren vill att de ska förstå. Ur den retorisk synvinkel är det genialt för där hävdar vi, att det du vill att en lyssnare ska förstå ska du se till att de själva säger eller tänker.

William Shakespeare är en mästare på både dramaturgi och formuleringskonst. Han har lärt mig hur man i en berättelse/ ett tal kan blanda poesi med komik, information med skratt och hur viktigt det är att tala/ berätta på ett sådant sätt att publiken vill och förmår att ta emot budskapet. Stephen och Kjell tar in allt det andra. Förutom dramaturgin (konsten att berätta en historia) kan de det här med bildens, tempots och musikens betydelse för upplevelsen. När jag ser en bra film njuter jag av upplevelsen samtidigt som en del av hjärnan analyserar hur och med vilka medel de får fram sin berättelse.

Som retoriker är det min uppgift att få mina kursdeltagare att upptäcka hur bra de är. Som jag skrivit tidigare är jag skrämd över den rädsla många känner för att stå upp och säga sin mening. Tyvärr lägger jag skulden på okunniga och omedvetna lärare för det. Samtidigt borde jag ju vara tacksam eftersom mina deltagare upptäcker hur bra de är och ger mig då positiva omdömen och uppskattande kommentarer.

Genom att påvisa hur Aristoteles, Spielberg, Shakespeare och Kjell Sundvall arbetar når jag mitt mål. Nöjda och lyckliga män och kvinnor som njuter av att stå upp och säga – Lyssna till mig för jag är värd att lyssnas till!

Det är därför jag är så tacksam för att få ha så fina arbetskamrater!