Taxi + Silvertape = ingen bra kombination!

Hel och ren! Det var ord som min kloka mamma sa till mig när jag var ung. Hon hade klara synpunkter på att min klädsel ibland var något udda, men som den kloka kvinna hon var lät hon mig hållas. Det viktiga var att det var helt och rent. Det påståendet och mitt – nuförtiden – stora intresse i varumärkesbyggande kommunikation är grunden för dagens fundering.

För ett par dagar sedan stod en bil från Tuwa (åkeri i Sörmland/ Östergötland) utanför en butik i Eskilstuna. Halva framsidan var lagad med silvertape. Dessutom var den så skitig att det syntes att den knappast hade varit tvättad de senaste dagarna/ veckorna.

Det kom mig att tänka på Sexans taxi i Luleå för tre veckor sedan. När jag kommer ut till den väntande taxin som ska ta mig till flygplatsen står den skitigaste taxi jag någonsin sett framför mig. Färgen är off-yellow (deras bilar är gulfärgade) p.g.a. att den är så smutsig och även där är en stor del av framsidan lagad med silvertape. Huvaligen tänker jag och funderar på alternativet att beställa en annan. Tidsaspekten gör att jag inte har något att välja på och sätter mig i en bil som absolut inte har varit städad de senaste åren. Så mycket damm och så skitig bil har jag faktiskt aldrig suttit i tidigare. Men jag kommer fram till Kallax airport, betalar tyst och förvånansvärt väluppfostrat. Och, det är nog för att jag varit med om värre.

Tyvärr är jag en mycket luktkänslig person. Det insåg jag när jag råkade hoppa in i en bil från Sverigetaxi i Borås. Bilen såg hel och ren ut och det var/är ju ett etablerat bolag så det kändes tryggt och bra ända tills även chauffören satte sig i bilen. Huvaligen, han stank! De lukter han förmedlade var av god odörklass. Med den doften skulle jag åka ett par mil. Och! Det var inte roligt.

Näh, hel och ren ska man vara om man kör taxi. Så krävande är jag och glädjande nog är de flesta just det. Men det här resonemanget får mig att tänka på vikten av att vara medveten om hur man uppfattas och hur företaget man representerar uppfattas.

Tuwa har jag ingen som helst relation till men läser tyvärr i media om att de har hand om färdtjänsten i Eskilstuna och att de inte klarar av att sköta den. Det är grava klagomål på skolskjutsen och bilar som aldrig kommer. Ajdå tänker jag, vad är det där för företag? Hur kan de sköta sig så illa?Och när jag sedan ser en bil från dem lagad med silvertape fördjupas bilden av ett företag med mycket låg trovärdighet.

Min kusin Mats i Luleå körde tidigare för Sexans taxi. Just därför har jag på något sätt velat stödja det bolaget. Det finns inget rationellt skäl till att göra det, utan det var bara för att han jobbat åt dem. Men han arbetar inte längre där och med den bilen som jag åkte med gör att beslutet är lätt. Det finns andra bolag.

Sverigetaxi i Borås då? Ja, där tror jag mer på att det var otur. OK, chauffören stank, men bilen var hel och ren. Det gör att jag fortfarande tror på det varumärket.

Det är alltså dags för den uppenbara konklusionen. Avsaknad av medvetenhet och vilja att göra något extra för kunden skadar ett företags varumärke mer än vad många vill inse. Och! Om du är en av dessa som har förstått det när det gäller företag. Är du lika medveten om att det gäller även dig?

Nere i min italienska hemstad Montecatini Terme finns det en taxichaufför som har en gammal Mercedes från 70-talet. Så fort han inte har en körning så är han framme och putsar på den. De andra chaufförerna sitter i skuggan och umgås. Deras bilar är hela och rena, det finns inget att klaga på. Men hans glänser som om det var just nu i ögonblicket som den kom ut från fabriken. Jag har följt hans putsande i över femton år och tycker att han är beundransvärd på gränsen till lite för mycket.

Och det är ju den absoluta konklusionen. Hellre lite för mycket än mycket för lite! Och! Det gäller allt. Eller?