Blogg No 100! Det var det värt. Tack Ann!

Så var jag då där, framme vid det uppsatta målet. Du har just börjat läsa mitt hundrade blogginlägg och jag har gjort det jag bestämt mig för. Frågan som uppkommer blir då, vad göra nu då? Om det handlar dagens fundering.

Blogg/ Twitter/ Facebook/ Instagram och allt vad det nu heter är ju något som alla bör ägna sig åt. Ja, så står det ständigt i de olika affärstidningarna. Och. De politiska partiernas förtroendevalda är mer eller mindre ålagda att vara aktiva på Sociala media. Aktiviteten skapar ett ”buzz” (vilket löjligt ord) som ger en förhoppningsvis positiv uppmärksamhet. ”Syns du så finns du” sammanfattar väl vad de – som vet mer – säger är den stora sanningen som alla bör bejaka.

Min vän Ann Kapborg har varit på mig vid ett flertal tillfällen om att jag borde börja blogga.  För att få tyst på hennes ”tjat” så tänkte jag att det kanske kan vara värt att testa.  Jag tycker ju mycket om att sitta och skriva så det kan det ju inte vara så svårt. Låt oss se vad det kommer ut utav det här. Och nu ser jag resultatet.

Inte fan har det blivit några pengar förtjänade på att jag skriver en blogg. Nej! Men det har gett så mycket mer och det i sig är värt mer än det monetära. Det är många tusen som har läst mina funderingar och de har kommit från 35 olika länder. Ni må tycka att det är löjligt men det ger en god känsla i kroppen när jag ser att människor från t.ex. Costa Rica, Indonesien och Bulgarien brytt sig så mycket om mina funderingar att de avsatt tid för att läsa dem. Jag tror mig veta att i Norge sitter Jan och kollar bloggen då och då, men det kan knappast räcka med dig gamle vän. Det finns tydligen fler på andra sidan kölen som får ut något av det. Och till er alla som tagit er tid vill jag säga ett stort och varmt tack.

En annan sak som det här med bloggskrivandet har gett är Katharsiseffekten. Med det menar jag att skrivandet och formulerandet av tankar har fått mig att tänka efter före. Mina ämnen har varit allt från upprörda tankar om hur taffligt Parken Zoo i Eskilstuna hanterar kriser, till funderingar om livets mindre glada stunder, för att sedan gå över till uppmaningar om att ingen bör dricka Bag-in-Box-vin.

Och det är väl där det har blivit fel. En expert på sociala media skulle säkert påpeka bristen på strategiskt tänkande. Och! Hon/ han/ hen har naturligtvis rätt, men det skiter jag totalt i. Bloggen har blivit mitt forum för funderingar och att skriva ner dem har gjort mig klar över vad jag egentligen tycker. Det har inneburit att i samtal och diskussioner med goda vänner har mina funderingar från bloggen kommit fram. Det är ännu mer löjligt men jag har faktiskt sagt ”det där har jag skrivit om på min blogg”.

Men ytterligare en sak som har varit positiv med bloggskrivandet är lusten. Ja, alltså lusten till att skriva och förmedla tankar. Det är många som har drömmar och visioner om att någon gång få skriva en bok. Det har inte jag, för jag har gjort det, inte bara en gång utan två. Och, det är en märklig känsla när man får hålla i sin nytryckta bok för första gången. Naturligtvis är det inte som att hålla ett nyfött barn i sin famn, men stolt och glad var jag båda gångerna.

Tack vare dessa hundra inlägg har jag nu fått igång skrivandet på nytt och istället för att regelbundet blogga ska jag försöka skriva en ny bok. Det finns tre helt olika upplägg och ämnen i min skalle. Samtliga handlar om mötet oss människor emellan men på helt olika sätt. Utan det ”fria skrivandet” som jag ägnat mig åt i bloggen hade inte de tankarna blivit mer än just tankar.

Det sägs ju att när en dörr stängs kommer en ny att öppnas. Min förhoppning är att den dörren leder till ett förlag som är intresserade. Om och när det sker kommer du som läst så här långt att få veta. Bloggen kommer säkert att leva vidare men den kommer inte att uppdateras och förnyas så ofta som det har blivit den här tiden.

Tack för att du finns, hör gärna av dig för

”En droppe droppad i livets älv
har ingen kraft till att flyta själv
Det ställs ett krav på varenda droppe:
Hjälp till att hålla de andra oppe!”