Snacka om njutning! Istället för att jogga har jag börjat blogga

I morse var det mörkt, kallt, regnigt och inte det minsta inspirerande att överhuvudtaget tänka sig att gå ut. Vår hund Wille the dog gömde sig först och kom sen smygandes till mig för att söka skydd när Solveig ropade på honom. Han visste vad  vad det var för väder och han visste vad som väntade. Ut och springa kl. 07,00! Huvva! (det räcker med ett utropstecken, eller hur)!!

En halvtimme senare kommer de tillbaka, dyngsura och lyckliga. Solveig torkar av honom, de kramar om varandra och jag ser att båda mår enormt bra. De friskvårdar varandra! Och det är det jag funderar och reflekterar kring idag. Mina knän tycker att jag kan få sitta inomhus istället för att springa omkring i mörkret. Men medan de gör det så ägnar jag mig åt mental friskvård.

När jag vaknar på morgonen är det med en idé som åker runt i mitt huvud. Formuleringar vägs mot varandra, ord värderas och byts ut. Rubriken! Vad vill jag säga med den? Och! Varför skriver jag det här? Vad vill jag att lyssnaren ska tänka när jag är klar?

Snacka om njutning! Istället för att jogga har jag börjat blogga. Det är så klokt att jag inte kan förstå varför jag inte har börjat med det här tidigare. Naturligtvis finns det en förhoppning om att någon ska vilja läsa det jag skriver. Men. Efter bara tio inlägg så inser jag att det inte är det som är det mest primära. Det handlar om hjärnträning. Min hjärna mår så gott av att aktiveras och tänka.  Så fort dagens ämne är funnet rullar det igång. Endorfinet blandas med adjektiv och munnen öppnar sig i ett leende. Jag känner att jag lever.

För en liten stund sedan skjutsade jag Solveig till hennes arbete. Vi var ett lyckligt par som åkte till jobbet. Hon hade hunnit med sin form av friskvård och jag med min. Det var snudd på att vi såg soluppgången tillsammans. Om inte i verkligheten så i vår gemensamma trivsel. Och det är här kontentan av dagens formulering kommer fram.

”Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle våren annars tveka” skriver Karin Boye. Det finns ett djup i hennes korta strof som säger så oändligt mycket. Vi är många som tvekar, som gärna undviker att prova på något nytt och att överhuvudtaget våga säga sin mening. Wille the dog tvekade och försökte komma undan, trots att han i sin lilla hundhjärna visste att det nog inte skulle bli så tokigt i alla fall. Det gällde ju bara att komma igång.

I flera års tid har vänner uppmanat mig att börja blogga. Jag har tvekat. Trots att jag vet att skriva är bland det bästa jag vet, har jag tänkt att ingen vill väl läsa vad jag skriver. Mitt arbete är att få människor att tro på sin förmåga och genom det talade ordet nå sina mål. Men själv har jag fegat ur och hellre lagt en tråkig patiens på datorn.

Konstigt, löjligt eller kanske tur att jag tänkte så. För om jag fortsatt med den tankebanan hade du sluppit läsa så här långt och kunnat göra något annat i stället. Men. Nu sitter du där och har läst en A4-sida om hur en man gör för att må bra och få en dos av mental friskvård.

Gör det du också. Börja med att ta en promenad och sen sätter du dig ner och börjar skriva. Du ska se att inom tio minuter glöder det om pennan eller tangentbordet. Hjärnan går på högvarv, kreativiteten flödar och du mår så bra, så bra. Den känslan kommer att sitta kvar hela dagen och när du går hem kommer du att känna att du gjort en bra arbetsdag. Du är värd en liten pilsner! Skål!