Black is death! Jag vill inte men är oändligt rädd.

Det finns de som förstår, men de som inte förstår, förstår inte jag. Vad tänker jag på då?

De svartklädda människorna så klart och deras oförmåga att inte inse att det är svårt att se dem när de kommer gående, springande och cyklande i mörkret. Flera gånger har jag blivit så förtvivlad att jag ensam i bilen skrikit rakt ut.Jag vill inte, men är oändligt rädd att du ska utsätta mig för den situation som du inte vill att jag ska utsätta dig för. Nämligen att köra på dig med min bil.

Igår höll det på att två gånger på ett par hundra meter. Det började med att jag skymtade en ung svartklädd kvinna alldeles i närheten av ett övergångsställe. Helt plötsligt långt framför detsamma svängde hon – utan att kolla om det kom någon bil – ut i körbanan. Hade hon haft ljusare kläder eller kanske t.o.m. en reflex så hade det inte hänt det som höll på att hända. Min Folkvagn har bra bromsar och det hjälpte oss båda. Men jag såg henne så sent i mörkret att jag inte ens hann reflektera om hon kanske skulle gå över gatan där det var tänkt.

Upprörd körde jag därifrån. Nu på helspänn i det regniga Novembermörkret. Och! Vid nästa övergångställe – som är lika dåligt upplyst – händer det. Ur mörkret kommer helt plötsligt en medelålders man springandes i mycket hög fart. Det här var i en rondell med mycket tät trafik. Det fanns en cykelbana där cyklar kan komma från båda hållen och som sagt de som med Zebralagen som grund hävdar sin rätt att ta sig fram utan att ta häsnyn till andra människor. Stress, mycket trafik och obefintlig sikt gjorde situationen besvärlig. Om den springande mannen tänkt efter en liten smula hade han insett problematiken med att springa helt svartklädd utan tillstymmelse till reflex. Han hade även insett att det vore nog säkrast att ta det försiktigt över gatan. Men! Näh! Än en gång fungerade bromsarna och det gick bra. Även för mig. Jag slapp ju skada någon.

Det värsta till sist. Det var härom året i utkanten av en vacker park. Jag hade tagit en kopp kaffe i slottscaféet och när jag gick till bilen var det becksvart ute. Inne på caféet hade det suttit en mamma med sin lilla son. Eftersom jag skulle bli morfar var det så vackert att se mamma och barn tillsammans. De hade det så fint och det fanns så mycket kärlek i hennes ögon. Jag tänkte på det när jag satte mig i bilen och försiktigt körde iväg. Eftersom det inte fanns mycket till gatubelysning körde jag försiktigt. Och! Tur var väl det!

Helt plötsligt korsar mamman med barnet i cykelsadeln vägen framför mig. Naturligtvis var hon helt svartklädd, cykeln var svart och hon hade inte någon form av belysning. Jag mår dåligt när jag tänker på det, för hon hade inte någon form av rätt till sitt handlande. Hon måste ha sett mig komma, sett när jag sätter mig i bilen, slår på ljuset och kör därifrån. Och hon bör ha insett att man inte ens i dagsljus korsar vägbanan framför en bil i rullning utan att se sig för. Så varför gjorde hon det? Min teori är att barnet absorberade hennes uppmärksamhet så mycket att det inte fanns en tanke på något annat. Men! Hur skulle hon ha känt det om jag råkat köra in i hennes cykel? Det är den känslan jag vill slippa känna.’

Black is death! Det säger jag som i mer än ett decennium i huvudsak klätt mig svart. Men när jag går ut i trafiken bär jag mer än gärna en reflexväst över den svarta outfiten. Det hjälper mig att hjälpa andra trafikanter. Det är de värda!

Jag vill inte, men är oändligt rädd att du ska utsätta mig för den situation som du inte vill att jag ska utsätta dig för. Nämligen att köra på dig med min bil. Därför ber jag dig att för din och min skulle antingen använda reflexer eller se dig för när du går ut i novembermörkret. Tack för att du gör det!