Solsidan. Så jävla dåligt! Stefan och Christer är så mycket bättre!

Jag led. Jag kved. Jag suckade. Jag såg ett helt avsnitt av Solsidan igår kväll och det var en frustrerande upplevelse. Det måste vara något av det sämsta som sänts i svensk television. Jag skämdes lika mycket över min reaktion som av att någon gett tillstånd att producera smörjan.

Oj då! Nu har jag säkert trampat i klaveret och du vill göra det jag ville göra igår kväll. Klicka mig bort från eländet. Men gör inte det. Stanna kvar och låt mig berätta varför jag är så kritisk.

Låt oss börja med dramaturgin. Tv-serien ”Vänner” – som har en liknande grundstory berättar varje avsnitt en historia och lägger in skämten som naturliga inslag. Johan Rheborg och gänget bygger sin dramaturgi på Stå upp- konceptet. Vi lägger in en massa dåliga skämt som vi staplar på varandra så att det i sig blir en historia. Igår handlade det om The Switch. Och ni som inte såg det ska vara glada. Det är inte så kul med ett helt avsnitt som handlar om när pungen hamnar längre ner än penisen. Om det varit små tonårspubertetsgossar som hittat på det hela hade jag kunnat sucka överseende men nu var det den sk. svenska humoreliten som gjort det.

Jo, jag vet att det handlade om dagis och barnens fritidsaktiviteter också. Och det är ju sånt som berör många av de presumtiva tittarna. Och det för mig in på nästa suck och stön. Den så oblygt övertydligt placerade produktplaceringen. Helvete! Hur många gånger kom Volvobilar i fokus de tre första minutrarna.  (Kraftuttryck som svordomar bör användas med måtta, men någon gång är det jävlar i mig rätt att använda dem). Det kändes riktigt befriande när vi fick vila oss från eländet med lite riktig reklam.

Nästa punkt handlar om att jag är glad att Sergei Eisenstein inte såg hur de hade klippt berättelsen. Vem det är? Jo, han är mannen som skapade den oförglömliga filmen Pansarkryssaren Potemkin och är främst berömd för sin fenomenala förmåga att klippa filmer så att de med bildens hjälp blir enormt spännande och vackra att titta på. Du har säkert sett den mest berömda scenen från Odessatrappan när ett uppror slås ner av militären. Med korta klipp av olika händelseförlopp: en kvinna blir skjuten och tappar taget om sin barnvagn, militären avancerar, en gumma skriker in i kameran, barnvagnen skenar nedför trapporna, drar Eisenstein ut på ögonblicken och håller kvar deras stämning. Det är rent gastkramande att följa barnvagnen, soldaterna och trots att det är så spännande finns det en skönhet i varje bild att man är helt betagen.

Jämfört med det är jag övertygad om att den som redigerat och filmat Solsidan inte en gått grundkursen Rörlig bild på gymnasiet åk. 1. Om de gått kan de inte fått godkänt! Hemskt!

Skådespeleriet då? Ja, eftersom det inte fanns tillstymmelse till sådant så passerar vi det med tystnad.

Frågan är då, varför jag såg ett helt avsnitt? Svaret. Jag vill lära mig och det jag inte förstår försöker jag förstå. Det var enormt berikande, men jag lärde intet nytt. Istället blev jag skrämd. Solsidan-gänget är en samling kompetenta och kunniga människor som om de ansträngt sig en liten smula garanterat kunnat  producera en berättelse om livet i Sverige idag. Jag är övertygad om det och är därför ledsen på att de gör så dåligt ifrån sig.

Den obefintliga dramaturgin, det oblyga produktplacerandet, det okunniga redigerandet och avsaknaden av skådespeleri gör att jag hellre tittar på en produktion av Stefan och Christer. De kan det här med att skapa publikkontakt och de gör det med glimten i ögat.

Solsidan-gänget skrattar hela vägen till banken och jag är rädd att de är oss de skrattar åt.