Om vådan av att ständigt etikettera sig själv

Bukfet, skinnskallig, vinsippande äldre humanoid av manligt kön tycker att det är lite …………. (fyll gärna i ett passande adjektiv) när man i den dagliga debatten ständigt måste etikettera sig själv innan man för fram sin åsikt.

Den tanken slog mig häromdagen när jag råkade läsa en insändare skriven av en hen. Denna hen skriver att ”för mig som feminist, antirasist, och intersektionalist är socialdemokratin den självklara rörelsen att vara del av”. !!!!???? Och vet du det jag inte vet? Vad innebär det att vara ”intersektionalist”?

Senare samma dag lyssnade jag på radions P1. Det var en debatt – om vad har jag glömt – men där var det ännu en hen (av annat kön) som inledde med en harang om alla etiketter som var nödvändiga att lägga fram innan åsikten kunde torgföras.

Frågan som uppkommer är naturligtvis. ”Vaffö gör di på detta vise”? Tror dessa hen att deras åsikter inte är värda något om de själva står för dem? Tror de att genom att ständigt sätta en etikett på sig själv att vi ska respektera dem mer. Och! De har rätt och så fel. Visst handlar mycket i vår värld om olika former av status och trovärdighet. Ju högre status desto högre trovärdighet. Men jag tycker faktiskt att det blir lite smålöjligt när man ständigt skall adressera sitt ursprung.

Jag inledde med en etikettering av mig själv. Det är sant att jag är en lätt bukfet, skinnskallig, vinsippande äldre humanoid av manligt kön. Men eftersom jag då inte är trovärdig (för det kan väl inte vara om man är en sådan?) borde jag innan dagens blogginlägg skrevs ha noterat.

För mig som pedagog, retoriker, regissör, författare, morfar och medmänniska är det självklart att det är du och jag som räknas. Det är när du och jag möts utan barriärer/ skydd som ett positivt samtal kan uppstå. De stackars hen därute som ständigt måste sätta en etikett på sig själva skulle må gott av att bada bastu.